Livet är enkelt

”Ingen har någonsin blivit fattig på att underskatta den amerikanska publikens intelligens” sade en gång Barnum, USA:s förlaga till såväl Bert Karlsson som Francis Bronette. Han om någon borde väl veta.

Därmed inte sagt att man inte kan bli smått förmögen också på mera korrekta uppskattningar av folks förståndsgåvor. Bröderna Joel och Ethan Coen från Minnesota, USA tycks vara ett exempel.

Alltsedan början med den mörka komedin Blood Simple 1985, via egensinniga produkter som Arizona Junior, Miller´s Crossing och Barton Fink och Capraparafrasen Strebern har de, i regel med Ethan som producent och Joel som regissör och manusförfattare, vandrat sin egen väg mellan genrerna utan att snegla alltför mycket på vad Hollywood föreskriver.

Om ni därför slår på TV:n och kommer mitt in i en film, där rollfigurerna visserligen talar amerikanska men där ni efter en stund märker att de lever ett eget liv, och ni inte med större exakthet kan förutsäga vad de kommer att säga eller göra härnäst - då är risken betydande att ni hamnat i en repris på en film av bröderna Coen.

I sin senaste film, Fargo, återvänder de till temat från Blood Simple och geografiskt till sin hembygd, svenskbygderna i Minnesota, väster om de stora sjöarna. Det är ett land där såväl språket som landskapet är frostigt och platt, dock inte utan en viss musikalitet. I USA anses folk i Minnesota lite enfaldiga - som folk förutsättes bli, då de inte behöver kämpa så hårt för tillvaron i en storstadsdjungel utan kan få sin näring genom att i lugn och ro gå och påta i den bördiga svarta myllan - enligt Karl-Oskars mätning i Utvandrarna minst en aln tjock. Fast hederliga.

Enfald är ju i regel inget som har med nervsystemets konstruktion och Bell-kurvor att göra. I den mån begreppet passar in på en människa, eller, som här, en grupp människor, så har det till 90% att göra med begränsade erfarenheter och därav följande begränsningar i världsåskådning och sätt att uppfatta och reagera på problemsituationer. Se bara vad en stadsintellektuell kan ställa till med i en ladugård, en pingstpastor på ett fackmöte, en hjärnkirurg i en bilmotor eller, mera sällan, en bilreparatör i en människohjärna!

Knepet är, i människoriket som i djurriket, att vara precis som klyftig som det behövs för den miljö där man lever. Det är i själva verket också precis vad vi ofta är.

”Först med vatten upp till näsan börjar människorna att tänka” säger Brecht (i sin kommentar till Corollianus). Det var nog inte förekomsten av en arbetsfri stadsbaserad överklass som gjorde att filosofin och vetenskaperna blomstrade i det gamla Atén . Nog kan det ha bidragit till att göra det nya tänkandet möjligt - men det var handelns och industrins utveckling och det ökade varuutbytet som gjorde det nödvändigt. Om vattnet för en lyckligt lottad grupp människor aldrig når längre än till fotknölarna, horisonterna är vida och man aldrig hotas av överraskningar -varför skulle man då konstra till saker och ting genom långtgående reflexion?

I Coens film är det den stackars bilhandlaren Jerry i en landsortshåla i Minnesota som tvingats tänka till. Han är en magerlagd, rödlätt man med stora genomärliga vattenblå ögon och diskret kostym. Hans begåvningsprofil och framtoning är perfekt anpassade till att lura på kunder bilutrustningsdetaljer som de inte har råd med och inte behöver. Genom olyckliga omständigheter blir Jerry plötsligt i behov av mera pengar än han har. Jerry råkar i panik. Han är ingen ond människa (vad nu det skulle vara), men i sin vardagstillvaro är han programmerad till att köpa och sälja och att behandla människor som medel snarare än som självändamål. Sin snälla, papiljottbehängda radhusfru är han, om inte varmt, så dock fäst vid, men hon är ju förutom ett känsloobjekt också en potentiell ekonomisk tillgång. Ty svärfar har pengar. Alltså kan man göra sig en hacka på att tvinga denne att friköpa dottern om hon skulle bli kidnappad. Sagt och gjort.

