Mordet på Jesus – the movie

 

I, käre bröder, haven ju blivit efterföljare till de Guds

församlingar i Kristus Jesus som äro i Judéen.  Ty I haven av edra egna landsmän fått lida detsamma som de hava lidit av

judarna --  av dem som dödade både Herren Jesus och profeterna och förjagade oss, och som äro misshagliga för Gud och fiender till alla människor..

(Ur Pauli första brev till Thessalonikierna kap 2: 14-15; 1917 års bibelöversättning)

 

Inte sedan Monty Pythons ”Life of Brian” totalförbjöds i Norge har det varit ett sådant Herrans Liv kring en film om Jesu död som nu, då Mel Gibsons film The Passion of the Christ går runt på biograferna efter en fegad Sverigepremiär i Älmhult. Filmens mottagande bekräftar än en gång med övertydlighet sanningen, att historieskrivning aldrig har sitt främsta intresse på grund av att den skildrar, eller påstår sig skildra, en förfluten tid. Det gäller även då den skrivs på filmduk. Historieskrivning handlar alltid om nutid.

Att detta gäller den historia som anbefalles av överheten har vi ju aldrig haft anledning att betvivla. Vår statsminister har exempelvis nyligen sammankallat en s.k. folkmordskonferens för att vi ”aldrig skall glömma” folkmordet på judarna för sextio år sedan. Representanter för det folk som idag är föremål för den judiska staten Israels folkmordspolitik var dock ej välkomna att delta.  Hans initiativ var således inte främst ett direkt ställningstagande mot etnisk rensning, nazism och antisemitism. Framför allt var det ett indirekt stöd för USA:s aktuella Mellanösternpolitik. Det var m a o ett vägval i dagens världspolitik.

Av liknande skäl må återupprättandet av historia som kärnämne i våra skolor vara en väl motiverad åtgärd. I den mån denna motiveras av överhetens behov att för sina syften i den unga generationen inpränta en ny historieskrivning, förenlig med nämnda vägval, finns det dock stor anledning till vaksamhet.

Strider om historien gäller således aldrig frågan ”hur det egentligen var”, utan är alltid väsentligen en kamp om den ideologiska makt som ger innehavaren rätt att definiera vad som är sant och vad som är falskt. Detta är en oomkullrunkelig historisk sanning och den som tvivlar på den må betänka att det uppenbarligen till och med är likgiltigt om den historia man träter om överhuvudtaget ägt rum. Som tex. fallet är med stora delar av den bibliska historien. 

Idag anklagas Mel Gibson för antisemitism pga. sin skildring av de händelser som skall ha utspelats skärtorsdagskvällen och långfredagen i Jerusalem för cirka 1970 år sedan. Ändå är de vetenskapligt hållbara bevisen för att dessa händelser ägt rum uppenbarligen ganska tvivelaktiga.

De icke-kristna källor som brukar citeras, främst Josephus Flavius och Tacitus är föga detaljerade, deras oberoende liksom deras äkthet har i vitala stycken ifrågasatts.

De kristna källor vi i sammanhanget till vardagslag öser ur– de fyra evangelisterna och ett antal brev av Paulus och Petrus i Nya Testamentet - emanerar  ur i stort sett samma urkälla, vilket inte precis styrker deras sanningsvärde: Evangelisten Markus var medarbetare till exfarisén Paulus, liksom sannolikt Lukas. Matteus och Johannes lånar, liksom Lukas, en stor del av sina historiska data från Markusevangeliet. Detta  var sannolikt  det första i raden, bortsett från de flesta av Pauli och Petri brev. Johannesevangeliet, som tillkom betydligt senare, kan väl överhuvudtaget ej värderas som historisk primärkälla.

Dessa kristna nytestamentliga skrifter utgör ju en uttalad partsinlaga i en strid, som till en början var en helt intern uppgörelse bland den judiska religionens företrädare.  När i dessa skrifter ”judarna” anklagas för ena eller andra brottet är det således ursprungligen inte fråga om någon etniskt grundad smutskastning – den anklagande var ju i samtliga fall liksom Jesus också ”jude” – vad som åsyftas är ju hatade företrädarna för majoritetsriktningen inom den judiska religionen. Detta, torde väl förklara den hätska tonen mot moderreligionens företrädare[1].

