Tillbaka

The Big Lebowski

Let´s go bowling!

Walter i The Big Lebowski

Världen är en ganska förvirrande inrättning där en massa desorienterade men välmenande personer fåfängt stapplar omkring och försöker hjälpa sig så gott de kan. Ondskan är tafflig och banal – om den överhuvudtaget finns. Om Joel och Ethan Coens filmer över huvud taget har något gemensamt tema, som löper från Blood Simple (84) , via Arizona Junior (87), Miller´s Crossing (90), Barton Fink (91), Karriäristen (94) och Fargo (96) så är det väl något sådär, ungefär.

Utan förebilder som Frank Capra, Stanley Kubrick och amerikansk fyrtiotals cinema noir hade det aldrig blivit några coenfilmer, och det hade varit synd, ty bröderna från Minnesota tillhör de få amerikanska regissörer som fortfarande förmår att roa, och stundom något litet oroa, personer över sjutton. Jag vet inte om de fått någon särskild dispens att tills vidare fortsätta att göra filmer där saker inte tvångsmässigt flyger i luften var femte minut – ungefär som Sverige att göra riktigt snus - men det gör de likafullt.

Deras senaste verk, The Big Lebowski har i svensk huvudstadspress fått lite njugg kritik. Mårten Blomkvist i DN stack fingret i vädret, betänkte att inga träd, inte ens de som nyligen burit frukter som Fargo, må växa upp i himlen, och bestämde sig tydligen för att ge bröderna samma snubba som Quentin Tarantino fick , då han vägrade att göra en uppföljare till Pulp Fiction och i stället gjorde sin raka Jackie Brown. Detta trots att coenbröderna gått i precis motsatt riktning efter sin succé: efter sin raka historia om en kapsejsad kidnappning (coenfilmer handlar påtagligt ofta om misslyckade, dumsluga brottslingar) har de gjort sin Robert Altmannare – dvs en film där själva handlingen med suveränt förakt förpassas ur centrum till förmån för en kedja episoder där de deltagande rollgestalternas karaktärer fritt kan avnjutas, samtidigt som deras livsöden knyts samman.

Därför är det inte handlingen i The Big Lebowski som man bör relatera, om man vill ge läsaren en uppfattning om filmen – intresserade kan med fördel studera The Big Sleep (jfr titlarna – det har nog coenbröderna gjort!) Howard Hawks´ klassiska svartfilm från 1946, som denna gång bildat förlaga för de filmhistoriskt väl bevandrade coenbröderna. Denna senare film (svensk titel Utpressning) kännetecknas av en så komplicerad komplott, att inte ens Raymond Chandler, som skrev romanförlagan, eller William Faulker, som skrev manus, lär ha vetat vem som utfört ett av morden. För att bringa klarhet fick man göra om slutet ett par gånger, vilket försenade premiären med två år. Bröderna Coen har sedan ytterligare ut- och invecklat denna historia.

Det är intressant att se hur Chandlers fyrtiotalstema har transformerats för att passa in på kaliforniskt 90-tal. Chandlers hjälte, den underklassige, nergångne, whiskypimplande privatsnoken Marlowe, med ett undertryckt men ändå starkt rättspatos, har ersatts av Jeff Lebowski, ”The Dude” (Jeff Bridges) – en blandmissbrukande slappis vars samhällsengagemang och eventuella behov av produktiv verksamhet så grundligt levdes ut under det sena 60-talets collegeår att därefter ingetdera besvärat honom.

Dude betyder bl a på cowboyspråk en storstadsbo från östkusten på semester i Vilda Västern, och Jeff Lebowski, har sannerligen tagit semester de senaste decennierna . Hans liv har bestått av ”bowlande, slöande och en och annan syratripp” sedan det avstannat någonstans vid övergången mellan sextio- och sjuttiotal. Åttiotalets beskäftiga ego-decennium missade han helt.

