Tillbaka

Kajmanen

De te fabula narratur[1]

Horatius, Satirer

 

”Han har redan vunnit”.

Det är den bedömning Nanni Morettis personage gör inför de italienska parlamentsvalen i april i hans ”Kajmanen – B-filmarens revansch”. Just nu går denna film för relativt tomma salonger i Stockholm - den stad som f ö just har dragit/föst fram Sverige till borgerlighetens största segerval sedan Bolsjevikvalet 1928. Den, som redan hade vunnit, trots att han, med blott 22500 röster av 45 miljoner, skulle förlora regeringsmakten, var förstås Silvio Berlusconi.

Denne i förra veckan 70-årige, flerfaldigt ansiktslyfte och välparfymerade herre kommer från en företagarfamilj – väl känd av polis och domstolar. Han studerade juridik vid Milanos universitet, där han (cum laude) avlade sin doktorsexamen på ett arbete om reklamens legala aspekter 1961. Inriktningen av hans akademiska studier skulle visa sig sällsynt väl lämpade för hans framtida karriär. Alltsedan han – sannolikt med hjälp av maffiapengar –etablerade sig inom byggbranschen under första halvan av sextiotalet kunde han genom sitt affärsimperium Fininvest utvecklas till nationell mediemogul från början av 1970-talet. Imperiet omfattar förutom TV  (Mediaset) och fastigheter också bl.a. bokförlag (Mondadori), tidningar och tidskrifter (bl.a. Panorama och Il  Giornale), försäkringsbolag och fotbollslaget Milan AC. När sedan "avregleringarna" av det statliga italienska TV-monopolet genomfördes kunde Berlusconi genom den, även för italienska förhållanden, sällsynt korrupte socialistledaren Bettino Craxi i stället lägga grunden till Mediasets monopol på TV-marknaden.

Berlusconis gjorde vid 90-talets början sitt inträde i partipolitiken vid mogen ålder. Han blev premiärminister första gången år 1994. Det är en mycket för kapitalismen typisk paradox att en person som byggt sin förmögenhet och maktposition på korruption, karteller och monopol kommer till makten genom att orera om korruptionsskandaler, och att genom att predika just den fria konkurrensens och marknadens välsignelser.

Hans inhopp föranleddes uppenbarligen till en början för att komma i åtnjutande av den lagenliga och de facto immunitet som deltagande i parlament och regering skänker.

Berlusconi har varit, och är fortfarande, föremål för de rättsvårdande myndigheternas intresse för

bl a:  (i bokstavsordning)

Bokföringsbrott,

Brott mot anti-trustlagar,

Falskdeklaration,

Försök att besticka polis och domare,

Maffiaverksamhet  (Redan 1992 ansågs han inblandad i två bilbomber, som eliminerade anti-maffiaåklagarna  Falcone och Borsellino och eventuellt ytterligare liknande attentat i Milano, Florens och Rom 1995).

Mened ( när han inför rätta ljög om sitt medlemskap i P2-logen  - en antikommunistisk organisation som använde sig av landets säkerhetstjänst för politiska syften, ungefär som SAPO och IB, fast tvärtom).

Olaga finansiering av politiska partier,

Olaga förvärv av egendom,

Pengatvätt och

Tagande av muta.

För inte tala om för vilka brott därutöver han av allmänheten på goda grunder har misstänkts.

Möjligen är tidelag det enda brott i lagboken, som Berlusconi veterligen inte har åtalats för. Hans familj, nära medarbetare, vänner och underställda har däremot blivit dömda för dessa eller liknande brott.  Själv har han dock hittills aldrig, trots minst 14 åtal, varav flera multipla, riktigt åkt fast. Endast vid två tillfällen har han å andra sidan av domstol dömts tekniskt ”icke skyldig”.  De gånger han ådömts frihetstraff (sammanlagt 77 månader) har han, eller hans medarbetare sett till att preskriptionstiden gått ut eller att lagen påpassligt ändrats.

Allt detta skulle knappast ha varit möjligt om han inte därtill hade varit Italiens rikaste person – god för cirka 80 miljarder kronor 2006. Alla dessa mål, plus 1600 domstolssessioner, anses ha kostat Berlusconi och hans bolag 260 miljoner euro i rättegångskostnader. Vad de därtill kostat honom i mutor vågar man inte tänka på. Makten har ändå varit en god affär. Under sin tid vid makten har Berlusconi bl a avkriminaliserat bokföringsbrott och avskaffat arvsskatten, vilket framför allt gynnat klanen Berlusconi.