I detta skede börjar Jerry på ett otäckt sätt röra sig utanför det område där han egentligen har erfarenheter och kompetens. Saken blir knappast bättre av att han för ändamålet enrollerar två externa konsulter ur den undre värld som han tidigare mest stiftat bekantskap med på bio.

En yrkesman kan vara bra eller dåligt anpassad till sin roll. Det gäller såväl hjärnkirurger som hallickar. Det är så vist ordnat i yrkeslivet att även personer med grava defekter stundom kan finna en ställning, där deras handikapp elimineras, eller kanske till och med blir en styrka. En blind människa kan fungera mycket bra som pianostämmare, en neurotiker kan bli en bra författare eller målare. Enligt psykologstudier på Handelshögskolan har minst hälften av studenterna där psykopatiska personligheter med bristande empatifunktion, vilket säkert är en fördel i den fortsatta karriären som vår överhet i ett nyliberalt samhälle. Ett visst mått av psykopati eller primitivitet kan nog vara av värde också för den som söker sin utkomst i den undre värden.

Primitiva organismer kännetecknas av att de uppvisar ett mycket reducerat reaktionsmönster: en manet kan bara reagera genom att brännas, en mask genom att dra ihop sig och krypa iväg, en nyfödd genom visa tecken på jollra eller skrika och fäkta blint med armarna. Redan en hund har kommit långt ifrån detta primitiva stadium: han kan såväl skälla, morra, vifta på svansen eller hoppa upp och ned av förtjusning.

Så långt hade inte de två minigangsters som Jerry rekryterade kommit i sin utveckling. Den lille ”funny-looking guy” (Steve Buscemi) hade två alternativa reaktionsmönster: frustration och kättja. Den store (Peter Stormare) hade två intressen i livet: pannkakor och tvåloperor och ett enda reaktionssätt: han slår ihjäl allt som står i vägen, eftersom han aldrig lärt sig hur man sammanställer tankar till ett argument.

Deras förmåga att analysera en situation och formulera en handlingsplan ligger långt under daggmaskens. Så när en polisman stoppar deras bil med den kidnappade bilhandlarfrun bunden i baksätet så går det som det måste gå. Det uppstår en massa dödsoffer som sprids längs deras väg genom det vintriga landskapet.

Polischefen i landsortshålan heter Marge Gundersson ( spelas av Joel Coens fru Frances McDormand som var med redan i Blood Simple). Hon är gravid i 7:e månaden med ryggvärk och morgonspyor. Hon är också en mycket intelligent person, precis som en duktig bilreparatör är det - under motorhuven, eller en hjärnkirurg - under huvudskålen. Hon är samtidigt med stadsintellektuella mått en djupt enfaldig människa, dvs en sådan som enligt Bergspredikan kan vara viss om sin salighet. Människosjälen vet hon inte mycket om, vilket gör henne till en ytterst behaglig människa, som de flesta av oss skulle vilja ha till granne, och ofta har, om vi bara ser efter. Hon har uppenbarligen aldrig sett en TV-pjäs av Lars Norén eller Ricki Lake Show.

Otympligt pulsande fram i det dystra snölandskapet och dess vänliga men reserverade invånare klarar hon till slut skivan utan att ta några överdrivna risker - hon håller sig till reglementet och gör allt på enklaste sätt, ty hon känner inget annat.

Hennes slutpredikan för den enda överlevande skurken är typisk. Helt i enlighet med instruktionsboken har hon oskadliggjort honom genom att skjuta honom i benet sedan hon tagit honom på bar gärning med att mala ned sin lille kollega i en flistugg:

”Nu har du haft ihjäl, få se…fem personer. Och för vad? För lite pengar…ts,ts. Vilket trams. Och här sitter vi nu. Och det är en fin dag. …ts..ts..jag begriper inte ett smack.”

Sett från slättlandet i Minnesota är livet inte så häftigt, men heller inte så konstigt. Man behöver inte vara någon supermänniska för att klara sig ganska hyfsat. Eller så borde det i alla fall vara. De ”häftiga” våldsverkarna och de snikna bilhandlargestalterna på alla nivåer är löss på den sunda folkkroppen, som skakar dem av sig med avsmak, och ett visst löje.

Så borde världen vara.

Om det funnes en Oscarbelöning för rollgestalter, skulle Marge Gundersson vara en given kandidat -nu blir det nog gestaltningen och Frances McDormand som får priset. Och i så fall med rätta.