Tillbaka

 Det har varit så mycket skit på Bio och TV senaste tiden att jag denna gång, i stället för filmkrönika, vill förmedla följande sedelärande historia:

Alternativ användning av en död katt.

eller

Chatte poivrée au four (Hommage ā Torbjörn Tännsjö)

 

 Motto: Den som bara talar sanning är inte värd att höra på.

A. Isaksson 1902-88

 

1. HUNGER

Det var en kulen kväll i slutet av september, straxt innan, för­resten, Majvor rymde med Pizza­bagaren i  Brösarp. Fast det visste jag inte då, att det var straxt innan.

Som vanligt kom jag sent hem från ålfisket  med min granne, fårskö­taren Sune, med vilken jag för övrigt just då hade ett in­tensivt sodomitiskt förhållande.

Majvor var som vanligt borta på växtfärgningskurs, som jag då trodde, fast det var jag ensam om i kommunen, det har jag senare insett.

Nå, allt hade ändå varit gott och väl om det inte varit så att ålen lyst med sin totala frånvaro under hela fisket. Vad gör man då, när hungern sliter i tarmarna och hela skafferiet var länsat, och det enda som återstod där var en halvfull burk med möglig syltad rättika från Polen som jag köpt av en mystisk man av utländsk härkomst på en parkerings­plats i Malmö i tron att det rörde sig om alkohol. Jag visste det inte då, men Majvor och pizzabagaren hade tagit med sig all mat till en heterosexuell orgie på Frostavallen i Höör där de delade husvagn med 7 andra par i två veckor utan att gå utomhus. Majvor hade, som hon senare berättade, vid planeringsmötet fått till uppgift att ordna med mat. 

Vad gör man i en dylik situation? Går och hänger sig på vinden i sin förtvivlan när kiosken och Pizzeria Bella Napoli tillfälligt hade stängt (varför visste jag inte då) och barnens hungergråt ljöd alltmera svagt och spasmodiskt från husets södersida?

Nej, tanken var främmande för mig. Inte då man som jag bor i en enplansvilla där avståndet mellan trossbotten och takåsen inte medger någon som helst fallhöjd.

I stället beslöt jag att gasa ihjäl mig genom att med hjälp av dammsugarslangen leda in avgaserna från vår Renault 4L med anti­atomkraftmärke (jag har behållit den i förvissningen om att den snart kommer att ha ett avsevärt historiskt värde som dokument över en fullständigt bortglömd tid) i dess kupé. Beslutet var oryggligt, ty jag kunde inte längre, det var jag förvissad om, uthärda den smärta det vållade mig att se mina nio guldlockiga barn dö svältdöden eftersom kiosken och pizzerian var stängda och eftersom jag, det visste jag, heller inte skulle idas att gå ända till jordkällaren vid tomtgränsen för att där hämta ingredienserna till en kvällsmåltid.

2. LJUSET I TUNNELN

Jag hämtade alltså slangen från vår gamla Nilfisk (bäst i test) och begav mig till garaget, där Rulle, så kallade vi bilen, då den ännu hade fungerande styrsystem, stod. Jag fann då till min bestörtning att Irma, grannens till höger katta, hade intagit bilens baksäte och där nedkommit med sex ungar, vilka jag av humanitära skäl genast avlivade, då de syntes vara blindfödda och av dessa skäl inte kunde emotse någon livskvali­tet utan bara ligga mor sin och indirekt mänskligheten till last.

Av detta blev Irma, trogen sina djuriska instinkter, ganska upprörd och klöste mig i skägget. Möjligen undermedvetet av detta stimule­rad kom jag då att tänka på ett gammalt fint recept på bräserad och ugnstekt katt som jag en gång fått av en exilryss som överlevt Leningrads belägring 41-44 och som jag nyss träffat vid en vinprov­ning i Hässleholm. Jag lät dammsugarslangen ligga, ty bensinen var ändå slut i Rulle, och grep mig verket an utifrån de nya förutsätt­ningarna.

Jag gjorde såhär:

Jag fattade Irma i bakben och svans och slog henne tre gånger med huvudet i garagegolvet (två är för litet, fyra brukar medföra att hjärnsubstansen spills ut och den behövs till såsens redning senare).

