Tillbaka

Hollywood visar sin snygga Pitt i Himalaya

I filmen Sju år i Tibet (Regi: Jean-Jacques Annaud) berättas historien om Herr Harrer och Dalai Lama - fritt efter Harrers självbiografi.

Heinrich Harrer (Brad Pitt, stark kandidat för årets Meryl Streep-pris: ”Jag är blond och kan bryta på utländska”) var en ung SS-man från Österrike som 1939 för nassarnas friluftsfrämjande åtog sig den prestigefyllda uppgiften att bestiga en av de värsta topparna i Himalaya. Man kan säga att hemmanazisterna avsåg att göra av honom vad det svenska näringslivet försökt göra av Göran Kropp - ett lysande exempel för fotfolket på totalt meningslöst, och alltså marknadsvänligt, jävlar anamma. Harrer var inte bara nazist, han var också en elak fan och av orolig läggning. Och Pitt putar med underläppen och vevar med hela kroppen så det syns tydligt, fast mest i början.

Bergsbestigningen gick åt skogen, förstås. Han kanade tillbaks ner i Indien igen, varpå britterna burade in honom i läger som krigsfånge, eftersom ju världskriget just brutit ut. Det var väl f.ö det enda de företog sig mot nazisterna i detta skede av kriget.

Harrer lyckades till slut fly. Han tog sig in i Tibet, som sedan 1912 åtnjöt en historiskt kort period av relativ självständighet från Kina, ty Kina hade under dessa decennier andra saker att tänka på än att jävlas med ett par miljoner tibetaner uppe i Himalaya.

Han lyckades (vilket var sällsynt, om än inte unikt, för västerlänningar) ta sig in i Lhasa och får snart något slags ministerpost med ansvar för olika teknologiska projekt. Han blev också ett slags faderssubstitut och mentor åt den unge Kundun (spelad av Jamyang Wang Chuck- en sann pedofildröm) inkarnation av Avalokitesvaras, även kallad Dalai Lama, Barmhärtighetens och därmed en av Buddhagestaltens levande aspekter.

Av Dalai lär han sig andlighet och sinnesfrid. Dalai lär sig av honom världsdelarna och hur man kör bil utan hjul (godsägarna och munkarna i Tibet trodde inte på hjul, det fanns folk som bar grejorna billigt åt dem).

Sedan kommer de elaka kineserna, som repat sig efter första halvseklets svaghetstillstånd, körande med Modernitetens ångvält, modell 1951. Heinrich åker hem till sin övergivna fru. Dalai sjappar efter ett misslyckat överklassuppror (som sponsrades av de ursinniga amerikanerna som egentligen aldrig kommit över förlusten av sitt Kina) till Indien där han i Dharamsala upprättar sin exilregering och varifrån han än idag reser runt och håller betalda seanser för näringslivslivsfolk, västpolitiker och hollywoodstjärnor som en buddistisk Henry Kissinger.

Hos Falstaff Fakir får vi veta vad en gammal grek är - en person som lever på svartsoppa och sanning. På följdfrågan vad då sanning är kunde fakiren bara uppgivet svara: ”Tjaa”. På motsvarande sätt får vi i filmen ”Sju år i Tibet” klart för oss att en invånare i det förrevolutionära Tibet var en person som levde på smörte och andlighet. Men till skillnad från Fakiren vet Hollywood alltid att berätta vad Sanning är. Enligt filmen är Sanningen att

1. Tibetanerna var före 1951 ett fritt, andligt, fattigt men lyckligt folk som levde avskilda från världen i harmoni med naturen och andarna.

Men i den bok som filmmakarna tydligen ytligt ögnat igenom inför författandet av manus, skriver Harrer att Tibet på fyrtiotalet ännu var ett utpräglat feodalt land. Allt levande, människor, djur och jord tillhörde Dalai Lama. Feodalherrarna, som i regel bodde i Lhasa och satt i Dalais råd, och deras förpaktare styrde som kungar över sina jättegods. Jorden brukades av livegna bönder som alltså vid grymma viten var förbjudna att lämna torvan. Fattigdomen bland livegna och slavarna (ty sådana fanns också) var så extrem att befolkningen i Tibet minskade år från år under stora delar av nittonhundratalet.

I Encyklopedia Britannica av år 1953 kunde man ännu läsa om detta (i nyare upplagor har det fallit bort), och att en bidragande orsaken till befolkningsminskningen också var, att 18 procent av karlarna var munkar och celibatära. Läs- och skrivkunnighet var utanför prästerskap och adel praktiskt taget noll. Sjukvård, annat än i magisk form, var icke-existerande. Medellivslängden på en tibetansk bonde var omkring de trettio.

Med lika stor rätt kunde man således beskriva Tibet som ett helvete på jorden för 80% av dess invånare. Om detta får man en uppfattning i Harrers bok - men det kommer på något sätt bort i filmen.

2. Tibetaner är extremt fredliga och oförmögna att döda ens en daggmask.

Tibetaner är tack och lov fullt kapabla att föra krig då de måste, vilket de bevisat under talrika uppror mot främst kineserna, senast genom att besegra dem 1917. Att den tibetanska buddismen (liksom all annan buddism) förbjuder dödande är sant. Men den hade aldrig förbjudit knuffandet av småförbrytare eller oppositionella utför stup (det var ju marken som hoppade upp och slog ihjäl dem) eller att rådbråka dem och sy in dem i våta djurhudar som sedan lades att torka i solen. Den har inte hindrat avhuggning av båda händer på misshagliga element och ”sterilisering” av såren genom att doppa dem i kokande smör, varefter den sålunda tillrättaförde avlider av infektionen. Ej heller hindrade den Dalai Lamas regering att 1947 (medan Harrer lekte på fjället med Dalai) giftmörda meningsmotståndare i sin krets.

