Nyhetsjournalistens vardag blir ofta föremål för litterära skildringar. Det är naturligt,  ty journalister skriver ofta även skönlitteratur och var och en skriver om det varav hjärtat är fullt. Sällan eller aldrig ifrågasätts här den kommersiella journalistikens grundläggande premiss - man skall trycka sensationella nyheter och man skall vara först. Det är också naturligt, ty hur skulle man då kunna motivera den förskräckliga brådska som ständigt tycks råda på nyhetsredaktionerna och  som i sig förväntas skapa en helt annan dramatik på en tidningsredaktion än t ex i en cykelverkstad. Och som gör det möjligt att framställa journalistens arbete som särdeles heroiskt. Detta trots att tillvaron kan vara jäktig även för t ex en cykelreparatör, då  han lovat för mycket och har svårt att hålla sin deadline, när muttrarna rostat fast eller slinter mellan de oljiga fingrarna och gömmer sig i mörka hörn. Och oaktat det i grund och botten på sikt ärligt talat kan vara väsentligare för mänskligheten att få sina cyklar lagade i tid än att en dag förr eller senare få reda på att Lillbabs skall skilja, och Ludmila dopat, om sig.

På tal om cykelreparatörer och heroism: Monty Python har förstås för längesedan sagt det jag försöker säga i en sketch om just om den heroiske cykelreparatören, som i vardagslag gick omkring försagd och obemärkt i stålmanstrikåer. Då han såg en cyklist med punktering eller avhoppad kedja bytte han snabbt i närmaste telefonkiosk om till blåställ och verktygslåda och undsatte som en sann hjälte den nödställde.

Dvs: den heroiserande bilden av kvällstidningsjournalisten blir ibland, framför allt vid närmare eftertanke, lite löjlig. Saker eller personer som flyger i luften under dunder och brak förändrar inte alltid världen. De saker som verkligen förändrar världen sker inte, eller återspeglas inte alltid på nyhetsredaktionerna. Snarare på verkstadsgolven, i slutna sammanträdesrum eller rentav i cykelverkstäder. Och framför allt, i den mån dessa större händelser berörs i vår dagspress råder i allmänhet en bedövande  samstämmighet som fått allt fler människor att sluta läsa dagstidningar.

1999 års mest lästa svenska bok var Sprängaren av Liza Marklund. Marklund är f.d. novellskribent i Min Melodi, journalist på Expressen  m.m.  Inspirationen till sin roman fick hon enligt utsago under sin tid som högklackat skjutjärn på Expressen. Att den skulle filmas var oundvikligt. Colin Nutley regisserar och medförfattar manus. Frun spelar huvudrollen, som vanligt.

Romanen/filmen handlar således,  vilket alltså får förutsättas som mer eller mindre bekant, om  den riviga , arbets- och karriärfokuserade kriminalreportern, superkvinnan och nyblivna underchefen Annika Bengtzon, 30+,som tar sig an uppgiften att såväl journalistiskt följa som lösa fallet med  OS-generalen och superkvinnan Christina Furuhages explosiva himlafärd tillsammans med sin nyuppförda Olympiastadion . Om man vill vara positiv, och det vill man ju alltid, bör man väl också se boken som ett slags självkritik för författarinnans egen framfart på Expressen. Eller för krämarnas storhetsvansinniga men gäckade planer på att på vår bekostnad hålla sommar-OS i Stockholm en gång till.

När Victoriastadion flyger i luften med Furuhage ombord blommar intrigerna upp på Expr.. förlåt, Tidningen. Bengtzon satsar på att det var Furuhage som man ville åt. Resten av redaktionsgruppen består av några sura manliga kollegor, uppfostrade på den mörka tid då demokrati mera än ledarskap var modeord på arbetsplatserna och som följaktligen körts över av tidsandan. Dessa satsar följaktligen på terroristspåret  - det var OS man ville åt med bomben. Själva vill de framför allt åt Bengtzon som rusat förbi dem i karriären.  Bengtzons sekreterare, som  inte tolererar samma översittarfasoner från en yngre kvinnlig chef som hon antagligen fått stå ut med i åratal från en äldre manlig, hjälper till att hugga  henne i ryggen. Men den rättrådige och kloke chefredaktören  Schyman håller på sin påläggskalv Annika. Hon får alltså som hon vill, ända tills ytterligare en sportanläggning med vidhängande mullig och mansgrisig platschef flyger i luften. Då dagas det för terroristspåret. Och för Bengtzon mulnar det vid horisonten.