Nanni Moretti talar om problemet med att göra film om en sådan person. Inte bara för att Berlusconi kontrollerar tre stora TV-kanaler (och intill april i år även RAI) och filmproduktion (dagspress kan vi bortse ifrån, den läses av högst 15 % av italienarna). Utan för att nästan alla landsmän, redan vet, eller tror sig veta, vilken brottsling som i flera års tid intagit landets ledande post. Men faktum kvarstår: Berlusconi har regerat längre än någon italiensk politiker sedan Andra Världskriget.

Är det inte på grund av föremålets makt som Moretti löser problemet genom att göra en metafilm? Inte direkt om Berlusconi, inte ens om en fiktiv skurk som liknar honom, utan om en fiktiv B-filmare som upptäcker att han håller på att producera en film, som sägs handla om en likaledes fiktiv skurk, som sägs påminna om (f.d.) premiärministern. Det kunde ha blivit dyrt att i en film ens vara så detaljerad som här beträffande Berlusconis förflutna, eftersom hans många brott inte kunnat leda till fällande domar.

Om Moretti inte gett oss en och annan ledtråd, genom att lägga in några mindre lyckade, men i sak föga avslöjande, TV-framträdanden av Berlusconi, och genom att nämna hans namn, skulle vi ha trott att filmen ”Kajmanen – B-filmarens revansch” i allmänhet handlar om en B-filmares professionella och äktenskapliga vedermödor. Dessa upptar nämligen 80 % av speltiden. Många av oss är uppriktigt sagt inte så värst engagerade av sådana problem. För oss som inte är inlästa på personen, skulle det ha varit bra om Berlusconi-filmen handlat något mera om just Berlusconi.

 

”Han har redan vunnit”. Moretti menar sannolikt med detta att hans landsmän vid det här laget blivit så till den grad indoktrinerade av Berlusconis media, att de börjat tänka som han, oavsett hur hans rättegångar och valkampanjer går. I så fall skulle även hela Europas TV och partipolitik, likt en gång under Digerdöden ohjälpligt ha smittats från norra Italien. Är det verkligen bara en effekt av media?

Mediamänniskor, som Moretti själv, över- eller feltolkar sin makt.  Räven kan inte hindra tuppen från att gala, men i sista hand kan han bita huvudet av tuppen, inte vice versa, som Tor Bonnier talade om för Tingsten, då denne på 50-talet gjorde revolt i tjänstepensionsfrågan och fick gå. Bonnier visste lika väl som Berlusconi att den som har makten över pengarna kan köpa makten över ordet, inte tvärtom. Samhällsmakten börjar inte, till skillnad från Johannesevangeliet, med Ordet. Eller för den delen med TV-bilder.

Herraväldet i etern  är visserligen numera inom politiken lika viktigt som luftherravälde i krig. Båda uppvisar dock samma avgörande brist – man kan ockupera ett land, liksom man under långa tider kan intala folk att de är maktlösa och isolerade, skrämma dem och proppa dem fulla med skit. Grundläggande värderingar, på gott och ont, tar det dock tid att rå på. Svenskar tror fortfarande på att Carl XVI Gustaf och hans avkomma är de bästa tänkbara statschefer i all framtid, att svenskt kött och svenska bilar är bäst – men tror envist på samhällssolidaritet mera än på kapitalism. Italienare tror fortfarande, trots överväldigande historiska bevis på motsatsen, t o m rätt ofta på påvens ofelbarhet. Men de vet att de nu, som när kapitalismen föddes i Norditalien någon gång på 12-1300-talet, fortfarande regeras av giriga skojare. Och en gång vart hundrade år är de på vippen att göra revolution.

 Men nu är Berlusconi borta från den yppersta makten. Den nya skojargeneration som nu efterträtt honom kan kanske finna det förenligt med sina intressen att fortsätta processen mot honom. Icke helt olikt betydande delar av den nya moderatministären i Sverige, som så snart det låter sig göra skall legalisera svartjobb och skatte- och licensskolk, stack han bara ut genom att hans girighet var så stor att hans lagstiftning inte alltid hann med att legalisera hans praktik.

Kapitalismen är i grunden ett kriminellt system, lagligt eller inte.