Varför
föredrar folk att äta glass ur strut, trots att det är kladdigare, i stället
för ur pappbägare? Det är för att struten inte kan stå för sig själv. Den
behöver Dig!
Jag
äter aldrig frukt tillsammans med frukostflingorna. Att varje dag behöva avgöra
med vilket skedlass i ordningen man skall ta den sista bananskivan –det är bara
för mycket!
(Jerry Seinfeld)
”Jag
gick ensam med två kamrater”
(Anonym
finskspråkig norrlänning)
För
er som anser att problem och frågeställningar av ovanstående slag tillhör
tillvarons centrala är Seinfeld i TV 1 på onsdagar kl 22.00 ett oerhört
angeläget program.
1989
– 98 sände NBC några hundra halvtimmesprogram med situationskomedin Seinfeld.
Serien
var, intill sitt sista avsnitt i fjol (härhemma släpar vi förstås efter), en av
bolagets genom tiderna största publika framgångar. Suget efter visdomsord om
glasstrutar och frukostflingor tycks outsinligt. En veritabel kult har uppstått
kring Seinfeld, dess fyra huvudgestalter har blivit rikskändisar såväl här som
i USA och deras gestaltare så rika att till slut motivationen att fortsätta tog
slut – man måste väl helt enkelt lägga av för att under resten av sitt liv
hinna göra av med alla pengar.
Showen
är annars enligt egen deklarerad uppgift en show om ingenting. Frågan är då
varför så många människor i såväl USA som Sverige fallit för den?
Förutsättningarna
för serien är att Jerry, Elaine, George och Cosmo (Kramer)
är fyra manhattanbor av judisk familj, som sedan ett antal år hållit ihop och
är i åldern 30+. Jerry är, liksom sin gestaltare i verkligheten, TV-komiker med
egen show, där han hämtar inspiration från sitt dagliga samliv med kamraterna
och tjänar en del pengar på detta. Elaine är någon form av copywriter, medan
George långt om länge fått jobb i N.Y. Yankees organisation. Kramer lever av
allt att döma på bidrag från föräldrar och vänner samt ur grannen Jerrys
kylskåp.
Gruppdynamiken inom de fyras gäng uppvisar en klar
rollfördelning: Symptombäraren är utan tvivel George – en odräglig, lönnfet,
egotrippad , depressiv och tidigt
skallig Woody Allentyp till loser. Han anser sig alltid vara fel, och det har
han rätt i. Han är en mammas gosse, som avskyr sin mamma men som tycks ty sig
till sina nya surrogatföräldrar och plågoandar Jerry och Elaine för att få sitt
misslyckande bekräftat. Härom veckan tycktes han vara på väg in i ett äktenskap trots alla försök att backa ur.
Han räddades i sista minuten genom att fästmön dog av förgiftning efter att ha slickat
igen 200 inbjudningskuvert till bröllopet. Då blev George så glad, ty han
behövde inte längre riskera att bli indragen i ett engagemang och därmed
förlora sin själ – och serien en viktig drivkraft.
Jerry
och Elaine är på ytan ganska normala – utom förstås att de heller aldrig tycks
kunna upprätta några som helst djupare relationer till andra människor. De
förblir evigt drygt trettioåriga tonåringar på jakt efter partners som de
egentligen inte vill ha. Hos Kramer har egocentriciteten antagit smått autistiska
dimensioner – han har inte ens något arbete utan är en evigt lekande oduglig
parasit med bisarr motorik och dito världsåskådning.
Pengar
är av allt att döma inget problem, trots de höga hyreskostnaderna på Manhattan.
Egentligen
har de väl inga andra problem än dem de gör sig. Jo det förstås, Jerrys och
Georges´ föräldrar ställer då och då till med besvär (familjeband uppfattas
uteslutande just som fjättrar), och Kramers kompanjon, den galne brevbäraren
Newman likaså.
Om
de flesta situationskomedier (som namnet antyder) handlar om bisarra
situationer som drabbar vanliga människor så har Seinfeld vänt på begreppen och
låter lätt bisarra huvudpersoner reagera på och reflektera över synnerligen
vardagliga problem – som frukostflingorna, som varför man har blå korn i
vittvättmedel, som att bröstvårtorna syns genom T-skjortan , som hur länge man
kan klara sig utan att masturbera eller hur man på enklaste sätt skall få tag
på eller bryta med en boy/girlfriend.
Jerry
Seinfeld, seriens huvudkreatör/-rollsinnehavare, har således tillämpat samma
grepp som stå-uppkomiker alltid gör: att skildra det alldagliga och vanliga och
väcka vår förundran över det. Att tassa omkring på gränserna till vissa av våra
tabun och kittla vår ångest – för att sedan, när episoden upplöses med ett
skämt (det behöver då inte vara så väldigt roligt) utlösa vår skrattreflex.
