Nu
går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste utkastas.
Joh 12:31
Marxister
och kristna samsas numera bättre än förr, sägs det. Ett skäl till detta kan i
så fall vara att ingendera längre i vår del av världen rimligen kan inbilla sig
representera maktens teologi och prästerskap – den rollen har uppenbarligen
helt och hållet övertagits av borgerliga ekonomer. Därtill, och möjligen
sammanhängande därmed, ställer ju kristna människor stundom, även för en
marxist, jämförelsevis väsentliga frågor. Deras sätt att söka besvara dem dras
med nödvändighet dock med svåra brister, som sätter gränser för sämjan oss
emellan. Den amerikanske filmskaparen Martin Scorcese
kan delvis sägas exemplifiera förhållandet. Inte minst gäller det hans senaste
film.
Scorcese är uppväxt i New Yorks Lilla Italien på
nedre Manhattan under fyrtio och femtiotalen. Han skulle likt Josef Stalin från början bli präst, vilket för
en katolik som Scorcese ju förutsätter celibat. Men i båda fallen ville livet något annat –
båda hoppade av sitt prästseminarium om än åt skilda håll..
Scorcese är numera inne på sitt femte äktenskap –
alla andra väninnor oräknade.
Stalin
gjorde som bekant sin karriär. För Scorceses del blev det film det skulle handla om. Likt
många andra celebriteter började han hos gore- och
skräckproducenten Roger Corman . Ingen som genomlidit hans debutfilm från 1972, Boxcar Bertha – rånar och älskar kunde väl ha
anat att regissören skulle bli en av det sena 1900-talets mest uppburna, eller
i varje fall mest produktiva. Filmen är mest berömd främst för att regin tidvis var
så intensiv att titelrollsinnehavarinnan blev med barn under en het scen i
filmens början. Men redan i nästa film hade Scorcese
funnit den vinnande stil som sedan dess ofta återkommit i hans filmer – i Mean Streets
(Dödspolarna) finns det mesta med: Yngling som växer upp i Lilla Italien,
ensamvarg, kamp mot inre demoner, myggjagarskor kritstreck och
pomada, hämningslöst befriande våld, expressionistiskt bildspråk, uppbruten
kronologi och operamusik i bakgrunden. Samt Scorceses
egna dödspolare Harvey Keitel och
Robert De Niro i huvudrollerna.
Efter
en paus med Alice bor här inte längre (Ellen Burstyn
fick en Oscar för huvudrollen), som visade att han också kan annat när han
måste, kom så hans mästerverk 1976: Taxi Driver. Här spelar Robert De
Niro en urflippad, sömnlös vietnamveteran, som kör taxi på
nätterna i New York och som utser sig själv till en hämndens ängel gentemot stadens
ondska och drägg – och till beskyddare av ett minderårigt fnask, spelat av en likaledes minderårig Jody Foster.
Vilket bara kan sluta på ett sätt – med en renande massaker i kolossalformat
där blod och hjärnsubstans skvätter ner en hel bordell. Och
med en ironisk upphöjelse av hjälten i slutscenen. Inspirerad av filmen
vann John Hinckley om inte ära så dock
kändisskap genom att i ett förvirrat och förmodligen obehövligt försvar för
Jody Foster försöka skjuta ihjäl Ronald Reagan 1981. Sällan har väl en
terrorist slagit mot ett så värdigt objekt på så ovärdiga grunder.
Sedan
dess har det gått många turer för Scorcese. Han gjorde en usel musikkomedi med Liza
Minelli och en saxofonspelande Robert De Niro (New York, New York 1977) en oscarsbelönad
svart-vit storfilm film om boxaren La Motta – Tjuren från Bronx ( The Raging Bull 1980) med, gissa vem, i titelrollen), en film
om Jesu liv (Kristi sista frestelse 1987 med David Bowie som
Pontius Pilatus ) m.m….och senast en milt sövande och kontrarevolutionär Dalai Lamarulle:
Kun-Dun 1997. Dessutom har han producerat en
rad filmer, författat manus till andra och som skådespelare deltagit i t ex redfordfilmen Quiz Show.
Inalles har jag räknat till 42 filmer på 30 år. Hans fruar och älskarinnor kan
omöjligt ha sett mycket av honom.
Scorceses senaste
film, Bringing out the dead
har av många beskrivits som en pendang till hans genombrottsfilm, Taxi Driver. Fast denna gång är taxistationen utbytt mot en överbelastad
akutmottagning i New Yorks Hell´s Kitchen
(västsidan av Manhattan i höjd med 40 – gatorna där f.ö
en gång West Side Story tänktes utspelad). Den
krigsgalne, sömnlöse taxichauffören (Robert De Niro)
har utbytts mot en utbränd och lika sömnlös ambulansförare, som spelas av Nicholas
Cage. Titeln, samma som på Joe Conellys roman
som ligger till grund för filmen, syftar förstås på liksamlarnas
traditionella rop ”Ta ut era döda” då de under pesten fordom körde runt
med sin Svarta Maja på städernas gator.
