Tillbaka

Jerusalem

Regi: Bille August

I rollerna: Ulf Friberg, Maria Bonnevie, Lena Endre, Viveka Sehldal, Sven Wollter, Max von Sydow, Sven Bertil Taube, Olympia Dukakis, Pernilla August m.fl.

Men mannen, som under striden blifvit lärd af bilden, började förkunna världen en ny lära, som kallas socialism, men som är en antikristendom. …….

Den sprides dag från dag. Den går ut öfver alla land och bär många namn, och den är så förledande därigenom, att den åt alla lofvar jordisk lycka och njutning, att den lockar anhängare mer än något, som gått fram genom världen allt sedan Kristi tid.

(Selma Lagerlöf: Antikrists Mirakler 1894)

Långt om länge har jag sett den Kgl. Danske Hofregissören Bille Augusts filmatisering av Selma Lagerlöfs roman Jerusalem. Eftersom filmen följer romanens handling ganska nära, och eftersom handlingen denna gång är intressantare än själva filmen, får det ursäktas att jag uppehåller mig en del vid Selma och hennes roman.

Det har nyligen påståtts, och jag tror det är sant, att Selma Ottiliana Lovisa Lagerlöf är den enda svensk som kunde ha kommit ifråga för ett nobelpris i litteratur även om hon inte varit svensk. Denna låghalta, lesbiska, karriärmedvetna, med tiden lätt alhoholiserade och cyniska skolfröken, sprungen ur värmländsk överklassmiljö på dekis var sannerligen inte den oskuld hennes akademiska kritiker kring Carl David af Wirsén & consortes trodde och hoppades på - en som skrev ”ur sitt hjärtas enfald”.

Intellektuellt var hon dem löjligt överlägsen. Hennes brevväxling har sedermera avslöjat att hon var dem överlägsen också det gäller elakhet. Hon var en varm anhängare av Darwin och Spencer. Efter världskriget stod hon den då internationella Clartérörelsen nära och såg sig sannolikt i lönndom som en politisk radikal - i den mån hon såg sig politiskt. Ändå har den Carl Larssonbild av en gråhårig högknäppt liten herrgårdsfröken med andliga intressen som folkskolans läseböcker och våra tjugokronorssedlar lyckats förmedla avskräckt generationer av potentiella läsare. Hon var marknadsmedveten och liksom senare Mao Zedong ställde hon frågan: ”För vem skriver vi?”. Svaret var då givet: den som skrev romaner vid sekelskiftet skrev dem för den nya borgarklassen, dvs i stor utsträckning för dess kvinnor. Hon var följaktligen en av de första författare som gjorde publikundersökningar - hon lät sina i skolbranschen kvarvarande väninnor läsa upp kapitlen i Nils Holgerssons underbara resa för skolklasser, samlade in kommentarerna och ändrade i enlighet med dem.

Selma visste mycket, men skrev inte allt vad hon visste. Hon fick, till skillnad från Fröding och Strindberg (och Vilhelm Moberg, mera om honom sedan), som inte visste mera än hon, men som skrev vad de visste -och ibland lite till - sin belöning i form av pris och akademiplats.

Särskilt religiös var hon aldrig - möjligen hade hon, som t ex Kata Dahlström och Ellen Key, tidvis en viss böjelse för en trendriktig teosofi . Däremot handlar till synes ofta hennes verk om den kristna religionen - t ex Kristuslegender, Osynliga Länkar, Anti-Krists Mirakler, Jerusalem. Det gör dem sannerligen inte mera ointressanta, ty om en sentida läsare vill förstå vad som t ex vid sekelskiftet drev 40 invånare i en by i Dalarna att avyttra sin egendom och bilda kollektiv på Mt. Scopus utanför Jerusalem i det dåvarande turkkontrollerade Palestina - då måste man ha läst både Marx och Bibeln.

När Selma infogar ”Jerusalem 1-2” i sin romancykel om ingemarsönerna är det också, för att förstå hennes budskap lika viktigt att se vad hon tar med, som vad hon förvanskar av den kända historien om dessa bybor:

Selmas ingemarsöner var (likt Selmas familj en gång på Mårbacka) en traditionsbärande och politiskt normgivande bondsk aristokrati i Nåsbygden. Men i verkligheten präglades Nås vid denna tid just av frånvaron av sådan bondearistokrati. En ständig arvsplittring omöjliggjorde just det som ingemarsönerna i Selmas fantasi representerade - en patriarkalisk tradition, där äldste sonen generation efter generation satt i orubbat bo. Bönderna i Nås skall vid denna tid i verkligheten knappt ens ha kunnat namnge sina farföräldrar (och således knappast tala med dem då de var döda).

