L
Åberg
Efter
filmen ”Den ofrivillige golfaren” trodde vi alla att Stig Helmer Olsson
för gott gått i graven. Förlusten av en man, som berett 8 miljoner svenskar så
många glädjestunder under 10-15 års tid kändes trots allt förunderligt lätt att
bära efter denna film, där luften gick ur handlingen i sista halvlek.
Juldagen
1999 återuppstod Stig-Helmer på ett otal svenska biografdukar. Sällan har väl
en premiär blivit så grundligt utskälld av en samstämmig huvudstadspress. Lasse
Åberg anklagas i den ideella tidningen Expressen till och med för att ha
återuppväckt Stig-Helmer av kommersiella skäl. Precis som han någonsin påstått
något annat och precis som om denna drift skulle skilja honom från flertalet i
branschen verksamma.
Filmrecensenter
sönderfaller, grovt sett bör man försiktigtvis tillägga, i tre kategorier:
1.
esteticerande cineaster 2. kompletta idioter. 3.
sådana som i en person förenar båda dessa egenskaper. Lättare gods som
amerikanska actionfilmer och svenska familjekomedier brukar delegeras till de kompletta idioterna.
Därav följer att de flesta biopremiärer i svensk dagspress numera recenseras av
kompletta idioter.
I
fallet Hälsoresan har idioterna tydligen ställt in sig på att se en
familjekomedi med en massa situationskomik. En del skuld i detta hade väl även
Åberg och hans flinka marknadsförare. Dessutom tyckte de väl att det var dags
att tvåla till Lasse Åberg. I den mån esteterna recenserat filmen så har de
(med viss rätt) kunnat konstatera att den ur deras synpunkt, i likhet med sina
föregångare, knappast
är någon konstnärlig topprestation.
Den
föreställning jag såg befolkades till 90% av folk
mellan 8-15 år, dvs i stort sett gängse biopublik
numera. De hade betalt 75 kronor var, så de tog varje tillfälle som gavs till
skratt. Ändå var det ganska tyst i salongen. Och rätt så.
Filmen må vara en komedi, och humor har den, men den är egentligen inte mycket
att skratta åt. F.ö var ju
även Dantes Inferno del av en komedi.
Vi
fick se en föreställning där den snart förtidspensionsmässige Stig Helmer börja
känna sig deppad efter sin dramaturgiskt nödvändiga skilsmässa och av att
arbetslös sitta framför TV:n, hänvisad till att titta
på A-ekonomi och börsrapporter eftersom han tappat bort fjärrkontrollen. Han,
som tidigare haft ett hederligt arbete som kontrollant av brödrostar och som på
kvällstid försökt bli ingenjör, får numera ta svarta ströjobb av svartklädda
män i reklambranschen (”Har de sorg, eller?”) för
att utklädd till kyckling spela dragspel. Detta projekt går dock i stöpet och
han övertalas av en legitimerad häxa att underkasta sig andlig och kroppslig
förnyelse på det reformerade New Agehemmet Gustav Vasa Spa.
Han underkastas där chakrabalansering,
auradiagnostik, transcendental meditation (TMâ), Rosenterapi, Tai-chi, Chi-gong, Rebirthing. Han
undervisas om jordstrålningens betydelse för välbefinnandet, ställs på
0-kalorikost (kostar 2000 extra), ungersk lerinpackning, och genomför en överlevnadsövning.
Samtliga alternativmedicinska metoder gestaltas faktiskt fullt realistiskt utan
annan komik än den som ligger i att fullvuxna människor vid sina
sinnes fulla bruk frivilligt underkastar sig och
betalar för dem, vilket egentligen inte är något komiskt, utan motsatsen.
Icke
helt oväntat får han ihop det med häxan, som tydligen blir den som reformeras
och väcks till att inse att det nog är allra nyttigast med gratisterapi i form
av frisk luft, skogspromenader och en och annan skogsblomma att lukta på för
vinnandet av själslig och kroppslig balans.
På
slutet trängs Stig Helmer och hans nya dam klädda i lusekoftor i ett tvåmantält
vid en fjällsjö och verkar trivas med det utan att känna av jordstrålningen.
Poängen
med Stig Helmer är alltid att han konfronterar det nyliberala och postmoderna
Sverige med 40-talistiska folkhemsögon och gestaltar
det utanförskap de flesta av oss som upplevt 50-70talen känner inför detsamma –
som invandrare i eget land eller som nyktra bland berusade. En annan poäng är
att Stig Helmer alltid till slut får rätt – han framstår som äkta, och därmed
alienerad – i ett uppstressat, förkonstlat
kapitalistsamhälle och får alltid sista skrattet, eller småleendet.
Hur
i hela friden skall ungar i 8-15årsåldern, inklusive sådana som skriver
filmrecensioner i
kvällspressen, och som aldrig upplevt något annat än den tid som
Åberg ironiserar över, kunna förstå detta? Hur skall kulturkritiker, som har
sina barn i Waldorfskolor, som själva stressar av med TMâ och
kurerar sina inbillade krämpor med biodynamisk kost, eurytmik och andningsövningar på Vidarkliniken kunna göra
det?
