Tillbaka

 Samhället som en krisande

 

 teater

 

”En hund kryper upp ditt knä när han gillar dig – en katt gör det, eftersom det är varmare där” (Cynisk djurpsykolog)

Det krävs nog en del eftertanke för att förstå varför Johan Kling valde just PUSS som titel för sin andra film. Men Maaret Koskinen i DN kallar den ”en verbal motsvarighet till kindpussen, den till intet förpliktigande, som hamnar i luften: sval och samtidigt lite småkomisk”.

Plötsligt, för ett par tiotals år sedan, började i Sverige även verklighetens folk alltmer att upphöra med att handhälsa även vid möten med personer bortom den allra närmaste bekantskapskretsen. I stället började man ofta att krama vederbörande. Därpå började man kindpussa under kramandet. Numera markerar man en ännu högre grad av sofistikation och/eller klass genom att pussa på båda kinder. Dock huvudsakligen mellan socialt jämställda – i övrigt bibehåller man lämpligen handhälsningen eller låter den högre ställde välja form.

En del av oss har pga. vår generationstillhörighet, sociala och geografiska hemvist fått lära sig att hushålla med känslouttryck, i synnerhet rituella eller fejkade sådana, och att framför allt inte ”göra sig till” och alltför öppet apa efter bättre folk. Vi har haft svårt att hänga med i bl.a. puss-och-krammodet, som vi lätt missuppfattar som tecken på ökad intimitet. Vi upplever instinktivt ofta kramande av folk utanför kärnfamiljen som ett slags promiskuitet. Men, återigen, formerna och graden av intimitet i mänskligt umgänge är inte av naturen en gång för alla givna, utan utvecklas ständigt. Att besvara ett ”Hej!” med ett ”God dag!” eller att bara sträcka fram sin hand till en människa, som förväntat sig en omfamning, kan numera i Sverige bevisligen uppfattas som ett avståndstagande, eller t o m som en kränkning. Att i enlighet med sin traditionella uppfostran vägra ta en människa av motsatt kön i hand har nyligen t o m. inneburit förlust av rätten till AMS-utbildning.

I detta decennium har befolkningen i våra tre storstadsområdena för första gången överstigit hälften av Sveriges folk. I likhet med de flesta sociala beteendeförändringar sprids det moderna, synbarligen mera intima, sättet att hälsa från dessa områden, enkannerligen från Huvudstaden. Det är därför vid första anblicken en paradox, att så många litterära Stockholmsskildringar berättar om motsatsen till närhet: om ytlighet, ensamhet och avstånd - från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas till Johan Klings kortroman ”Människor helt utan betydelse” och hans hyllade debutfilm Darling.

Darling handlar som bekant om en yngre Stureplansbratkvinna som befinner sig i en karriärsvacka och måste skrapa plåtar på McDonald´s där hon möter en 55+ friställd, mot sin vilja frånskild och aggressionshämmad försäljare. Denne är, från sin tidigare sociala bottenstatus, inte på väg ner i någon övergående karriärsvacka, utan mot ett kroniskt ”utanförskap”. Så benämns nämligen i Alliansens sekulära terminologi ett tillstånd utanför Nåden, d v s där ingen arbetsköpare finner dig lönsam att anställa.

”Människor helt utan betydelse” skildrar en 32-årig, aningen för timid och föga framgångsrik medieman. Han drömmer inte längre om framgång, utan möjligen om ett jobb och en någorlunda trygg inkomst. En sådan kanske skulle göra honom mera attraktiv hos den skoförsäljerska som han dyrkar, men som läsaren och alla bekanta huvudpersonen möter uppfattar vara på väg att överge honom, så snart hon samlat ihop sig till det.

Det handlar om svarta komedier/muntra tragedier (själv anger Johan Kling Nikolaj Gogols ”Döda själar” som inspirationskälla). Om Stockholmare, som det troligen kommer att gå åt helvete för. Inte för att de särskilt förtjänat det, utan för att de är människor i en omgivning som inte är så människovänlig och där de är ”helt utan betydelse”. Folk må bry sig allt mindre om andra, men pratar med dem mer än någonsin, i synnerhet i mobiler. Hade en 70-talsmänniska fått uppleva en storstadsgata idag skulle han därför trott sig vara omgiven av galningar med blicken i fjärran och som pratar med sina inre röster.