I en prolog till Jerusalem (ej med i filmatiseringen) skildras hur Stor-Ingmar gottgör sin skuld till sin trolovade, som i frustration över att han inte velat gifta sig innan huset rödmålats strypt deras sålunda oäkta barn. Stor-Ingmar hämtar efter överläggning med sina avlidna förfäder hem Britta från fängelset. Han sätter sig i ädel arrogans bredvid henne på kvinnsidan i byns kyrka, därmed samtidigt visande vem som bestämmer i socken och kyrka. När Jerusalem börjar har familjen kommit på obestånd, och sonen Lill-Ingmar får arbeta på annan ort för att samla pengar till att köpa tillbaks den. Hans barndomsvän och fästmö Gertrud får gå hemma i byn och tråna - och sådant brukar ju aldrig gå väl.

Religionen är den förhärskande tankeformen vid denna tid och på denna plats. Då den nya tiden tränger in i byn blir det således i form av frikyrkliga strömningar bland småfolket. Kyrkoherden, som traditionellt kunnat stötta sig på ingmarsönerna, kan inte längre hålla stånd, och den mera frisinnade skolmästaren söker mota Olle i grind genom att öppna eget missionshus för byns småfolk och själv hålla predikningar. Emellertid kan ej heller han hålla stånd emot ett svårartat skov av demokratiska stämningar, där alla i menigheten vill predika.

Då den kringresande predikanten Hellgum (demoniskt iklädd långrock och slokhatt som agitatorer brukar) anländer och predikar en puritansk egalitaristisk lära blir byns småfolk ett lätt byte. Ty att vara puritan är lättare när man är fattig, liksom egendomsgemenskap är det då man föga äger. Hellgum och Guds ande i skön förening övertygar församlingen att den skall ansluta sig till det amerikanska kollektivet i Jerusalem. I avvaktan på avresan flyttar man samman i kommunistiska kollektiv och börjar avyttra sina gårdar och torp.

Lill-Ingmars identitet är fast knuten till jordägandet och till ätten. Då gården går under klubban räddar han båda genom att gifta sig med den nye ägarens dotter, därigenom samtidigt tragiskt upprepande sitt fars svek i prologen. Fästmön Gertrud tar det hårt, omvänds till Hellgums lära och far till Jerusalem. Lill-Ingmars ädla hustru, som ser hur han lider samvetskval, och hur familjens anseende drabbats av sveket, erbjuder skilsmässa och uppmanar honom att hämta hem Gertrud för att han skall få fred i sitt sinne och kraft att uppträda som moralisk ledare i en svår tid.

Tack och lov (Selma skall alltid ha en happy end) vill inte Getrud ha honom längre. Gertrud håller till godo med sin Jesus. Hustrun och Ingmar försonas vid dopet av en ny ingemarson i statskyrkans hägn. Ingmarsönerna har än en gång levt upp till kraven på samhällets moraliska ledare och ätten lever vidare.

Vid närmare betraktande är Jerusalem egentligen Vilhelm Mobergs Utvandrarna i bondearistokratisk upplaga.

Lagerlöf är en större författare än Moberg. Hennes motsatta klassperspektiv ligger inte likt Mobergs i öppen dag - eller, snarare: hennes värderingar är i större utsträckning än hans i linje med de förhärskande, och därmed mindre iögonfallande. Småfolket i Sverige har därför aldrig tvingats läsa den ”vulgäre” Moberg i skolan - man har hittat till honom ändå. Selma har varit fin och obligatorisk. Att hennes romangestalter aldrig, till skillnad från i verkliga livet och hos Moberg, skulle ta sig för att kalla en medmänniska för ”Jävla fårafitta” är en för alla uppenbar skillnad. Men sådant är utanverk:

Hos Lagerlöf kommer oron bland folket utifrån, som agitation, som en smitta: ”Vargarna tränger på”, som prästen och skolmästaren enas om. Orsakerna till smittspridningen, att jordbrukets uteblivna rationalisering genom ägosplittringen i det i stor utsträckning oskiftade Dalarna ledde till fattigdom, arbetskrafts-utvandring och traditionslöshet bland bondebefolkningen talar hon inte mycket om.

Hos Moberg är det däremot helt klart landsbygdens överbefolkning och missväxt som driver folk till såväl uppror mot samhälle, kyrka och till läseri. I Utvandrarna emigrerar folk för att få yttrandefrihet, bröd och jord. Hjälten är den som leder uttåget. Utvandrarnas Gudsrike är bondskt och demokratiskt. I Jerusalem är utvandrarnas Gudrike snarast en chimär, och uttåget leds av en falsk profet och främling - precis som socialismen bland arbetarna framställdes som resultatet av en yttre smitta från ondsinta agitatorer - och dess mål som en puritansk mardröm. Hjälten är en traditionsbärare, som genom sitt moraliska ledarskap skall återupprätta Gudsriket hemma i den nu lyckligen befolkningsreducerade byn, och som leder delar av menigheten tillbaka i sitt eget och kyrkans traditionsbevarande hägn. Auktoriteten hos aristokratin är återupprättad. Happy end.