 

Att därför enbart med ledning av Paulus, Petrus och evangelisterna bilda sig en uppfattning om vad som hände den där skärtordagen-långfredagen, om vem som bar den direkta skulden till Jesu lidande och död, ja, överhuvudtaget om allt detta ägt rum, är självfallet lika omöjligt som att med ledning enbart av uppgifter från en ledarartikel i Judisk Krönika bilda sig en objektiv uppfattning om den palestinska befrielsekampen av idag.

 

”Den som har problem med skildringen av Jesu lidande i min film har i själva verket problem med evangelierna” säger Mel Gibson. I detta har han helt rätt[2].

Ty Gibsons skildring följer till 95%  Lukasevangeliet [3]. Då han antyder den romerske prokuratorns motiv för att inte vilja avrätta Jesus var egoistiska/politiska ligger han sannolikt t.o.m. ett steg närmre den verkliga historien, i den mån vi känner den. Det handlade troligtvis inte om blödighet, hederskänsla eller religiösa böjelser, ty Pilatus hade med exempellös grymhet slagit ner både tidigare och senare judiska uppror, utan om ren och skär opportunism, vilket ej klart framgår av evangelietexten. Skildringen av den romerska ockupationsmaktens ledande män, där prokuratorn och hövitsmannen  framställs som relativt ädla och humanitära individer i kontrast mot det judiska prästerskapets och den romerska soldateskens blodtörstiga sällar, följer däremot strikt evangelietexten.

 

Antisemitismen inom den kristna världen – och någon annanstans har den knappast existerat – är således lika gammal som Nya Testamentet, kristenhetens Heliga Skrift. Dess olika utbrott och pogromer må ha haft varierande situationsberoende politiska, sociala och ekonomiska motiv, men inspirationskällan och grundanklagelsen har förblivit densamma: ”Judarna mördade Kristus.”  Att Jesus själv var judisk tycks därvid inte ens ha besvärat nazisterna, som livligt hyllade de de katolska passionsspelen i Obergammergau med deras antijudiska budskap.

För de statsbärande kristna kyrkorna utgjorde dess religiöst grundade antisemitism under halvtannat årtusende knappast något problem. Efter andra världskriget och Förintelsen har den däremot just därför börjat bli besvärande. Idag börjar det blir riktigt pinsamt för den kristna höger – katolsk eller protestantisk – som i USA-kolonin Israel inte främst ser ”Det heliga landet” utan främst en hotad utpost för den västerländska civilisationen och en pålitlig allierad i kampen mot barbariet. Vissa politiserande kristna högertänkare, som Alf Svensson, har försökt skyla över den snart tvåtusenåriga sprickan (och bilda front mot Islam) genom att börja använda formeln ”den judisk-kristna religionen” och i den katolska tidskriften America reder Eugene J Fisher i samma anda ut Jesu ”verkliga” förhållade till judendomen (16.2.04):

”I själva verket var han snarare en from anhängare av den under hela sitt liv. Jesus underkastade sig verkligen lagen (Gal 4:4), prisade vördnaden för den (Matt 5:17–20) och uppmanade till lydnad mot den (Matt 8:4).

… Jesus skildras ofta i bibeln i samtal med fariséerna. Jesus delade deras åsikter i många frågor, t.ex. tron på en slutlig dom och tron på de dödas uppståndelse.”

”Redan” vid slutet på 70-talet förklarade nuvarande påven Johannes Paulus följande som Vatikanens sanna uppfattning att

”Vilseledande och orättfärdiga tolkningar av Nya testamentet beträffande det judiska folket och dess påstådda skuld har cirkulerat alltför länge [i den kristna världen] och har givit upphov till fientliga känslor mot detta folk.”

 

Invändningar som dessa, vilka hänvisar till verkliga historiska förhållanden – i den mån dessa överhuvudtaget är möjliga att rekonstruera – må vara nog så korrekta och sympatiska, om än senkomna. Problemet för de kristna är att den historiska verkligheten under två årtusenden egentligen haft föga relevans för de troende.

