Om behovet av små och stora hjältar

Om jag vore en författarkille så skulle jag skriva om författande. Kvittar vilket jobb jag hade så skulle jag skriva om det. Självbiografin är en mycket grundläggande form. Den handlar om vad du tänker om världen och om världen som man ser den genom egna ögon. Vilket är det enda sätt man kan se den på.

(Harvey Pekar , arkivarbetare, kritiker och författare av seriemanus.)

Män av ädla känslor måste sökas i vår tid.

(Slutorden i dikten Snö av Mao Zedong)

Det mesta är ju redan sagt. T ex att det är tiden och samhället som skapar hjältar, inte tvärtom. Och: Lycklig den tid, och lyckligt det samhälle som inte behöver några hjältar.

Om inte, så borde det i alla fall ha sagts.

Någon lycklig tid lever vi inte i. Verkliga hjältar behövs tyvärr fortfarande. De existerar också. De billighetskopior vore annars olönsamma att producera som nu distribueras dygnet runt i media.

Samtidigt jagas många av de finaste originalen som skurkar världen och dygnet runt av FBI, CIA, SÄPO och av en rad andra förkortningar. USA:s president har satt skottpengar på dem och vår egen stat lämnar villigt ut dem till torterarna.

I praktiken utgör således hjältarna, små och stora, kopior och original sammantagna, en ganska brokig skara. Detta sammanhänger med att hjältetiteln inte främst speglar en inre egenskap, utan är något som framför allt tilldelas individer av det omgivande samhället – ungefär som egenskapen att vara kunglighet eller tattare. Därför kan det inte i klassamhället råda någon total enighet om vem som bör kallas hjälte – och ej heller skurk, för den delen.

På 60-70-talen blev vi alltmer medvetna om detta. De som revolterade mot samhällsmakten anade mer eller mindre intuitivt att superhjältar som Stålmannen, Gud eller Jultomten gick motståndarens ärenden. Man förvandlade dem till driftsobjekt.

Hjältens bruksvärde – hans verkliga eller tillskrivna inre nobla egenskaper – har mer och mer undanträngts av hans bytesvärde. De gamla, positiva, hjältarna har ersatts av ”kändisar”, vilkas främsta egenskap just är att vara allmänt kända och därmed säljbara, sponsringsvärdiga – en förbrukningsartikel bland många. Numera är man (för en tid) hjälte om man cyklat upp på Mount Everest utan syrgastub, gjort finalmål i sudden death eller vunnit Robinsonfinalen. Sålunda har hjältebegreppet devalverats i vår del av världen. Försöken i borgarpressen att göra hjältar av bönhasar, finansvalpar och spritlangande specerihandlare har dock i regel misslyckats.

Blott i mytens värld, i folksagorna och i populärkulturen lever de otvetydiga hjältarna kvar. Ur den västerländska finlitteraturen har de i stort försvunnit. När vi idag talar om ”hjälten” i en bok, pjäs eller film med konstnärliga ambitioner är det därför med stora citationstecken kring beteckningen. Hjälten är här helt enkelt den gestalt som driver handlingen framåt.

I den mest infantila populärkulturen, som i action- och fantasyfilmen eller Marvel Comics egen värld, befolkad av Spindelmannen, Fantastiska Fyran, Hulken, Thor och X-männen, lever dock rester av den gamla mytiska hjältetypen kvar. Uppenbarligen fyller denna ett behov av identifikationsobjekt för yngre människor. Seriehäftena, som vände sig till sådana, började dyka upp under 30-talets depressionsår, inte minst i det hårt drabbade USA. Till en början svarade hjältarnas karaktär nästan övertydligt mot den unge läsarens identifikationsbehov: Såväl Stålmannen som Läderlappen var till det yttre oansenliga individer, vars inre egenskaper gjorde dem i stånd att då och då ta på sig trikåerna och rädda världen – som varje ung människa värd namnet stundom drömmer om att göra. Även Fantomen gick i vardagslag stundom omkring i rock, hatt och solglasögon, förklädd till Mr Walker, varvid ingen anade att han hade tio tigrars styrka.

Då den första seriehäftesgenerationen blivit vuxen och begått fadersmord på sina gamla seriehjältar fanns det dock konstnärer, som valde att behålla formen och förändra innehållet på serierna. Vuxenseriehäftena och -böckerna växte fram först kring undergroundrörelsen som en mer eller, oftast, mindre samhällskritisk litteratur. Ett av de tidigaste exemplen i västerlandet var Robert Crumbs kåta katt Fritz som i serieform, sedan också på film i orgiastiska former, men med viss ironi, vältrade sig i sex, droger och utanförskap (Fritz, the Cat). Gilbert Shelton med historierna om hippietrion The Fabulous Furry Freak Brothers, S. Clay Wilson, Manuel "Spain" Rodriguez, Vaughn Bodé och Bill Griffith brukar också nämnas.

Robert Crumb var den som förde ritstiftet då en synbarligen urflippad arkivarbetare på Veterans Hospital i Cleveland, Harvey Pekar 1972 debuterade med sina självbiografiska serieböcker, American Splendor (Pekar kan inte dra ett streck själv, utan låter andra tecknare illustrera sina manus). Likt en gång Don Quijote ser böckernas hjälte Harvey till en början ut som en antihjälte men växer, med läsarens medvetenhet, ut, nästan, till en hjälte.