Hade Moberg haft ett lagerlöfskt klassperspektiv hade han låtit Karl-Oskar stanna hemma, gifta sig med storbondens dotter, bli kyrkvärd , köpa en båt och frakta hem svenskkolonin till Duvemåla. Tillsammans med prästen hade han så fortsatt att regera Duvemåla som säteri med de återinvandrade småbönderna som tacksamma torpare.

Att man inte tänker så mycket på denna ideologiska avgrund beror sannolikt på det religiösa utanverket. Det beror också på den starka tjuskraften hos Selmas gestalter, inte minst på romanens kvinnor, som på ett helt annat sätt än lipsillen Kristina driver händelserna framåt , framstår som tänkande varelser, inte bara gråtande och jämrande släpas med i deras kölvatten.

Det obligatoriska kärlekstemat, som i filmer och vid romanläsning vanligen spelar samma roll som nikotinet vid cigarrettrökning - dvs håller intresset vid liv även sedan man insett att själva verksamheten är usel och skadlig - får genom dem ett egenvärde.

Selma Lagerlöf var aldrig någon realistisk författare. Hon var skarpögd och hennes psykologiska gestaltning låg många mil före flertalet samtida svenska författare. Om hon egentligen var intresserad av verkligheten är ovisst, men hon var duktig på att utifrån sina visioner använda delar av den för att bygga enastående historier. Hennes vision var urkonservativ och aristokratisk, mera besläktad med Nietzsche än med Marx -oavsett vilka politiska ambitioner hon i olika skeden av sitt liv må ha haft. Kontrasten mot hennes nästan samtida Moberg är kontrasten mellan godsägare och småbonde.

Nå men Bille Augusts film då?

Jämfört med romanen är den förstås en bagatell, fast säkert en kostsam sådan, som de flesta av Augusts filmer numera. Det hedrar i alla fall upphovsmannen, att han inte avlägsnat sig alltför långt från originalet. Selma brukade på sin tid ha mycket synpunkter på filmatiseringarna av sina verk, och jag tror att hon skulle ha insett problemen att överföra romanen till film - inte ens Victor Sjöströms försök 1918 skall ha varit helt lyckat. De många parallella handlingarna medför lika många tvära klipp som i ett Dallasavsnitt, och den som inte läst romanen kan till en början ha vissa svårigheter att komma in i historien.

Att Selma är en världskändis och att filmen är gjord för export har medfört vissa eftergifter i hollywoodsk riktning. Vissa bildsviter måste ha designats i samråd med Dalarnas Turistråd och har för en svensk åskådare karaktären av hötorgskonst, eller av vyer från midsommarfirandet på Skansen. En poäng i romansviten har också gått förlorad : ingermarsönerna är kända, inte bara för sin klokhet utan också för sin fulhet. Lill-Ingmar Ulf Friberg i den aktuella filmen är inte bara en ganska blek figur - han ser också ut som en Levis-mannekäng, vilket inte han, men väl rollbesättaren rår för. På kvinnsidan omges hjälten av en rad fagra kvinnor , som skulle ha förgyllt vilken afton på Operabaren som helst: Maria Bonnevie som Gertrud gör en strålande insats, Lena Endre (hustrun) tycks aldrig misslyckas med något och lyfter sin biroll nästan till en huvudroll mot filmens slut. Och alla, alla talar de rikssvenska, ett tungomål som måste ha varit ganska främmande uppe i Nås vid sekelskiftet - vilket dock inte torde störa den utländska publiken, inte ens den danska. (Vad heter förrresten ”Jag tyar inte, Karl-Oskar” på dalmål?)

Man får i alla fall prisa Jesus för att inte Lars von Trier släpptes lös på romanen!

Fast -om han hade velat, och tordats, kunde nog Pelle Erövrarens regissör gjort Jerusalem ännu mera aktuell och angelägen. Vi står liksom Nåsbönderna i Jerusalem inför ett sekelskifte med i viss mån liknande apokalyptiska och pessimistiska stämningar. En tid då det sätt varpå produktionen och ägarskap är organiserade är illa så anpassat till människornas behov att alltfler framstår som överflödiga i samhället, då missväxt råder i folkhemmet och ingenstans finns att utvandra.