När filmen tar sin början bräker Georges Bush på TV-apparaten att Saddam Hussein nu blivit så outhärdlig att det är dags att åka dit och försvara sig – det är alltså på tröskeln till det nittiotal som vi ännu inte riktigt vet vart det tog vägen.

Lebowskis sociala misslyckande manifesterar sig redan i inledningsscenen, där ett par våldsbenägna torpeder vid sin uppsökande inkassoverksamhet, liksom vi, inser att inget finns att hämta hos denne man först då de i stället för de förväntade golfklubborna finner ett bowlingklot på hans WC.

The Big Lebowski handlar om en händelserik vecka, eller två, i Jeff Lebowskis sk liv, varunder han

dras in i en kidnappning, som inte är en kidnappning, varvid han

träffar en koreaveteran och miljonär som inte är någon miljonär, och som ber honom

lämna en lösensumma som inte är någon lösensumma

till ett gäng tyska nihilistiska kidnappare (bl a Peter Stormare)

som inte är några kidnappare men

som har ett ilsket murmeldjur, som försöker kastrera honom i badkaret men

misslyckas, och i stället gör kanske Jeff den perversa miljonärsdottern (Julianne Moore), som i själva verket är en politiskt korrekt miljonär, med barn.

Hans bil, som redan från början är hårt nergången blir under handlingens gång alltmera ramponerad.

När vardagen ändå hotar att bli för trist låter filmen honom stundtals sväva ut i drömscener (antingen utlösta genom trubbigt våld mot huvudet eller av ett övermått av spikad White Russian).

Det finns två ramar runt porträttet av The Dude : den ena bestås av Sam Elliot, filmens berättare – utklädd till traditionell cowboyhjälte, vars världsbild formats minst ett sekel före Lebowskis, men som ändå hälsar och hyllar en de fria storstadsviddernas riddare över genre- och decenniegränser.

Den andra ramen är Lebowskis naturliga biotop: bowlinghallen, där han spelar ligaspel på lägre nivå mot ett elakt motståndarlag, anfört av den karismatiske machopederasten Jesus ( John Torturro). Det gäller framför allt samvaron med hans två medmusketörer och livskamrater- först och främst Walter Sobchak , en 130 kilos borderlinepsykotisk Vietnamveteran som för fruns skull konverterat till judendomen och blivit kvar där (och i leran i Vietnam) även sedan frun stuckit och USA lärt sig att undvika markkontakt vid sina genocida expeditioner. Walter (genialt spelad av den vanlige coenaktören John Goodman) förenar på ett lika förödande sätt en kolerisk läggning med stora kroppskrafter som han förkroppsligar kombinationen av dåligt omdöme och stor handlingskraft.

Och, för att ni skall förstå hur bisarr denna film egentligen är, spelas den tredje, klart mest normala figuren i gänget - den lätt debile men blide ex-surfaren Donny - av Steve Buscemi. Donny tänker inte så djupt eller snabbt, och i den mera märg- än själfulla dialog som utspinner sig i gänget blir han en körsångare som permanent kommer in en halv ton för högt och en halv takt för sent.

Det enda som håller ihop den tavla som coenbröderna denna gång har målat är själva målarduken, som alltså använts av Howard Hawkes en gång tidigare för femtio år sedan.

Om Seinfeld är en begåvad såpopera om ingenting är The Big Lebowski en mycket begåvad långfilm i samma ämne, förflyttad 500 mil västerut och halvannan samhällsklass nedåt. Bröderna Coen har dock visat att de kan mera än så, då de låter sin ironiskt distanserade samtidskommentar övergå i gestaltande analys – som i Fargo eller i Barton Fink.

Faktum kvarstår, det är fucking fun för att använda ett språk som filmens hjältar skulle ha förstått – och tusen gånger hellre en halvdan coenfilm än en lyckad spielbergare. Så bra är de.

Och man slipper se Bruce Willis.