Don´t worry! You´ll soon
be back on your knees again!
(Melvin
Udall tröstar sin sönderslagne böggranne)
Ganska
få filmer är egentligen värda att se. Fast inte så att man inte får vad man
önskar, om det man önskar är en stunds verklighetsflykt, spänning och möjlighet
att få identifiera sig med vackra och spännande personer.
Ty
filmen är ett hett, förföriskt medium, som engagerar sinnena intensivt för en
kort stund, som pockar på vår odelade uppmärksamhet och som vi inte likt en bok
kan lägga åt sidan för en stunds nyttig eftertanke. Eftertanken är däremot ofta
filmupplevelsens värsta fiende och att reflektera över en film blir stundom som
att få en vits förklarad.
Ännu
färre filmer är därför lämpade eller värda att se om. Jag ansåg t ex länge att
”Livet från den ljusa sidan
” (As good as it gets) tillhörde
denna utvalda skara. Första gången jag såg den föll jag pladask för
humorn, replikkonsten och huvudrollsinnehavarnas, Jack Nicholsons och Helen
Hunts oscarsbelönade rollgestaltningar. Andra
gången hade jag mera tid att tänka efter vad det var jag såg:
Melvin
Udall (Nicholson) är en halvgammal grav tvångsneurotiker
och misantrop, som i en dyr våning och med betydande ekonomisk framgång skriver
bestsellers om obrottslig kärlek och djupa känslor – något som han i sin
isolerade och celibatära tillvaro själv effektivt
skyddat sig emot.
Hans
granne Simon (Greg
Kinnear) är en till synes oerhört fjantig
målarbög, som lever med sin älskade lilla hund och sina olika boyfriends – ofta i konflikt med Nicholson som inte precis
döljer sitt förakt för hans hund, böjelser och livsstil.
Carol
(Hunt) är en lagom vacker servitris (30+) på den coffee-shop som Melvin, beväpnad med egna plastbestick och
noga givande akt på trottoarstenarna, dagligen frekventerar under sin enda
kontakt med yttervärlden (om man undantar enstaka besök hos psykiater och
förläggare). Hon bor med sin snälla mamma och en cirka tio års son, som är grav
allergiker, felbehandlad av den offentliga sjukvården (jfr storyn i den utmärkta men mindre framgångsrika ”Den
tillfällige turisten” där motsvarande roller spelas av William Hurt och Geena Davis).
Det
går förstås även denna gång som det måste gå i en Hollywoodkomedi. Den misantropiske
tvångsneurotikern
Melvin visar sig vara en människa (vilket av någon anledning
förväntas förvåna publiken). Bögen Simon visar sig vara en olycklig men mogen och vettig person (d:o). Servitrisen Carol är
förstås en alltigenom fin människa redan från början (vilket till all lycka
endast tvångsneurotikern och vi själva genomskådat).
Bögen
Simon blir rånad, sönderslagen och ruinerad. Carol kommer i knipa genom sin
sons sjukdom. Melvin sätter in sina ekonomiska resurser ( ”Ingen
har någonsin gjort så mycket för mig!” utbrister
den tacksamma servitrisen, då Melvin satsat nästan en procent av sina dagliga
royaltyinkomster på hennes lille son – till synes ovetande om att de flesta
karlar i publiken säkert skulle ha tagit både banklån och extrajobb om det
hjälpt dem att ställa sig in hos Helen Hunt).
Servitrisen
får härigenom tillgång till en urdyr privatpediater,
som hon kan ringa i hemmet, och smälter som vax. Bögen börjar måla igen och han
och hans hund får husrum hemma hos Melvin. Melvin börjar äta Prozac och får
till slut den underbara servitrisen. Måtte han bara inte bli impotent av
medicinen, ty då vore ju allt bortkastat!
Av
denna film kan servitriser och målarbögar lära sig att de bör vara
tillmötesgående mot bemedlade neurotiker, ty en dag kan man bli rånad eller ens
oäkta unge bli sjuk, och då kan de bli till nytta.
Bemedlade
och åldrande neurotiker kan lära sig att de, genom att i rätt ögonblick satsa
en mindre summa, kan komma över en obetydligt begagnad,stilig, yngre servitris (fast det visste de kanske
förut?).
Som
var och en förstår håller alltså inte heller denna film för så mycket
eftertanke. Eftertanken ger också vid handen en vacklande logik i uppbyggnaden:
Neurotikern och Bögen betraktas i filmens början utifrån, karikerat och
framstår som lyteskomiska schabloner. Komiken och publikens fördomar får sitt.
På slutet vinner båda mänsklighet samt ett slags lycka och välbefinnande.
Humaniteten och det sociala samvetet får sitt. Pengarna strömmar in, folket
jublar.
Kan karikatyrer vinna mänsklighet, lycka och välbefinnande?
Ändå är filmens engelska titel , i svensk översättning. ”Så bra som det kan bli” berättigad. Bättre, och roligare än så här kan vi knappast bli förförda av Hollywood.