Jag har en säregen
svaghet för brottslingar och artister – ingen av dem tar livet som det är. En
tragedi måste innehålla en konflikt med tingen som de är.
Natten till den 7 mars i år
avled Stanley Kubrick –född i Bronx 1928, naturaliserad engelsman sedan
sextiotalets början, i sömnen just då hans sjuttonde film avslutats.
Jag
tror det skedde under protest – den man som filmat år 2001 hade uppenbarligen ambitionen att
vara på plats då och upplevde säkert,
likt många av oss, tanken på en värld
utan den egna närvaron som stötande,
orättvis och lite otäck. Och han hade säkert en hel del ogjort – det vara bara
det, att med den arbetstakt han höll hade vi nog litet till mans liksom han
själv blivit blåsta på de filmer han ännu hade i huvudet att göra, om han fått
leva.
Den första Kubrickfilm jag
såg var Ärans väg, 1957. Det är fortfarande en av de bästa filmer jag
sett. Det tyckte jag då, men det säger inte så mycket, eftersom jag
dessförinnan mest avnjutit Åsa-Nisse och Jerry Lewis´ filmer. Jag vet inte hur
jag hittade till Kubricks film. Den gjorde
mig emellertid hatiskt inställd till krig och överhet för avsevärd tid framöver
och den inställningen har fungerat bra för mig. Ärans väg var en
ursinnigt pacifistisk film, som fick mig att tro att dess skapare var lika arg
som jag själv blev av att se den. Filmen slutar med att ett gäng tyskhatande
franska soldater, tillfälligt uppe ur Första Världskrigets skyttegravar sitter
och lipar då en tillfångatagen fiendeflicka, därtill tvingad, sjunger ”Der
treue Husar”. Jag grät med, ty då hade jag ännu inte sett så mycket elände,
varken på film eller i verkligheten. Tyvärr har jag inte sett av flickan sedan
dess. Kubrick måtte också ha fattat tycke för henne, (Suzanne Christian)
ty nu får jag veta att de varit gifta allsedan, vilket förklarar saken. Att vi
föll för samma statist får mig nästan att känna mig lite extra befryndad.
Under de 42 år som gått
sedan dess har Kubrick åstadkommit nio filmer. Det är inte mycket, men det
märkliga är att nästan samtliga dessa såväl av publiken (undantag Lolita
och Barry Lyndon kanske) som kritikerna (undantag The Shining,
kanske) fortfarande betraktas såsom tillhörande de hundra bästa filmer som
någonsin gjorts – av några hundratusen totalt. Kubrick tillhörde den mycket
exklusiva grupp filmmakare (tillsammans med förslagsvis Luis Buñuel,
säkert John Huston, och några till) som inte bara tycks oförmögna att
göra en dålig film, eller som haft en så stark ställning att de aldrig tvingats
göra det - utan som därtill lyckas övertyga generation efter generation bland
publiken om sina förtjänster. Och alla
vet ju hur snabbt smaken skiftar hos publiken.
Kubrick var en levande
klassiker. Nu är han alltså en död klassiker.
“Det som kan tänkas
och sägas kan också filmas”, sa
Kubrick. Nog tänkte han mycket, men sa mycket gjorde han inte. Kubrick var
alldeles ovanligt konsekvent när det gällde att knipa käft om sina intentioner.
Han hade uppfattningen, rätt eller fel, att om folk inte av hans filmer kunde
dra slutsatser på egen hand så var det dåliga och luddiga filmer – och varför
skulle folk fästa avseende vid åsikterna hos en usel och luddig yrkesman?
“Hur i all världen skulle vi kunna uppskatta
Mona Lisa om Leonardo nederst på målningen skrivit ‘Damen ler eftersom hon
gömmer på en hemlighet inför sin älskare’?”
Att Kubrick hämtar sina argument från en annan
bildkonstnär (observera var han lade ribban!) är ingen tillfällighet. Kubrick
började som fotograf, och fotograf förblev han.
Den
som skulle sköta fotot i hans filmer hade följaktligen aldrig mycket att säga
till om – Kubrick satt helst själv vid kameran, och när han 1960 tog över regin för Spartacus (kolossalfilmen
om det stora slavupproret i Rom) satte han till och med fotografen Russel
Metty på en stol i ett hörn med stränga order att inte röra en finger eller
öppna munnen, sedan han tröttnat på vad han ansåg vara Mettys inkompetens.
Självfallet fick Metty sin enda Oscar för bästa foto för just denna film – utan
att lyfta ett finger.
Hur
ser då en typisk Kubrickfilm ut? Detta är, om inte ni vet det, en kuggfråga.