Åberg
har denna gång, mer än någonsin, haft ett ärende med sin film - förutom att
tjäna pengar förstås. Han gestaltar vårt samhälle som sjukt, och hemsökt av
kvacksalvare.
Kvacksalveri
är en term som numera endast förekommer i lagtexter. Det skall nu heta ”alternativ”
eller ännu hellre, med EU-terminologi ”icke-konventionell” medicin.
I
vårt samhälle är såväl naturvetenskaplig medicin som alternativmedicin
integrerad i den kapitalistiska ekonomin. Den förra dock via en politisk
instans – det allmänna är i stor utsträckning (en ofta uppskörtad) kund,
ställer kvalitetskrav och förmedlar behandlingen till folk. Alternativmedicinen
säljer direkt till kunden – patienten. Till skillnad från den naturvetenskapligt
orienterade medicinen fungerar alternativmedicinen därför helt och hållet efter
marknadens principer. Den säljer genom sin förmåga att göra reklam för sina
produkter och påverka allmänheten direkt och via massmedia. Det skall vara
färggranna omslag, rökelse och orientaliska terapier, som orientalerna själva i
sina hemländer arbetar hårt för att få utbytta mot naturvetenskapligt grundade.
Och massmedia ställer villigt upp.
Man
lovar alla och envar hälsa och ett längre liv. Man har en lösning för varje hälsoproblem , inklusive en del som man själv uppfunnit. Den
som känner
smärta utlovas lindring. Den obotlige skänker man hopp. Den näringsmedvetne ger
man rådet: ”Se till att du får tillräckligt!”. Till en
allmänhet som oroas över föroreningar säger man ”Köp naturprodukter!”. Vid
sjukdomar som kan botas med konventionell läkekonst erbjuder man ”säkrare och
ogiftiga alternativ”. Och man ser ”helheter” och behandlar ”hela människan”.
Man
har en hel skog av argument med vilkas hjälp man värjer sig mot kritik.
Efterlyser någon objektiv dokumentation av metoderna får han veta att han är
inhuman, inte månar om patienterna utan om vitrockarnas skrå, att man själv är
alltför upptagen i den lidande mänsklighetens tjänst för att syssla med något
så trivialt som forskning
och att han förmodligen är mutad av läkemedelsindustrin.
Det
finns ett enormt utbud av dyra och till största delen verkningslösa metoder.
Från Absent healing, akupressur, andningsterapi,
antroposofisk medicin…..till yoga, zonterapi och örondiagnostik –
senaste lexikon i ämnet upptar 1200 olika metoder med vidhängande reklamapparat
och entusiastiska förespråkare. Inom den vanliga medicinen brukar förekomsten
av ett stort antal botemedel för en krämpa vara ett säkert tecken på att ingetdera
är effektivt.
På
ett eller annat sätt uppkommer den stora majoriteten av alla sjukdomstillstånd
hos själen eller kroppen i produktionen och de samhälls(miss)förhållanden
denna skapar. De uppkommer inte genom brist på behandling eller bristande
behandling. De flesta som sysslar med seriös sjukvård skulle nog, vid närmare
eftertanke, vara beredda att skriva under på denna åsikt. Sjukvården är dock i
stor utsträckning fullt sysselsatt med att plåstra om individer som drabbats
av missförhållandena, inte med att rätta till missförhållandena. Och i
alternativmedicinens berömda ”helhetssyner” existerar inte samhället. Där finns Individen, som påverkas av astrala
inflytelser, kosmiska energier och jordstrålning. Denna medicin är oftast långt
mera en del av sjukdomen än dess botemedel.
I
många avseenden har den ekonomiska utvecklingen befrämjat hälsa och ett långt
liv: Malariamygg, tuberkelbaciller och mässlingvirus har vi alltid haft omkring
oss – men förhållandet att vi här och nu inte behöver frukta de farsoter de ger
upphov till beror
på ekonomins och samhällets utveckling. Medicinen är på sin höjd inblandad som
förmedlande länk mellan samhällstillstånd och hälsa – och det är vackert
så.
I
andra avseenden tar utvecklingen tillbaks vad den givit. Att folk som är
lyckliga nog att ha ett arbete idag stressar sig fördärvade i produktionen
medan andra går under hemma i TV-soffan, att medelålders människor knäcks
kroppsligt och själsligt på sina jobb och att belastningssjukdomarna åter ökar
beror inte på genetiska förändringar eller vitaminbrist .Det är effekten av
medvetna politiska val av de makthavande och av ett försvagat, icke
immunologiskt, utan politiskt motstånd hos folket. Det är en del av en onödig
samtid.
Lasse
Åbergs film ger oss kanske inte den slutgiltiga lösningen på det problemet. Vi kan inte packa ihop
oss i fem miljoner tvåmanstält vid en sjö och kurera samhällets
krämpor. Men Stig Helmer visar på sitt taffliga sätt varför vi kanske inte
skulle behöva ha det som vi har det.
Skämt
åsido.