Flykten till landsbygden
eller
Lars Norén goes to Rattvik
Det vanligaste temat
hos dem som i vårt land försökt sig på författarskap under det senaste seklet är den egna
personen. Det är inget konstigt med det. Via skildringen av den egna utvecklingen
kan man under lyckliga omständigheter, medvetet eller omedvetet, förmedla något
om världens och samhällets. Och sådant är ju ofta betydligt intressantare att
ta del av än författarens privata affärer.
I Sverige har vi som
bekant varit ovanligt lyckligt lottade, såtillvida att läs- och skrivkonsten
sedan sekler varit ganska allmänt spridd i samhället, såväl geografiskt som
socialt. Klyftan mellan tal- och
litterärt språk har heller aldrig varit så oöverstiglig som t ex i franskan
eller tyskan. Vi har alltså fått en viss social bredd på den svenska
litteraturen, så ock på författarna.
Därför har vi också
en ovanligt rik litteratur som skildrar landsorten, till och med dess mera
proletära befolkningsskikt. Ty det var ju här de flesta utvecklingshistorier
tog sin början. Under flera decennier före mitten av förra århundradet
dominerades vår litteratur helt naturligt av arbetarförfattarnas gestaltningar
av den omfattande urbanisering som på ett halvsekel förvandlade oss från
bondtölpar och jordproletärer till stadsbaserad underklass, från drängar och
pigor till industriarbetare och servicepersonal. Eller, som i fallet med
författarna själva, till skrivande stadsintellektuella.
Så var det hos Eyvind
Jonsson innan han blev fin, Harry Martinsson, innan han började ägna
sig åt blommor, bin och världsrymden, Ivar Lo hela livet, Jan
Fridegård innan han blev andeskådare och Vilhelm Moberg, innan han
började ägna sig åt emigrationen till
USA i stället för till staden. Och Sara Lidman och Torgny Lindgren,
vilka först relativt sent i livet återupptäckte sin lantliga hembygd och dess
idiom, fast då inte så mycket som samtidsskildrare utan som medium för mera
allmänna budskap.
Numera finns det
inte längre så mycket folk kvar på landsbygden som kan urbaniseras eller
utvecklas. Sjuttiotalets s.k. gröna våg var mera en romantisk krusning på ytan
än en faktisk återinvandring av folk till landsbygden, som tvärtom fortsatt att
tömmas så fort det varit politiskt möjligt. Landsbygden beskrivs nu mest som
ett gigantiskt fritidsområde, skänkande s k livskvalitet åt den bemedlade
ridande, rapphönsjagande och heminredande övre medelklass vi möter i glättade
tidskrifter som ”Lantliv”, ”Gods och Gårdar” och ”Residence”.
Blott ett par-fyra
procent av vårt folk lever ännu helt eller delvis av jorden och skogen och
biter sig envist kvar vid sin landsbygdstillvaro, alltmer hårt trängda av
nedrustade kommunikationer, s k grön (!) skatteväxling, strukturomvandlingar
och av den kommersialiserade tele- och elmarknadens vägran att underhålla sina
distributionsnät. Januaristormen 2005 visade för södra Sveriges skogsbygder
klart hur långt man hunnit i detta stycke i frånvaron av effektiva motrörelser.
Det skall bli intressant hur Lantliv, Gods och Gårdar och Residence
kommer att tackla dessa erfarenheter. Två effekter kan man nog redan nu
förutse: det blir fler älgar (som efter stormen -69), eftersom dessa får mera
att äta, och ännu färre bönder, eftersom de får mindre.
Inom vår mest
tidsbespeglande och trendkänsliga litteratur, filmen, är det inte längre migrationen
från landsbygd till stad som är temat – det är, som så ofta påpekats, återkomsten
till hem-, dvs landsbygden som är det vanligaste ämnet. Lustigt nog var det
engelsmannen Colin Nutley som inledde denna genre med västgötafilmen Änglagård.
Kjell Sundvall skildrade Norrlands skogsland med amerikanskt actionstuk
i Jägarna. År 2004 fick vi minst två filmer på samma tema: Kay
Pollaks norrlandsfilm Så som i
himmelen och nu senast Maria
Bloms rikligt guldbaggebelönade Masjävlar, som vi här något skall
uppehålla oss vid:
Historien är kort
och handlar om några dygn i ett litet samhälle i Dalarna, dit den numera
stockholmsbaserade IT-systemarkitekten Mia (30+) återvänt i sin nya BMW
för att återförenas med sina något äldre systrar Gunilla och Eivor,
sin mor och sin far, som fyller 70. Mor och far är som så många äldre
landsortsbor lite återhållsamma i sina manér och har t ex ännu inte tillägnat
sig storstadsvanan att kramas i stället för att hälsa i näven.