3. Tibetaner är djupt religiösa och har övernaturliga gåvor.

Tibet har under århundraden regerats av en godsägarklass och ett med denna lierat prästerskap. Religionen har här som mångenstädes hjälpt överklassen att legitimera ett absolut envälde och hjälpt till att hålla folk i djup okunnighet om den materiella värld man själv ej försmådde.

Vem säger emot en reinkarnerad Dalai Lama, som än idag får sina direktiv från sin privata ande Nechanga via ett medium och som andarna hjälper att fatta beslut då han kastar degklumpar i luften och ser efter hur de faller? I varje fall inte Richard Gere (snart hollywoodaktuell i en ännu värre Tibetrulle, Kundun) eller Antonia Axelson-Johnson.

Dalai Lama är inte, som det antyds i filmen, utrustad med klärvoajant förmåga. Han hade inte ens så mycket kunskap/vett att han i tid kunde förvarna filmproducenten om att Heinrich Harrer i verkligheten var en fullblodsnazist och sålunda egentligen ingen lämplig person att i en reklamfilm framställa som Dalais lärare och inspirator. Det upptäckte man först så småningom och fick klistra in några scener för att ta udden av eventuell kritik.

4. Deras fria land trampades under fötterna av barbariska kineskommunister och deras kultur krossades under en ateistisk övermakts okänsliga fötter, varvid 1 miljon tibetaner dödades.

Sanningen är att Tibet i egenskap av feodal teokrati aldrig utgjort en stat i västerländsk bemärkelse. Tibet har sedan medeltiden stått under kinesisk överhöghet. Det är faktiskt under denna överhöghet tibetanerna utvecklat sin kulturella särart. Kineserna betraktades inte som ”främlingar” i Kina. Lustigt nog avslöjar filmen aningslöst hur tibetanerna såg på kineser kontra andra utlänningar: Man hör dem stolt förklara att ”främlingar” inte äger tillträde i Tibet - ett par minuter senare får man i Lhasa möta ett väl hemmastatt Kuomintangkinesiskt sändebud med uppenbart lokalt inflytande. Det var alltså inte kineserna det tibetanska härskarkastet detta skede ville vara självständigt i förhållande till - det var kommunisterna. Det var inte främst kulturen man värjde, det var först och främst feodalväsendet och rätten att piska sin bonde.

Jämfört med det globala massmord på kulturer som den nation idag bedriver, vilken bland mycket annat skapat och distriibuerar filmer som Sju år i Tibet har kinesernas övervåld på Tibets kultur varit nästan ömsint, också när det varit som värst.

Under tiden som autonomt område i Kina har Tibetanerna bibehållit sin religion. Att prästerskapets och godsägarnas makt, som ännu under femtiotalet lämnades relativt orörd av Kina, bröts när den västinspirerade överklassrevolten slogs ned kan man förstås beklaga om man hyser stor sympati för sådana befolkningsskikt och inte bryr sig så mycket om att småfolket fick deras jord, att man fick lära sig läsa och fick en sjukvård och utbildning värd namnet.

Eller att denna ”krossade och utrotade nation” ( 1 miljon dödade skulle ju ha inneburit att varannan tibetan tagits av daga) äntligen började växa och har fördubblats under de senaste 40 åren av kinesisk överhöghet, eftersom man länge, i motsats till Han-folket, slapp födelsekontroll.

Kinas, och Folkrepubliken Kinas roll i Tibet är inte oproblematisk - stormakters agerande mot små nationer förtjänar sannerligen att granskas, också då det i ett historiskt perspektiv medför frigörelse och framsteg. Då kritiken kommer från dem som i andra sammanhang fnyser åt smånationernas rätt, och föraktar framsteg och välfärdspolitik väger den emellertid lätt.

5. Dalai Lama, tibetanernas andliga och politiska ledare, leder en demokratisk nationell rörelse för att återupprätta sin fria nation och förtjänar vårt stöd.

Dalai Lama har utrustat sin teokratiska exilregim med ett kosmetiskt parlament och säger sig idag vara demokrat. Det är ett livsvillkor för att de västmakter som genom hans regim önskar en tumme i ögat på Kina skall kunna lämna sitt diskreta stöd. Dalai Lama säger sig idag önska att Tibet kvarstår som självständig del av Kinesiska Folkrepubliken. Detta av liknande skäl - och för att inte alienera Taiwan. Samtidigt förklarar han att områden i Folkrepubliken där tibetaner bor, men som tillhör Kina administrativt, bör ingå i Tibet.

Dalai Lama fungerar idag i allt väsentligt som en västbricka i spelet mot Kinas integritet. Filmen hjälper honom med detta.

Det berättas att de jakoxar som staterar i filmen måst flygas in till Kanada och Argentina, vilkas berg spelar Himalayas roll mera trovärdigt än Pitt spelar Harrers. För att komma in måste jakarna utrustas med pass, innehållande foto och bettavtryck.

Det är nog lika bra att man låter dem stanna kvar och föröka sig på platsen. Ty ryktena förtäljer att det kommer att göras en rad filmer på samma tema det närmaste året.

Hollywood har ju resurserna, till skillnad från mig och Fakiren. Därför är det där som sanningen om Tibet definieras.

Sju år i Tibet är en trailer på denna sk sanning.