Harvey Pekars liv presenteras nu av Shari Springer Berman och Robert Pulcini i en kostlig långfilm, American Splendor. Tack vare Folkets Bio kan filmen nu ses av svensk publik, även sådan som aldrig sett serieböckerna med samma namn.

Såväl verklighetens, seriernas som filmens hjälte, Harvey, är en lätt neurotisk arbetarintellektuell, med ringa formell utbildning, avsaknad av alla fina maner, och med svagt utvecklat sinne för hygien och städning, men med en kolossal beläsenhet på de mest skilda områden. Han lever vid sextiotalets slut ensam med sin katt i ett råtthål till bostad i Clevelands arbetarkvarter. Hans andra fru, vars utbildning till fil dr han bekostat, lämnade honom, då hon inte längre stod ut med hans ”plebejiska manér”.

Harvey drygar ut sina inkomster med att köpa Lp-skivor på loppis för 25 cent och sälja dem till sina fåtaliga bekanta för en dollar. På två områden har han toppexpertis: jazzmusik och serier. Då och då får han in en recension i någon tidskrift som inte har råd att betala. Harvey är gravt frustrerad över det mesta, och hans främsta hatobjekt tycks vara yuppies och omständliga äldre damer som står före honom i snabbköpskön – de förstnämnda sannolikt på grund av omedveten avundsjuka och klasshat, de sistnämnda troligen på grund av hans kroniska ångest, som inte tolererar döda punkter i tillvaron. Tvingas han äta annat än skräpmat kräks han upp denna ovana diet.

Harvey får vid 70-talets början idén att gräva där han står och att i serieform skildra sitt vardagsliv (något annat har han inte), och i synnerhet samvaron med sina arbetskamrater på journalarkivet. T.ex Toby Radloff (en filosofisk katolsk autist med vilken han har en animerad debatt om det föregivet samhällskritiska inslaget i filmer som Nördarnas återkomst) och Mr Boats (en skärpt, överviktig kroniskt missnöjd afroamerikan med paranoida drag). Han väckte härigenom en viss uppmärksamhet bland finsmakarna. Han lyckas också, under över alla under, per korrespondens få kontakt med en lika neurotisk och -sinnad dam, Joyce Brabner, som han sedan dess sammanlevt med.

Eftersom Harvey steriliserat sig och Joyce gärna vill ha barn övertar man som sitt eget (bokstavs-)barn Danielle Batone, som blivit över i samband med en tecknarkollegas separation, och Harvey lär sig så småningom att i alla fall acceptera ett slags papparoll. Harvey får cancer, och därmed våldsam dödsångest, trots att han alltid tyckt att livet var pest. Joyce och han ger ut ännu en seriebok ”Our Cancer Year” för att han skall få skriva av sig sin vånda genom att i detalj skildra hur han slåss mot och övervinner sjukdomen.

Harvey, som börjat bli halvkändis, får uppträda tre gånger i David Letterman show – ett samarbete som abrupt avslutas då han till slut väljer att klä av både sig själv, Letterman och hans TV-bolag i direktsändning. Genom sin kompromisslöshet kan han aldrig omsätta sin talang i några inkomster att tala om och han behåller sitt arkivarbete och sina arbetskamrater fram till pensionen.

Genom att strikt hålla sig till skildringar av vardagstillvaron lyckas Harvey Pekar fånga den kamp för tillvaron som där pågår, men som sällan når förstasidorna eller såpoperorna. Han gör oss medvetna om att till slut ändå var och en är sin egen hjälte, om än med litet h, och att våra allra vardagligaste arbetskamrater är högst intressanta personer. Ty, som han själv hävdar, ”det vanliga livet är ganska invecklade grejor”. Ensamma kommer vi till världen och ensamma lämnar vi den. Däremellan lägger vi ned en väldig möda på att upprätthålla det liv, som vi ändå vet med oss till slut har en ände. I stället för att skapa riktiga värden är de flesta av oss hänvisade till trista jobb för att skapa vinster åt arbetsköpare som sedan använder dem för att fortsatt kunna hålla oss kvar på botten. Och om vi någonsin skulle få våra 15 minuter av kändisskap kommer vi ändå, om vi tänker rätt på saken, att undra vad det skulle vara bra för.

Harvey Pekar är en Seinfeld –eller Woody Allen- i underklassmiljö, där det krävs ett filosofiskt sinnelag av betraktaren för att uppfatta komiken. Han lär oss att allt det intressanta finns omkring oss här och nu. Och på samhällets solfattiga marknivå, inte på dess soldränkta höjder.

Något ligger det väl i David Lettermans elaka påhopp på Harvey, då han hävdar att dennes kroniska frustration ändå varit ganska säljande och framgångsrik och att han därför på sitt sätt därför förkroppsligar den av honom förhånade amerikanska drömmen. Men man får ju inte klandra en person bara för att hon blivit framgångsrik och nästan känd – det räcker med att vara på sin vakt mot henne.

Visst är Harvey en äkta hjälte, om än med litet h.

Även hjältar av hans kaliber är nödvändiga, om än otillräckliga..

Varken vi eller de är alltid medvetna om det, men deras segrar är våra segrar, och när man förtalar, hånar och våldför sig på dem är det ytterst vi själva och våra liv som står under attack. Det gäller såväl om Harvey som om motståndsmännen i Gaza och Irak.

Tillbaka