Tillbaka

Åsa-Nisses död

eller

Vart tog bondkomiken vägen?

I min småländska barndom fanns det bara en stor händelse under bioåret: den nya Åsa-Nissefilmen.

Åsa-Nisse är faktiskt Sveriges genom tiderna mest långvariga och folkkära filmfigur. Han är hämtad ur en novellserie av Stig Cederholm, som i sin tur hämtat inspirationen från Johan Rudolf Sundströms uppsvenska Janne Vängmanfigur , från Albert Engströms rospiggar och från Fridolf Rhudins talrika 30-talskrumelurer på film. Åren 1949-1969 producerades sammanlagt 20 Åsa-Nissar - endast år 1951 fick vi vänta förgäves på den traditionella premiären på Saga i Vetlanda. Endast jubileumsutgåvan 1959 var i färg.

Cederholms noveller var inga mästerverk, och gjorde ej heller anspråk därpå. Stoffet i dem räckte med nöd till två filmer, varefter manusförfattaren och regissören ( oftast Ragnar Frisk, frid över hans minne) uppenbarligen fick släppa fantasin lös. Det gick i regel inte särskilt bra, eller, rättare sagt det gick konsekvent åt helvete. Redan 1956 gick ”Åsa-Nisse flyger i luften” till historien som den som inspirerat till historiens kortaste filmrecension (Jurgen Schildt, AB?): ”Far i frid!”.

Åsa-Nissefilmerna byggde på 1) En komisk huvudgestalt, Nisse själv, i nitton fall av tjugo spelad av den österbottniske skådespelaren John Elfström, som lagt sig till men en hyfsat funktionell men hemmagjord småländska. Nisse är en lantbrukande hemmansägare med ägorna på Sydsvenska höglandets norra del, sannolikt i trakten av Vetlanda (sjön Ylen, som ofta figurerar i filmen, ligger dock avsevärt längre norrut). Endast i första filmen ser man Nisse arbeta (med att bryta sten). Han är likt Kronblom massivt oengagerad i jordbruk och vedhuggning och på konstnärers sätt helt inriktad på kreativa aktiviteter som uppfinnande och tjuvjakt. Det är en gåta vad han försörjer sig på. och hur han t ex har råd att ha bil, ty tjuvjakten kan ju inte vara så givande och ganska äventyrlig i dessa relativt tättbebyggda områden.

Nisses språk är genomgående svulstigt och bemängd med konsekvent felplacerade gammaltestamentliga fraser och folketymologier av typ ”ryggmatism”. Hans kroppsspåk är dynamiskt och hämtat från rådande föreställningar om hur kärngubbar beter sig: man skjuter rygg, för fram hakan och gestikulerar med knutna nävar.

2) Nisses nära vän, Klabbarparen (begåvat spelad av Arthur Rolén vars småländska är snäppet bättre) är hans Sancho Panza, en i alla avseenden mycket mera jordnära, ängslig och fåordig typ. Han tar aldrig några egna initiativ och försöker förgäves dämpa Nisses, men ställer ändå alltid lojalt upp vid hans sida.

3. Nisses hustru Eulalia, som har drag av Kronbloms hustru Malin: hon är den som förgäves försöker upprätthålla vissa sociala ambitioner och samtidigt få den ständigt undflyende mannen i arbete. Klabbarparens hustru Kristin förhåller sig till Eulaia som maken själv till Nisse, ett ganska passivt bihang.

Eulalia är det enda Nisse fruktar, förutom

4. Fjärdingsmannen Klöverhagen, som ständigt är ute efter att släpa gubbarna inför rätta för deras hyss, särskilt tjuvjakt. Och som alltid blir lurad. Klöverhagens korrekthet kontrasteras effektfullt mot Nisses yviga svada och större intellektuella rörlighet.

5. Den viktigaste bifiguren är Handlare Sjökvist, mästerligt gestaltad av revyskådespelaren Gustav Lövås, så länge krafterna räckte. Sjökvist är egentligen Åsa-Nissefilmernas komiska höjdpunkt. Han har drag av Birger Sjöbergs romantiska bodknodd, evigt trånande av olycklig hövisk kärlek till det senaste från staden hitresta fruntimret (alla traktens kvinnliga sexualobjekt är väl antingen socialt olämpliga eller utflyttade). Han är en provensalsk trubadur på en gödselstack. Sjökvist är en evigt bockande gärdsgårdstör, snäll, fåfäng, sniken och lätt enfaldig under en polerad yta -och alltför het på gröten, varför han genom filmserien förblir en alltmera åldrande ungkarl och objekt för en helt annan drift än den han skulle ha önskat sig.

6. Löst infogade inhopp av den för året mest kända folkparks- eller, senare, TV-artisten (t ex Little Gerhard, Jokkmokks-Jocke), samt

7. Bondeförbundets smörsjungande trubadur Bertil Boo, som i varje film sjunger en sång lutad på en grep (eller ibland, spade) utan övrigt samband med handlingen.

