Billy Elliot

There's room at the top they are telling you still

But first you must learn how to smile as you kill

If you want to be like the folks on the hill 

John Lennon, död 1980

Alltsedan HC Andersens dagar är det en, genom litteraturen -inte genom egna erfarenheter - förvärvad föreställning hos många, att det är ganska vanligt att fula ankungar utvecklas till praktfulla svanar. Kanske baseras den gode sagodiktarens historia på en ganska allmänmänsklig erfarenhet. På ett visst, lyckligt stadium i vår utveckling till vuxna individer erfar vi hur nya möjligheter ständigt öppnar sig och hur varje dag vår förmåga på alla områden tilltar. I detta skede av vårt liv uppkommer därför lätt en föreställning om att våra utvecklingsmöjligheter är oändliga. Detta innan vi går i väggen och våra egna kroppsliga och mentala begränsningar, för att inte tala om en motsträvig omvärld, börjar sätta gränser för  vår framfart.

Kanske är det rentav en nyttig vanföreställning, den om vår allsmäktighet, odödlighet och oändliga förmåga som - varvad med känslor av total värdelöshet - hör ungdomen till?  Om vi varje ögonblick av vår ungdom skulle inse den bistra verkligheten, att de flesta av oss fula  ankungar faktiskt kommer att växa upp till ännu fulare och snarast mera korkade vuxenankor så funnes ju risken att vi skulle vägra att växa upp överhuvudtaget.

Skälet till att så få fula ankungar  utvecklas till svanar är, då det gäller fåglar, enkelt - de flesta är helt enkelt kläckta ur ankägg. När det gäller människor förhåller sig saken delvis annorlunda. Medfödda begåvningsskillnader finns säkert, men de är mindre än vad  folk tror och de är svåra att mäta. Hos oss är huvudhindren för svanblivande sociala, ty den färdiga människan är i allt väsentligt en samhällsvarelse. Den viktigaste faktor som bestämmer hennes framgång i livet, hennes framgång i näringsliv och samhälle, hennes studiemöjligheter, ja till och med hennes hälsa och livslängd är och förblir vilken samhällsklass hon valt att födas i. Ingen annan enskild faktor kan förutsäga så mycket om hennes framtid som föräldrarnas status. Endast politiska omvälvningar kan i större skala rubba det förhållandet och som i Sverige under några lyckliga decennier göra en och annan jordbruksarbetare till minister och /eller landshövding. Varefter överklassen, som f.ö. just nu sker, återtar sina positioner.   

Därför avskyr och föraktar överklassen "politik", dvs  all organiserad verksamhet utanför dess kontroll med syfte att påverka samhället. Därför överflödar dess litteratur av skildringar som visar att allt hänger på Individen och hans Egenskaper, ty överklassen efterfrågar denna idé. Skildringar som  till leda - och långt därutöver - ger exempel på hur det i gödselstackar kan spira rosor och hur det i de lägre klasserna finns Enskilda Individer som genom sällsynta talanger och bemedlade välgörare kan  ställa sig över Jantelagen, övervinna hindren från en  inskränkt och misstrogen underklassmiljö och nå Framgång. Framgång identifieras nästan uteslutande som en prestation som väcker överklassens uppskattning. Den kan därför definitionsmässigt aldrig uppnås genom kollektiva insatser i och för underklassen.  

Vi har för en tid sedan begåvats med ett nytt nummer i en oändlig rad av filmiska variationer på detta tema: den långfilmsdebuterande brittiske regissören  Stephen Daldrys kritikersuccé  Billy Elliot. Temat är urbota amerikanskt, men miljöskildring och skådespelarinsatser är förstås lysande, dvs brittiska.

Billy är (denna gång) gruvarbetarson och hans liv är (denna gång) att dansa balett. Utvikning om balettdans: Dans är ett urgammalt, lustbetonat, uttrycksmedel som människan universellt använder sig av. Att systematiskt träna och utöva dans är säkert stärkande för kropp, själ och kultur. Olika tidsåldrar och  nationer, olika samhällsklasser har olika dansformer.

Balett är en mer eller mindre strängt tyglad, stiliserad och gravt aristokratisk dansform, som utvecklades vid renässansens furstehov och som idag fortfarande huvudsakligen överlever på subsidier från stat eller förmögna personer. En enda gång i historien har försök gjorts att göra baletten till masskultur - i Sovjet under 30-40-talen, under försöken att i folkförsoningens tecken odla det sk nationella arvet. Det är lika sannolikt att en gruvarbetarson skall ägna sig åt balett eller hästpolo som att en Bernadotte eller en Wallenberg viger sitt liv åt tyngdlyftning eller dragspelsspelande. Slut på utvikningen.