Hur de kunnat ge
upphov till så pass dynamiska och temperamentsfulla döttrar är en gåta. Den som
styr och ställer i den hemmavarande släkten är den ambitiösa och
perfektionistiska hemmafrun Eivor (c:a 48). Hon är ständigt missbelåten
över att omgivningen aldrig tillräckligt uppskattar hennes ofta opåkallade
insatser för släkt, familj och barn. Hon är omedveten om sina egna motiv och
drivkrafter, ständigt stressad av sitt sisyfosarbete med att underhålla, och om
möjligt förbättra, familjens fasad. Samt av att fostra en stackars fiolspelande
dotter till att bli likadan. Hon är utbränd innan hon ens blivit medveten om vad hon
brunnit för.
Gunilla,
mellansystern, den något misslyckade, emedan frånskilda från många års tåligt
buret lidande med en lösaktig karl, upplever nu en lätt hysterisk andra vår efter
ett erotiskt äventyr med en avsevärt yngre ryggsäcksamerikan på Bali under sin
första semesterresa. Vad som händer då hon på riktigt landar på jorden igen får
vi aldrig veta.
Det typiska för
denna nya genre är att det alltid är den återvändande storstadsmänniskan som är
huvudpersonen. Genom hans/hennes ögon förväntas vi få landsbygden
främmandegjord åt oss. Vi får betrakta dess vardag som något snarast exotiskt
och ovanligt – vilket f.ö. snart stämmer med verkligheten. Så ock i Masjävlar. Det är genom Mias ögon vi ser resten av
personerna. Det är hon som brutit upp från masriket. De synliga tecknen på
hennes framgångar sticker samtidigt i ögonen. Det är illa nog att komma åkandes
i en ny BMW och lämna far ett presentkort på Clas Ohlsson i Insjön för 5000
kronor i födelsedagspresent. Om man därtill markerar sitt utanförskap genom att
tillägna sig en kommersiellt och (i Stockholm) gångbar stockholmsdialekt får
man faktiskt skylla sig själv.
Det enda den
kvarvarande familjen vill veta om hennes öde är att det gått bra för
henne. Systemering begriper man sig inte
på. Vad gäller hennes uppenbarligen flerfaldiga och misslyckade karlaffärer,
som aldrig resulterat i något, utom nu i dagarna möjligen en abort, är det ju
ingenting att tala om.
Den flashiga lägenhet
i Stockholms Centrum Mia skaffat som ett tecken på verklig social framgång
kommer man inte och hälsar på i, ty åtminstone för mors och fars del vore detta
att erkänna att älsklings- och sladdottern lämnat dem och etablerat en egen
tillvaro långt hemifrån. Man tar det för självklart att Mia är intresserad av
vad som händer i hembyn, eftersom hon ju ”hör hit”. Lika självklart skiter man
i vad som händer i Stockholm, eftersom man själv inte ”hör dit”. Detta
väljer Mia att betrakta som lantlig självbelåtenhet och hon väljer att känna
sig kränkt och utanför.
När så mor och far i ett sista försök att behålla Mia i den närmare
familjekretsen, nu tillkännager att de för hennes räkning styckat av sin
finaste sjötomt, då grips den duktiga och träget arbetande Eivor av känslor,
jämfört med vilka Kains eller Esaus gentemot sina oförtjänt gynnade bröder ter
sig som tämligen ljumma sinnesrörelser. Eivor hade ju själv tänkt lägga beslag
på tomten som en ringa ersättning för allt hon säkert gjort därhemma. Och för att
binda upp sina egna tonåringar med, eftersom dessa väl bara väntar på chansen
att lämna byn. Men framför allt är det ju så jävla orättvist!
När man så, i
samband med födelsedagsfesten, som brukligt är i finare matlagning och svensk
scenkonst (jmf Lars Norén) häller alkohol på anrättningen och tänder på
bryter ett sorglustigt helvete löst. Om detta skall vi bara här avslöja att
katten inte kommer undan med livet i behåll han heller.
Det Maria Blom
egentligen säger i sin pjäs/film och vad hon vill få oss att göra med vår
kunskap är nog inget märkligt. Man skall se till sin nästa och om man hyser
varma känslor för henne skall man inte dra sig för att meddela henne detta på
störten, ty i morgon kan det vara för sent. Det vore dock orimligt att begära
av Blom att hon skulle skriva en ny Ivar Lo-roman eller Mobergpjäs eller en
Lars Hårdserie, där huvudpersonerna bara vänt om och nu utvecklas genom att
återvända från stad till landsbygd.
om man föredrar lingondricka framför Coke ,
knäckebröd framför sockerkaka och
en något strävare folklig rättframhet framför alltför öppen spekulation och lätt svulstig känslosamhet,
då gör man som Guldbaggejuryn gjorde i år – överlåter på Hollywood att premiera Pollaks
sockerkaka och satsar helt på Bloms film.
Masjävlar är kanske inte decenniets svenska film, men jag är nästan (jag hade
den som tvåa efter Fyra Nyanser…) enig med juryn om att den var nästan bäst
2004.
Fast helst hade jag
velat ha den dubbad till småländska.