Den mobila generationen kramar sina medmänniskor mer än någonsin. Och i stället för ”Ajö, då”, säger man PUSS! I ett SMS är detta avskedsord om inte annat snabbare att skriva än t ex. ”Med vänlig hälsning”.

Kritiska bedömare har i som regel emottagit filmen PUSS ganska svalt – den anses inte rolig nog för att fungera som komedi, inte spännande eller tragisk nog för att vara drama eller tragedi. Däri skiljer sig dock inte denna film från det liv den avses skildra. Teater och film handlar i regel om människor, och genrebestämningar görs av människor – genrer är inget som finns i naturen. Filmen är en komedi, i samma bemärkelse som Balzac använde ordet om sitt livsverk, Den mänskliga komedin – som definitivt inte uppfattas som särskilt komisk annat än möjligen för Gud Fader eller någon annan, rejält upphöjd betraktare.

PUSS utspelas i en fri (dvs medellös) teatergrupp, där de medverkande  verkar vara amatörer – precis som vi alla ute i verkligheten. Teater talas det inte så mycket om – teaterromantik i stil med den i Bröderna Mozart slipper vi i alla fall här. Gruppdeltagarna verkar – i bästa fall - gå till repetitionerna med samma entusiasm som till de jobb eller studier de bedriver parallellt, förutom att de här är oavlönade. Med få ändringar skulle Kling som miljö kunna ha valt vilken arbetsplats som helst.

Till den minst sagt dämpade stämningen bidrar teaterns drivande kraft, Katja, socialt inkompetent, men ”duktig” flicka, pjäsförfattare, regissör och ekonomiansvarig. Den pjäs Katja sätter upp heter ”Mother” och det framskymtar att pjäsförfattarens ambitiösa mor spökar mellan raderna i texten och i Katjas huvud. Runt den huvudsakligen kvinnliga ensemblen – som delvis fungerar som tragedins kör, vars skvaller håller oss underrättade om vad som sker - svärmar ett antal karlar som getingar runt ett saftglas. Teatern har en egen demon – en nergången uteliggare som varje natt plundrar kylskåpet, stjäl vad han kan och som, utan att städa efter sig, sover över i källaren. Försåvitt inte hyresvärden Pikner är demonen?  Han tycktes länge vara perverst upptagen med att snoka och spionera på skådespelarna – men visar sig till slut endast vara ute i det legitima ärendet att vräka gruppen för att ge plats åt en högre betalande hyresgäst.

Projektets förfall gestaltas fysiskt av en malplacerad, men dyr möbel, som placerats i lokalerna av Katjas parodiskt stryktäcke och mytomaniske hankatt till fästman, men som omilt används till lite av varje, tills den till slut hamnar på soptippen tillsammans med sin ägare och hans olika förhållanden.

I så måtto är detta en komedi, där de värsta skurkarna bestraffas på slutet. Komedin, dvs. teatern, kan således fortsätta. Men till vad nytta? Nya pjäser, nya partners som ser dem, må vara det filmens personager säger sig längta efter. Men aktörerna i komedin förblir desamma – det är nog det tragiska momentet i Johans Klings film.

”Jag sitter på vägkanten. Chauffören byter hjul. Jag trivdes inte varifrån jag kom. Jag kommer inte att trivas dit jag ska. Varför betraktar jag då hjulbytet med sådan otålighet” diktade en annan teaterman en gång.

Koncentration! Fokusera! Så tjatar regissören Katja förgäves på sina skådespelare. Mindfulness, att vara närvarande i nuet, är för ögonblicket högsta mode och främsta försäljningssuccé i självförverkligande- och meditationsbranschen. Förutom att det är omöjligt, eftersom ett nu egentligen aldrig finns, bara ett förflutet och i bästa fall en framtid, innebär det att ha sinnet fullt för många bara att skärma av sig från andra människor. T ex. genom att huvudsakligen umgås med dem via sitt headset eller ha blicken i fjärran när man vid kramande och kindpussar ser förbi dem.

F.ö. föredrar alltfler enligt statistiken numera som sällskapsdjur katter framför hundar. Ty katter är visserligen inte lika tillgivna, men de ställer inte lika stora krav på vår uppmärksamhet.