Nog
är det så, att varje tid har två uppsättningar tabun: Det ena slaget är allmänt
erkända just som tabun : dvs de fungerar strängt taget inte längre som tabun och
kan utan risk överskridas, åtminstone på scen. I vår tid t ex sådana som
kretsar kring (de flesta former av) sexualitet och religion. Att uppleva hur de
överskrids på scen är komiskt – folk skrattade för inte så länge sedan ivrigt
åt salongskomedier där man modigt gjorde upp med feodalsamhällets tabun, t ex
genom att ifrågasätta bördsprivilegier som jus primae noctis. Idag är
detta knappast längre ångestskapande - vi förstår därför inte längre varför Figaros
uppgörelse med greven var komisk – och det är ju ett framsteg.
Vilka
tabun är det som Seinfeld tafsar på och därmed kittlar vår tids publik?
Samtidigt
som vi inom underhållningsfilmen (alltsedan AIDS blev ett problem i mondäna
kretsar) fått se en serie sentimentala filmer om Vänskap ( alltifrån Stekta
gröna Tomater, till Dödligt Vapen 1-2 etc) så handlar Seinfeld
genomgående om en ”vänskap”, som alltid söker sitt. Var och en av dess
gestalter tycks konstitutionellt oförmögen att mer än ett ögonblick i taget
tänka på något annat än sig själv. De känslor de tillåtes hysa för andra objekt
är snabbt uppflammande och snabbt övergående. Kvarstår tryggheten i
kamratgruppen där man hålls samman i förvissningen om att man absolut inte kan
lita på någon av de andra, men att man i alla fall kan lita på deras
själviskhet. Å andra sidan ställer ett sådant vänskapsförhållande inga krav –
och för dessa människor är just kravlösheten ett centralt värde.
Diskussionen
om seriens popularitet har bl a kretsat just kring detta : den åldersgrupp som
har tolkningsföreträdet vad gäller vad som är roligt på scen och på TV är
kanske just kategorin 30+. I denna ålder har även de högutbildade – Seinfeld
går hem inte minst bland dem - lämnat
skolbänken för gott och börjat bilda familj. Framför dem ligger människolivets
motsvarighet till oxveckorna. Man får lära sig att man inte längre är ungdom
och ansvarslös och att året består av en massa arbetsveckor med blöjbyten och månadsslut
med avbetalningar. Den gamla
kamratkretsen löses upp och man tvingas vända sig inåt familjen – och den som
då ingen familj har riskerar att isoleras.
”Först i samhället kan människan isolera
sig”, sade Marx – och vårt moderna samhälle har gjort det både möjligt och
attraktivt. Tillfälliga förbindelser är förnedrande. Varaktiga förbindelser är
svåra – i varje fall för den som propsar på att bibehålla en tillvaro i frihet
och kravlöshet med åtföljande problem om
mening och innehåll. Denna ångest spelar uppenbarligen Seinfeld hårdkokt och
framgångsrikt på. Men försiktigt, likt den som går på krossat glas.
Gruppens
medlemmar är (möjligen med undantag för Kramer, som överhuvudtaget verkar
medvetslös) medvetna om att meningsutbytena står för, eller snarare ersätter,
dryftandet av existentiella frågor. Alla
försök att bryta pakten genom att beröra dessa resulterar i ett avvärjande
skämt som lättar på gruppens – och åskådarens - ångest.
De
fyras gäng i Seinfeld har bildat en pakt för ömsesidig egennytta där
diskussioner om frukostflingor och rätta sortens påsgodis fyller ut livet i
väntan på döden i en senkapitalistisk, småborgerligt avpolitiserad stadskultur,
där TV-reklam, hamburgerrestauranger, gym och märkesvaror tillhandahåller den
intellektuella horisonten och tillvarons substans. De är barn av en kultur som
tycker att mynta smakar tuggummi, sätter knähunden på ålderdomshem men helst
vill ge mormor en giftspruta hos veterinären.
Seinfeld
är ingen Lars Norén: "Därför talar jag om frukostflingor –inte om
drogmissbruk eller existentialism."
Och
rätt så. Vad återstår annat att samtala om för en ironisk generation som
förnekar Gud, tror att Sartre är en tennisspelare och Marx en filmkomiker,
fnyser åt klasskampen, tycker historia
är skit och tror sig tillhöra rätt bråkdel av tvåtredjedelssamhället?
Lycka till!