Att Billy dansar balett är således en markering mot  hans arbetarklassmiljö att han  inte avser att följa dess normer - och det är något av ett myteri i klasskampen, som filmmakaren helhjärtat stödjer och strävar att vinna publiken för. Och det rörde sig om ett myteri framme vid själva frontlinjen: Året är 1984 och Thatcherregimen har genom att systematiskt krossa den brittiska arbetarrörelsen inlett den borgerliga kontrarevolution vars härjningar vi nu upplever världen över. Billys familj - vad som återstår av den - utom farmor, som är senil, är i strejk, misshandlade av polis och myndigheter. Det skiter Billy i stort sett i, ty han är bara elva och anses därmed ursäktad av manusförfattaren, som tydligen betraktar det som lika självklart att Billy är för ung för klasskampen som att han är gammal nog att själv bestämma över sin framtid.

Billy häcklas av pressad, arg och oroad fader (jag skulle själv bli lätt oroad av en son som börjar dansa på tå, använda läppstift och vars närmsta kompis är både trans- och homosexuell, även bortsett från den politiska aspekten).

Billy får hjälp av den frustrerade medelklassdamen Mrs Wilkinson.  Ögonen öppnas småningom på pappan till den grad att han plötsligt är beredd att begå det skändligaste av brott, dvs att bli svartfot för att betala Billys dansutbildning. Kamraterna i facket veknar och hjälper till. Billy kommer in på Royal Academy of Ballet där kolgruvearbetares söner annars lätt torde kunna räknas.  Strejken krossas. Fadern och brodern åker ner i underjorden igen och Billy åker till London och framtiden.

I en epilog ser vi Billy, anorektisk och sminkad 10-15 år senare som prinsen i Svansjön förnöja Londons vackra människor. Och den nu gråhåriga pappan, som ser stolt ut, tittar på.

Varför är pappan mera stolt över Billy än över sin andre son som stannade kvar och slogs i gruvan? Svaret på den frågan kanske skulle förklara en del av den europeiska arbetarrörelsens nuvarande predikament.

I vad mån är Billy Elliots, som den kallats, en solskenshistoria?  Ja, i den mån man är ense med genren, filmmakaren och Billy om att tillvarons yttersta mål är individens självförverkligande och att klassens intressen väger lätt mot den enskilda människan och hennes behov - då är Billy Elliot en odelad solskenshistoria. Billy får visserligen som professionell dansare liksom sin far och bror en usel lön, mager kost och riskerar att fördärva kroppen i förtid. Kanske får han  yrkessjukdomen AIDS. Men han når ju under några år ära och berömmelse bland de samhällsskikt som räknas.  Han kan t o m få hälsa på Drottningen och umgås i de finaste kretsar. Han kan kanske gifta upp sig. Och framför allt - han får som han vill. Han får lämna sin klass, visserligen för en verksamhet från vilken denna till 99% är utestängd. Och han anses hedra sin familj och sin arbetarklass genom att vinna kulturelitens beundran. En kulturelit som inte gett hans familj eller klass så värst mycket i gengäld.

Kvar i  den lilla gruvstadens idrottshall fortsätter Mrs Wilkinson sin träliga men hedervärda syssla att lära småflickor smidighet, rytmkänsla  och kroppskontroll. Nere i kolgruvan, om den inte är nedlagd, sliter fadern och brodern vidare, om de inte sjukpensionerats,  för att hålla England varmt, så att inte de lättklädda dansarna och deras stillasittande publik ska behöva frysa. Det antyds att familjen och arbetarkollektivet lever genom Billy som visat att en ur deras mitt kan bli lika duktig som eliten. Vem hade lärt dem att tvivla på det?  

Solskenshistoria, kanske, men i så fall med en sjuhelvetes sorgkant.

 Var Dig själv! Stod det i moderns testamente till Billy. Det var ett klent arv till en yngling ur arbetarklassen. Hon hade inte ens kommit på det själv - det är ju plankat från Ibsens Peer Gynt - den borgerliga individualismens stora tankeepos. Men den individuella borgaren och hans värderingar har ju också stått modell för de flesta moderna hjältar inom litteraturen. Detta oavsett de har skit under naglarna och blåkläder eller inte.  Att det skall vara så himla svårt för en filmskapare att gå därutöver?