New
York skildras (enligt filmen och romanen vid början av 90-talet) som en pestsmittad
plats. Pesten är en slags perverterad civilisation där kriminalitet och
drogmissbruk är dominerande symptom och där en och annan hederlig, tillfälligt odrogad medborgare smyger omkring på gatan som en strykrädd
mus. Det har sagts att Scorceses film skulle kunnat ha tjäna som huvudnummer i Rudy
Giulianis kampanj för att bli
borgmästare i New York – den som resulterade i nuvarande politik av
”nolltolerans” mot sådana brott som begås av narkomaner, fattiga och utslagna,
därmed lämnande större svängrum för välbärgad medelklass, dollarmiljonärer och
andra stortjyvar.
Den
offentliga apparaten för omhändertagande av sjuka och döende sviktar. I
världens rikaste land, i den stad som har lika många miljonärer som resten av
landet sammantaget,
finns inga garantier för att den medellöse skall få den sjukvård
han behöver. Den offentliga vården betjänas av individer som kanske en gång
haft illusionen av att kunna uträtta något för sin nästa. Denna ambition har
hänsynslöst exploaterats av vårdapparaten och kvarlämnat utbrända cyniska vålnader som
förvirrat springer hit och dit och sätter plåster på smittkoppor.
För
ambulanspersonalen blir det en fråga om att klara sig genom sina pass och att
bygga upp personliga skyddsmurar, bakom vilka man kan förskansa sig: En tänker
på mat och på hur han skall kunna starta eget i vårdbranschen
så småningom, en annan spelar kristen pajas och en tredje, den mest
avhumaniserade, lever ut sin frustration genom att misshandla utslagna
människor som kommer i klorna på honom.
För
huvudpersonen, Frank, tycks inget annat återstå än sprit och starkt kaffe, som
han varvar med vartannat. Han har tappat allt självförtroende, och i avsaknad
av socialt och politiskt perspektiv på sin roll kan han inte annat än att
förebrå sig själv sin oförmåga att hjälpa. Sjukvårdens kollaps blir hans egen.
Till varje pris vill han undvika situationer där hans oförmåga kan skada någon.
Varje meter hans ambulans kör under de tre dygn som skildras blir en resa till
nattens ände. Vålnaden av ett offer för hans oförmåga förföljer honom.
Den
enda dynamik som finns i denna film står den ständigt rullande ambulansen för.
Någon utveckling kan man knappast skönja under de dagar som skildras. Natten
tar aldrig slut.
Förhållandet
uppvägs till en del av starka expressionistiska scener som bryter realismens
ram. Den är ett mycket styvt hantverk, denna film. Fast Taxi Driver fick mycket
mera sagt på en
halvtimme mindre speltid.
De
kristna anspelningarna överflödar – Frank våndas och svettas blod som en gång
Jesus i Getsemane. Han ber, liksom sitt bibliska föredöme, sin överordnade om
att lösas från sitt uppdrag, skapar en slags relation till Patricia Arquette
(f.ö. hans fru i verkligheten ) i filmen kallad Mary.
Han räddar en rövare som blivit korsfäst på ett balkongräcke med en järnten
genom sidan.
I
Taxi Driver vann
huvudpersonen som sagt frälsning genom att under blodiga former hämta ut Jody Foster från en bordell. I den aktuella filmen hämtar han ut
sin Mary från ett knarknäste där falska profeter förmedlar dito frälsning till
dem som skulle ha behövt äkta vara. Kanske lättar detta något på trycket för
Frank – kanske inte.
Problematiken
i filmen är således kristen – Frank har hamnat i helvetet då han inte längre
orkar agera frälsare. Sättet att angripa krisen ur ett strikt individuellt,
antipolitiskt perspektiv må vara psykologiskt intressant. Som en studie i utbrändhet
från en tid då detta modebegrepp ännu ej blivit ett modebegrepp, och av olika
sätt att leva med utbrändheten, kan filmen ge en del. Likheterna med vår egen
vårdapparat är tillräckligt stora för att filmen skall kunna engagera även oss
som gjort bekantskap med Södersjukhusets akutintag, som patient eller som
personal.
Men
moral utan samhällsperspektiv är skit och moralismen är alltid impotent. Scorcese är visserligen en så pass bra yrkesman att hans
filmer alltid är värda att se. Det hjälper dock inte hur skicklig en regissör
är. Den som likt Scorcese här, eller som TV-nyheterna
varje dag, ägnar sig åt eländesskildringar utan att peka ut orsaker och utvägar
riskerar i sista hand att hemfalla åt en pornografi som mera blir en del av
sjukdomen än en hjälp vid diagnostik och behandling.
Man
riskerar i värsta fall att framkalla rop på moralisk upprustning hos dem från
vilka man redan tagit allt, inklusive moralen. Eller krav på
hårdare polisinsatser och fler humanitära bombraider.