Tillbaka

En TV-krönikör kastar in handduken

Det här är det sämsta jag någonsin har presterat.

Visst har jag varit ur form tidigare, men på något sätt har jag alltid på något sätt fått till något, när jag ställts mot väggen. Ett och annat övertramp har man ju gjort, som har ställt en del, men det har alltid gått bra till slut förut. Jag är ju känd för min vinnarskalle! Folk har vant sig vid att jag brukar slå dem med häpnad, i synnerhet när jag tycks ligga nere i brygga. Men den här gången gick det alltså inte. Det här blev ett riktigt magplask.

Jag har faktiskt underpresterat. Och jag förstår inte varför.

De otaliga gånger allt har klaffat, och jag verkligen har fått till det, har det aldrig varit något problem att förklara varför. För det första har jag ju en osedvanlig talang, det är inget att sticka under stol med, även om det har retat en del förstås, som nu kommer att sticka kniven i mig. Detta i kombination med hård disciplin och hårt arbete brukar vara oslagbart.

Jag har ätit bra, sovit åtta timmar per dygn, ibland mera, och förberett mig mentalt, tänkt positivt, aldrig varit ute och slarvat efter nio. Jag har aldrig lämnat något åt slumpen - tur och otur är något för losers att skylla på. Jag gör ju inte det jag gör för att det är så jävla roligt, utan för att vara bäst. Å andra sidan är detta att vara bäst det roligaste jag vet.

Och jag har minsann förberett mig den här gången också, och lagt allt annat åt sidan för att kunna göra vad folk förväntar sig. Framför allt alla mina trogna fans, och de som stöttat mig på annat sätt. Därför känns det extra tungt nu.

Även denna gång hade jag ätit vetenskapligt, haft ett positivt tänk, sovit åtta timmar per dygn och förberett mig mentalt. Aldrig varit ute och slarvat efter åtta. Jag tyckte att jag ännu en gång lyckat toppa formen.

Jag förstår ingenting.

Visst har motståndet känts allt värre år efter år. Kanske är jag inte så kvick som förut? Det tror jag inte på, men även om det vore sant så kan jag inte skylla på det - jag har gjort mycket bättre nyligen, och det här är som sagt min egen sämsta prestation någonsin, oavsett motståndet.

Mest märkte jag nu av problemet i själva ansatsen. Gång på gång var det något som inte stämde. Just när jag tyckte att jag hade flyt vägrade bollen att gå min väg och det blev stolpe ut. Jag försökte ändra gång på gång, och till slut visste inte var jag var och började känna mig stressad. Det gäller ju att sätta ner foten bestämt, det sista man gör. Och vinkla upp bäckenet. Det är ju så små marginaler.

De senaste månaderna har jag visserligen haft mina problem, som sinkat mig en del. Men jag tyckte att jag kommit över dem, om någon frågat mig skulle jag säkert ha sagt att formen var bättre än någonsin.

Hur jag upplever att jag känner mig efter mitt totala fiasko?

Jag hoppas att jag kommer att kunna sova som förut efter det här. Jag grubblar och grubblar. Och ser igenom allt gång på gång för att se vad jag skulle ha kunnat göra bättre.

Kanske håller jag på att bli för gammal i alla fall? Kanske håller jag på att bli en fördetting? Världen håller kanske på att hinna upp och förbi mig? Ibland lyckas jag till och med intala mig att det jag gör inte är den viktigaste grejen. Inte som att bota cancer eller ordna världsfreden, fast det kan jag ju definitivt inte.

Visst skulle det vara skönt med en time-out eller rentav att kasta in handduken och börja med något annat, innan man måste bäras ut med obotliga skador. Men det här är ju det enda jag kan, och om jag skulle tvivla å min kapacitet - vem är jag då? Det är så många känslor som far genom huvudet.

Kan det helt enkelt vara så att jag under 700 timmar de sexton senaste dygnen sett OS i Peking på TV, plus repriser på STV-Play, vilket givit mig en -förhoppningsvis övergående - hjärnskada.

Jo, så är det säkert. I så fall blir det bara att bita ihop och ta nya och hårdare tag. T ex att börja skriva om svampplockning eller kurbitsmålning? Då finns det visst hopp om rehabilitering, om bara inte Finnkampen kommer och förstör allt igen.

Hans Isaksson

Dagen därpå