Status
"På kort tid har XC 90 etablerat sig i ett
extremt konkurrensutsatt segment genom progressivt designutnyttjande och med
trohet mot traditionella Volvovärden som säkerhet, miljö och visuell identitet."
Teknikföretagen
Redan
Marx sade om status och makt i borgarsamhället, att dess olika former, i likhet
med just energin, ständigt må växla, men i sista hand är ett och detsamma. Och
att de, precis som det förr brukade stå på våra sedlar, representerar ”styrka
och trygghet” och att de framför allt och alltid kan lösas in i guld.
I
praktiken tvingas vi, i lyckliga fall, ge upp den i de flesta fall fåfängliga kampen
om status i ”den stora världen” redan några år efter puberteten, eller åtminstone
devalvera vårt hopp om att vinna den. Detta är i sig ett problem att lösa för
dem som faktiskt sitter på makten, pengarna och prestigen i samhället – ty hur
skulle man kunna styra, manipulera eller ens lita på ett folk som inte eftersträvar
och respekterar den status som ger makten legitimitet?
För att
slippa den hotande värdelösheten, anonymiteten och ensamheten väljer de flesta
att i stället referera sig till en mera hanterlig ”liten värld”, och söker sig ett
eget minisamhälle eller kanske t o m flera, med egna värden, där man kan
förvärva och åtnjuta status och bli synlig, om man uppfyller kraven för medlemskap.
Det kan vara i en dagisgrupp, en supporterklubb, en pensionärsförening, en kyrkokör,
en religiös eller politisk sekt eller inom Hells Angels. Eller självfallet i familjen,
om man har någon. I värsta fall får man bilda grupp med sin hund, katt eller
kanariefågel.
Kring
Stureplan i Centrala Stockholm finns ett sådant exklusivt minisamhälle. Det
består av synbarligen välbeställda och obundna människor mellan 20-33 år av
båda könen. Eftersom ingen av medlemmarna vill framträda, och ingen ens pekar
ut någon medlem, skulle man kunna tro att gruppen vore strikt hemlig, men
motsatsen tycks vara fallet, utom möjligen för Marianne Ahrne. Möjligen kan dess anonymitet hänga samman med att
gruppen uppträder mycket sent (eller tidigt) på dygnet, sedan de flesta övriga kroggäster
redan gått hem.
Att vara
en ”Stureplansbrat” ( ”brat” = eng. bortskämt barn) verkar inte kräva några
formella kvalifikationer, Men man bör som sagt ha gott om pengar, eller bete sig som om man hade
det. Man lever antingen på familjens pengar eller sköter andras, jobbar med t
ex reklam, media eller, om man är dam, med mode. Man måste förstås ha rätt kläder,
dvs. dyra, och vara noga med hur man ser ut och luktar. Man talar snabbt, ofta
i mobiltelefon, och framför allt, som i Seinfeld,
om ingenting. Att skratta, eller se ut som om man var glad, skulle minst medföra
Gult Kort. Däremot är det antagligen förtal att mansbratsen använder en fläskkotlett
till att kamma sig – det bara ser ut så. Man träffas antingen hemma i mors
eller fars tomma 7-rummare eller på vissa utvalda innekrogar. Man tar sig fram
med sin stadsjeep med 4-wheel drive – hur skulle man annars komma fram på Östermalm?
Eva, 23,
den ena huvudpersonen i Johan Klings långfilmsdebut, Darling, har
fyllt alla krav för att få räkna sig till bratsen och hon är nog den allra
suraste av dem. Hon vet hur man bör klä sig och arbetar, eller åtminstone
vistas, i en Guccibutik på dagtid. Hon vet allt om kläder och allt om vad som
rör sig kring Stureplan, men eftersom detta är den enda värld som räknas, om absolut
ingenting annat. Blotta tanken på att universum
inte var skapat för henne personligen, och i någon mån för hennes medbrats,
skulle ha upplevts som den ultimata kränkningen, om hon ens tänkt den.
En
fruktansvärd katastrof, det närmaste man i de här kretsarna kommer till en
Tsunami, drabbar dock vår hjältinna. Mamman har träffat en ny karl, flyttar utomlands,
skär ner sitt underhåll och förvisar Eva från Östermalm till en sketen, av
mamman betald, mindre bostadsrätt på Gärdet, med alldeles ”för liten
balkong”. Därpå förlorar hon sin minst lika blåsta bratboyfriend och sitt fashionabla
Guccijobb, som nu ett tag varit enda inkomstkällan.