Någon genomgående handling finns f.ö. inte i filmerna, som bygger på slarvigt ihopkomna episoder, (stundom oavslutade när inspirationen eller celluloiden trutit) och på att publiken med åren lär känna huvudfigurerna och ”vet” när de är roliga. Det är med komiska effekter som med alkoholrus: det bygger till stor del på förväntan och den som tror sig dricka brännvin kan bli dynggrak på sockerdricka. Det är för övrigt en effekt som alla folkkära komiker i alla tider har dragit nytta av.

Bondkomik har vi i olika former haft så länge vi haft samhällsklasser. I grunden är det väl samma fenomen som gör att vi tycker att apor (men inte grävlingar) är komiska och att norska (men inte persiska) kan låta lustigt: bondlurkarna är ofarliga, de liknar oss tillräckligt mycket för att vi kan förstå dem, men är oss ändå tillräckligt olika för att de skall te sig främmande. I antika förlagor låg naturligtvis klassföraktet i öppen dag, men redan på sjuttonhundratalet började komiken försiktigt att slå uppåt (hos Jeppe och Figaro). Denna förskjutning av klassperspektivet är på det litterära planet fullbordad hos Haseks Svejkgestalt, där bondlurken hela tiden blinkar åt läsaren: ”Du och jag vet att vi driver med överklassasen!”.

Inom den svenska populärkulturen har man förstås släpat efter ett halvt århundrade: Löparnisse har visserligen personligen träffat Napoleon Dundrapart, men Beaumarchais har han inte inspirerats av. Med den ökande folkbildningen tillkom också nya motiv för driften med den bondska underklassen. Den djupt rotade överklassföreställningen, att en lantis eller proletär proletär med bildning egentligen är en apa i frack gestaltas sålunda vid sekelskiftet på ett problematiserande sätt av August Bondesson genom den odödlige f.d. backstusittaren John Chronschoug. Det något överkorrekta språket hos ambitiösa underklassare, som kostat på sig folkhögskola används hos Fridolf Rhudin som en komisk effekt: ”Man torde kunna säga....”,”Som vid ett flertal tillfällen givit mig ben” (Manus: Kar de Mumma).

Åsa-Nissefilmerna utgör en publik höjdpunkt på den svenska bondkomiken, men åskådliggör samtidigt dess avgörande nedgång och död. Det löper en ideologisk och historisk avgrund mellan det sena trettio- och fyrtiotalets Edvard Perssonfilmer, med deras högerpopulistiska, stundom intill brunhet nationalistiska och sentimentala storbonderomantik, och Åsa-Nissefilmerna. I Edvard Perssons beredskapsfilmer var jordbruket Modernäringen, en blomstrande livsform vid sidan av vilken alla andra utgjorde degenerationer. Här fanns en centralt budskap - förljuget som en margarinreklam i TV4 - men ändå i sammanhanget begripligt. Edvard Perssons komiska gestalter var bärande och auktoritativa personer i en lantlig miljö, och deras komik avsiktlig - ett sätt att markera misstro mot intellektualism och modernitet. Arbetet med jorden och djuren är en viktig del av själva handlingen och tillmätes ett avgörande värde. Patron Perssons individualism är en storbondeindividualism.

I Åsa-Nissefilmerna är landsbygden lika marginaliserad som huvudfigurerna själva. Det moderna konsumtionssamhällets symboler är ständigt närvarande - bilen, motorbåten, så småningom TV:n, kändisarna och rockmusiken (!) - och komiska effekter uppstår inte genom Åsa-Nisses misstro mot dem, utan på grund av hans iver, och socialt betingade oförmåga att tillägna sig och hantera dem. Här är det stadens småfolk som driver med landsbygdens. Nisse är ingen auktoritativ figur på sin ort, och hans asocialitet baseras inte som hos den skånske storbonden på en känsla av makt, utan på en känsla av utanförskap. Han, liksom Kronblom, åskådliggör en mansgestalt som vi under det senare nittonhundratalet blivit alltmera bekanta med - den överflödige, lekande, aldrig vuxne mannen i kontrast till den arbetande, livsuppehållande hustrun. Åsa-Nisse och Kronblom är lika överflödiga i sina hem som småbrukarna i den svenska ekonomin, och de tycks trivas med det.

Kanske är det sådana underströmmar som gör att vi uppenbarligen alltjämt samlas kring TV-apparaterna när Åsa-Nisse i pop-form eller Åsa-Nisse på hal is körs. TV1 och TV2 bojkottade länge Åsa-Nisse, sannolikt av hänsyn till kvalitetskraven på underhållning, men har, efter framgångarna i de kommersiella kanalerna här som i övrigt fått anpassa sig.

Personligen kan jag leva med det. Det finns ju skit och skit.