Jag vet att det finns de som förordar att man stryper katten i stället, eftersom de är så hårda i skallen, men det blir sånt problem med att de klöser en i underlivet med bakbenen, om man inte först  har satt ner djuret i en stövel förstås.

I alla fall: När kattan slutat att sprattla, båda ögonen krupit ut, och det rann lite blod ur örat tog jag fram min morakniv och flådde henne raskt från ryggsidan. Här kunde jag i stället ha valt att, sedan jag tagit ur inälvorna, doppa henne i kokhett vatten och låta pälsen skållas bort. På det sättet kunde jag ha fått en fin stekyta med knaprigt skinn. Men här gällde det att så snabbt som möjligt få kattan att likna en hare, eftersom grannen, som är en kitslig pedant, vegetarian, miljöpartist och lokalordförande i stiftelsen Djurens Vänner, skulle kunna dyka upp när som helst och leta efter Irma.

Inälvorna och pälsen grävde jag raskt ned på avsevärt djup bakom garaget, ty i sådana här fall skall man inte lita på soptunnan, här finns grävlingar som välter dem.

3. RECEPTET

Resten var enkelt: jag satte ugnen på 225 grader, lade Irma i  snabb­marinad bestående av 2 dl Apricot Brandy, 1 liter Val de Loire Pont Neuf Demi-sec 1976, en morot, 2 lagerblad, 20 krossade enbär (för att ge viltsmak, behövs inte om man använder Norsk Skogskatt) 1 tsk salt och 20 tag med pepparkvarnen.

När ugnen var varm tog jag Irma ur marinaden och vände henne ett par varv i stekpannan, slog på lite vatten och lät henne bräsera ett par minuter: pepparkvarnen igen, in i ugnen, äggklockan på 3 timmar. Under tiden drack jag upp marinaden och lade mig på understa hyllan i skafferiet med senaste numret av Veckorevyn (jag läser mest frågespalten för unga tjejer med underlivsbesvär), en Matanzas, köpt i Köpenhamn, och mina tankar. Barnen hördes inte längre av.

 Jag vaknade av att det rök in i skafferiet och antog felaktigt att kattan var färdig. Äggklockan stod emellertid bara på 2 timmar och jag märkte att röken kom från gården, där mina 8 guldlockiga barn just höll på att göra upp eld för att grilla det nionde (man hade med visst omdöme valt Annika, som hade något slags syndrom, var småfet och hade en dålig förväntad livskvalitet). Detta eftersom man just tjuvläst en av mina favoritfilosofer och därvid på barns enkelspåriga vis kommit fram till att man genom att förtära sin defekta syster skulle maximera lyckomängden i världen och samtidigt bli mätt.

Jag tog mina åtta älsklingar i skötet och förklarade för dem skillna­den mellan belärande tankeexperiment och praktiska rekommendationer och meddelade dem sedan, att de i stället för Annika kunde få pröva min "Chatte poivrée au four ", varvid de lät sin syster löpa till skogs ( det var egentligen mest håret som var avsvett) och störtade in i köket. En svampplockande kvinnlig pensionär drabbades på Linderödsåsen samma afton av hjärtinfarkt då hon trodde sig se djävu­len själv komma skenande emot sig. Annika måste verkligen ha fått upp farten. Hon försvann sedermera under älgjakten.

Till maten valde jag ett mustigt böhmiskt hembryggt öl som smugglats in över Ystad av min vän Helge som arbetar vid utlämningspolisen och trivs med det. Barnen fick Coca-cola. Grannen till höger, som senare tittade in för att fråga efter sin katta, lät sig också väl smaka. Det tyckte jag inte var mer än rätt. Om jag i stället informerat honom om måltidens exakta sammansättning hade den totala lyckomängden i rummet, på grund av hans rigida inställning, sannolikt minskat radi­kalt.

Sedan gick vi alla mätta och belåtna till sängs. Ännu en gång hade jag lyckats improvisera en festmåltid med små medel - den sanne mästerkockens och livsnjutarens stolthet och adelsmärke.