En Buñuelfilm känner man
igen efter en stund –inte bara därför att Fernando Rey alltid var med
under de sista decennierna, utan på dess surrealism och fyndiga,
psykoanalytiskt och marxistiskt färgade samhällskritik. En Tarantinofilm
känner man igen på de ändlösa, halsbrytande dialogerna och dess våldsamma “smutsiga realism”. En Bergmanfilm
känner man igen på att huvudpersonerna är välbegåvade, välställda och väl –digt
deprimerade över skitsaker, vilket brukar vara smittsamt på åskådaren.
Kubrick
hade däremot inget manér, inga särskilda käpphästar – utöver ett fruktansvärt
pedanteri i detaljarbetet som lär ha drivit generationer av skådespelare och
övrig personal till myteriets gräns – stundom över. Han var antiformalist:
”Jag tror att strävan efter originalitet vad
gäller formen är något meningslöst. En verkligt originell människa med en
verkligt originell hjärna kommer helt enkelt inte att kunna fungera i den gamla
formen och kommer helt enkelt att göra något annorlunda”
Dvs
det är originella personer som gör originella saker – inte strävan efter
originalitet.
Och Kubrick var
mycket originell, och tvivlade aldrig på sin originalitet.
En Kubrickfilm känner man
alltså aldrig igen såsom sådan: Det kan vara en ”film noir” om
ett misslyckat brott, som hans första riktiga långfilm Spelet är förlorat
(1956) (sedan blev de bara längre och längre), eller, som sagt, en skakade, men
formellt konventionell, antikrigsfilm som Ärans Väg. Det kan vara en
kolossalfilm med historiska masscener och lösskägg som Spartacus 1960.
Det kan vara ett erotiskt drama om besatthet, som filmningen av Nabokovs roman Lolita
(1962), en hårt skruvad, svartvit och galghumoristiskt sjuk film om
krigsgalenskapen som Dr Strangelove 1964. En hyperestetisk,
hypergravitetiskt framskridande meditativ filosofisk betraktelse som 2001-
ett rymdäventyr (1968), en grällt färglagd , rovdjursvacker och våldsam
nära-framtidsdystopi som A Clockwork Orange 1971 , en finstämt ironisk kostymfilm som Barry
Lyndon (1975), en ockult Stephen King-skräckis med en våldsamt överspelande
Jack Nicholson som The Shining (1980).
Eller en kolsvart krigsfilm
i färg om hur (Vietnam-)krig deformerar människor – Full Metal Jacket 1987
– en rättvis loska i ansiktet på den liberalt psykologiserande humanisten Oliver
Stone.
Var
Stanley Kubrick den man, den arge själsfrände jag trodde han var då jag såg
hans Ärans Väg?
Säkert får jag aldrig veta,
ty Kubrick talade aldrig ideologi, han var en fotograf. Hans ilska resulterade
inte som hos andra störda ungdomar i handgripligheter, och den tog sig inte som
hos störda intellektuella verbala uttryck. Hans budskap låg i bilden, men inte
i rollgestalternas ansikten – som hos Bergman - och hos honom användes därtill
ofta en kontrastaterande filmmusik som en nästan omärklig, ironiserande
kommentar. Tydligast framträder detta i filmer som Dr Strangelove – minns
slutscenen med den glade cowboyen grenslande en fallande atombomb till tonerna
av ”We´ll meet again…”, A Clockwork Orange (med den Beethovenälskande
huliganen Alex) eller i Barry Lyndon, där rucklarens väg genom salongerna
envist ackompanjeras av Schuberts pianotrio med tema från en svensk folkmelodi. Han befann sig uppenbarligen i konflikt med
”tingen som de är” och ofta var det samma ting han och jag låg i luven på, så
mycket är säkert.
Jag tror inte att en
äkta konstnär någonsin har vägletts av viljan att lära andra något –även om han
kanske trott det.
Detta
är inte en bekännelse till Konsten för konstens egen skull. Det är bara en
följdsats till hans syn på form och originalitet.
Kanske
just genom att Kubrick levde efter detta recept – och var den han var - har han
lärt mig mer än de flesta filmmakare genom åren. Bl a att förstå varför jag
själv aldrig blivit någon konstnär, ens om jag hade velat. Han behandlade mig
med respekt och det respekterar jag honom för.
1.Eyes
Wide Shut (1999 – ännu ej på biograferna)
2.Full
Metal Jacket (1987)
3.The
shining (1980)
4.Barry
Lyndon (1975)
5.
A Clockwork Orange (1971)
6.År
2001 –ett rymdäventyr (1968)
7.Dr.
Strangelove eller Hur jag slutade
ängslas och lärde mig älska bomben (1964)
8.Lolita
(1962)
9.Spartacus
(1960)
10.Ärans
väg (1957)
11.Spelet
är förlorat (1956)
12.Dödande
kärlek (1955)
13.Fear
and Desire (1953)
14.Seafarers,
The (1952)
15.Flying
Padre (1951)
16.Day of the Fight (1950)