I en
annan del av stan har Bernhard, 61, blivit av sitt jobb på, förslagsvis, ABB,
där han trofast tjänat i många år som ingenjör. Avgångsvederlaget är slut. Bernhard
har det inte heller lätt.
Han
behärskar inte det lokala språket. Han är klart överviktig och så gravt aggressionshämmad
och hunsad, att han snarast blir tacksam för uppmärksamheten, om någon värdigas
stå och hoppa upp och ned på hans tår. Hans fru har lämnat honom för en ”faktiskt
rätt trevlig karl” plus med amorteringarna på den villa, som hon nyss övertalat
honom att köpa. Parets dyrkade dotter har ”väldigt mycket att göra” och
bor så ”långt bort” (i Södertälje) så hon hinner inte ens ringa honom,
än mindre umgås med honom. Det framgår inte om Bernhard någonsin reflekterat
över att omständigheterna kring giftermålet och dotterns födelse bort väcka
starka tvivel om att han ens vore hennes far.
Bernhard förlorar
sitt hus. Det är inte så lätt för en överviktig, överårig skåning att finna
något levebröd, även om han har en optimistisk, förnöjsam och nästan överdrivet
pliktmedveten läggning. Bernhard har, som ex-frun så träffande bl a mycket
annat har anmärkt, alldeles för svårt att ”ta för sig”.
Det är
således ganska osannolikt att Eva och Bernhard skulle ha träffats, om det inte
varit så att båda samtidigt befunnit i sig fritt fall nedåt från medelklassen
och hamnat i köket på McDonald’s – Eva för att kvalificera sig för A-kassan och
Bernhard för att av gammal vana vara nyttig och försörja sig, även under nya
omständigheter.
Att bli
värderad för vad man faktiskt duger till i produktionen, även om det så bara
gäller att skrapa stekplåtar, var inget nytt för Bernhard med hans långa erfarenhet
av arbetslivet. För Eva (”Har ni ingen personal för att göra det här?”)
var det en omtumlande upplevelse, så mycket mera som hon omgående grymt blivit
ostrakerad från bratsamhället, där ingen med stigmatiserande stekflott i håret
var önskvärd.
För
Bernhard, som i praktiken, om än inte medvetet, förlorat den familj, som han
trott sig ha haft, blir Eva ett dottersubstitut. Han hjälper henne att överleva
sin separationsångest och med omställningen till den verklighet i det faktiskt
existerande arbetslivet, som hon inte ens läst om i sina modetidningar. På
köpet får hon uppleva något hon heller aldrig har haft erfarenhet av, ett slags
mycket snäll far som faktiskt finns på plats och som uppenbarligen bryr sig om
henne.
Men
naturen lockar, liksom för den tama gåsen hos Nils Holgersson. Eller snarare
onaturen, som när hallicken Sporting Life lockar tillbaka Bess
till gatan från Porgy. I detta
fall kommer ett erbjudande om ett arbete i en modebutik vid Stureplan, som kan återge
henne prestigen inom bratkretsen på grundval av ett raskt etablerat samboförhållande med chefens son, en högstatusbrat
med egen XC90 och våning på Östermalm. Eva försvinner från såväl Bernhard som
McDonald utan att våga säga adjö till någondera. Ingendera vore förenlig med
hennes återvunna position.
Bernhard har
ännu kvar hoppet om att kvalificera sig för en hyresrättsetta i Rinkeby.
Vi lever alla i ett klassamhälle.
Ett
sådant innebär en konstant förnedring för alla inblandade.
Att
sträva efter status i ett klassamhälle, och på dess villkor, är än mera förnedrande.
Allra mest för den som inte inser sitt läge, utan blint, likt en drunknande med
spräckta trumhinnor, tar fel på upp och ned och därför tror sig finna räddningen
medan hon fortsätter att dyka mot sin undergång.
En kväll
återser Eva och Bernhard varandra under ett par ögonblick. Bernhard vinkar
glatt från en förortsbuss och Eva - mycket diskret – från sin passagerarplats i
den nya sambons XC90. Hon ser lika sur som vanligt igen. Om hon skäms över
Bernhard, eller inför honom, får vi aldrig reda på – möjligen utesluter
inte det ena det andra.
Bernhard
bör säga som Sokrates sa till de efterlevande innan han tömde
giftbägaren: ”Vem av oss som går till det bättre, vete fan!” Men jag har
förstås min teori, även om den färgats av att jag inte håller till på
Stureplan, inte längre är 23, vacker, välklädd och aldrig kan hoppas komma in
på inneställena efter kl. 00 eller åka omkring i en Volvo XC90.