En källkritisk granskning av händelserna i Det Heliga Landet för tvåtusen år sedan skulle för kristendomen skapa fler problem än den löser. Det gäller inte bara skuldfrågan kring Jesu död. Jungfrufödsel, gudomligt faderskap, promenad på ofruset vatten och återuppväckande av döda blir mycket hårda nötter att knäcka för en modern allmänhet, om man av Bibeln börjar kräva historisk och vetenskaplig stringens. Åtminstone i tveksamma fall har därför för den kristna religionen kartan –Den Heliga Skrift – gällt, och inte terrängen. Och när Den Heliga Skrift, som t ex i  Första Thessalonikierbrevet, säger att judarna dödade

”både Herren Jesus och profeterna och förjagade oss, och … äro misshagliga för Gud och fiender till alla människor..”,

då är det för en kristen, västerländsk allmänhet, som använder Bibeln som rättesnöre, svårt att tolka detta på annat sätt än att kristna bör anse att judar i allmänhet är obehagliga mördare och i onåd hos Gud. Under århundraden har kyrkan, precis som Gibson i sin film, avstått från att göra nödiga distinktioner mellan etnicitet och religion och historiskt/socialt förklara Pauli, Petri och evangelisternas ’judehat’. En historisk bibelläsning som bara tillgripes selektivt och under galgen blir föga trovärdig.

 

Att Gibsons film inte visas i Israel men går för fulla hus i det katolskt antisemitiska Polen är därför helt naturligt. Ty Gibsons film är ett antisemitiskt konstverk – till skillnad från Dror Feilers. Det är antisemitiskt inte i sina minimala avvikelser från den rena evangelietexten, utan genom att bokstavstroget lyfta fram just det avsnitt av evangelietexten, passionen, där kristenhetens traditionella judehat föds och att göra det utan att göra den historiska och sociologiska analys av händelserna som inte var möjlig för evangelisten, men som idag bort vara det.

Många uppgifter tyder på att högerkatoliken Gibson är mycket medveten om vad han gjort, men visligen väljer att spela oskyldig.

För oss som varken är höger eller kristna har det däremot självfallet alltid varit helt ovidkommande för vår inställning till dagens anhängare av den kristna eller judiska religionen, till barn av judiska mödrar, till staten Israel, Ariel Sharon och den palestinska befrielsekampen om det var Kaifas eller Pilatus som bar det direkta ansvaret för Jesu död. Ändå har på senare år har sionisterna gjort intensiva ansträngningar – i vårt land i organ som Judisk krönika, DN och Expressen – att helt i strid med historien associera vår israelkritik och antisionism med antisemitism (och med all annan ondska för övrigt). Den hittills mest heroiska insatsen härvid (Per Ahlmark står naturligtvis utom tävlan i en klass för sig,) stod Expressens kulturchef, Per Svensson för, som den fjärde februari i fjol  åstadkom bl a följande betraktelse, där han till och med lyckas koppla ihop kritik av Israels huvudsponsor med antisemitism:

”Arroganta. Strävar efter världsherravälde. Tänker bara på pengar. Det finns en parallellitet mellan de antiamerikanska schabloner som sjuder i oljan och klassiska antisemitiska stereotyper”.

Svenssons analys har stora förutsättningar att gå till historien och kommer måhända i framtiden rentav att rankas vid sidan av Alfred Rosenbergs bedömning att världsrevolutionen var en judisk-bolsjevistisk sammansvärjning ledd från Wall Street. 

Se gärna Mel Gibsons film!  Det är visserligen, precis som det sagts, ganska trist att följa hur Jesus pinas och mördas in i minsta sadistisk detalj och nästan i realtid. Skådespelet och regin är inte så lysande, men det hade å andra sidan varit pinsamt att se Richard Gere eller Brad Pitt i titelrollen.

Men använd de långa transportsträckorna mellan stationerna på vägen till Golgata till att reflektera över hur och varför regissören lyckats med konstycket att göra ett oantastligt antisemitiskt konstverk just genom obrottslig trohet mot sin litterära förlaga, den kristna kärlekens evangelium!

Tillbaka