Som om inte detta varit nog - på hemmaplan hos Bengtzon klagar den stackars samboende underdirektören på Kommunförbundet. Han tycks väluppfostrad, jämställd och snäll men blir alltmer frustrerad av sexuell abstinens och dubbelarbete med parets telningar. Dessa måste för övrigt, det är en reflexion man gör, ha tillkommit genom telefonsex.

Detta är bra skildrat antar man, även om man tack och lov aldrig jobbat på en tidningsredaktion[1]. Dessutom har Marklunds roman den förtjänsten att hon med- eller omedvetet framställt sin hjältinna som en person som de flesta av oss karlar tackar Gud för att vi inte gift oss med och de flesta kvinnor torde prisa sin lycka att ha sluppit som kollega eller chef.

Många människor får lust att slå något i huvudet på henne, eller lägga Valium (eller råttgift) i hennes morgonkaffe  och det vore ju inte helt fel. Jo, förresten, ty hon hinner sällan få kaffet i sig.

Problemen för romanen - och för Colin Nutleys välbesökta, men mindre kritikeruppburna film med denna som förlaga - börjar då mordintrigen skall utvecklas och lösas. På sedvanligt maner grävs mordoffrets garderobslik upp, dvs dem Furuhage spatserat fram över på sin obändiga väg mot toppen. Motiv byggs upp - en undanstoppad och hotande son och en pyromanisk dotter här, en lesbisk älskarinna/dumpad älskare där.

Mycket sent i historien introduceras så den verkliga mördaren - som uppenbarligen är galen, vilket förklarar det mesta - men gör det ointressant. Psykopater och galningar är tråkiga i romanintriger eftersom man aldrig kan leva sig in i hur de tänker - om man inte själv är galen, eller psykiater, förstås. Då galningar som här  introduceras i upplösningen av en intrig är de  deckarförfattarens ersättning för Deus ex machina - de gamla skådespelsförfattarnas nödbroms då de inte fick till ett naturligt slut på sina stycken.  Det blir nästan alltid fel,  ty man må gärna förbrylla en läsare/åskådare men aldrig lura honom. Och thrillerslutet, med Bengtzon spyende av skräck, fastbunden vid ett staket med 8 dynamitgubbar runt magen och lap-toppen framför sig samtidigt som en tuggummituggande datanörd spårar hennes tillhåll via hennes allestädes närvarande mobiltelefon - den har klara kalkonkvaliteter[2]

Att recensera denna film är att recensera romanen. Bokens storhet har jag aldrig riktigt uppfattat. Om något vann den på att filmatiseras genom att en del av den pratighet som tidvis präglade romantexten då med nödvändighet måste klippas bort. Nutley och Helena Bergström gör ett bra jobb, och bifigurer som Brasse Brännström och Maria Sally Lundqvist gör utmärkt ifrån sig som redaktionens gnällspikar. Reine Brynolfsson ser lika osympatisk ut som vanligt, vilket denna gång är alldeles rätt.

Men vad vill Marklund med sin roman, förutom att göra sig en rejäl hacka och få chansen att sluta på Expressen för gott? Något feministiskt budskap kan jag knappast se - annat än att de gestalter som driver handlingen framåt genomgående är kvinnor. Detta har i längden sitt värde även då de är mindre sympatiska och då och då får springa och gråta ut hos sin mycket manlige chef, vilket kan förta effekten.

Något speciellt rätts- socialt eller annat patos som skulle driva hjältinnan utöver nödvändigheten att hinna före Afton.... , förlåt Konkurrenten med den ena eller andra ovidkommande nyheten är också svårt att skönja. Författarinnan har någon gång, bland mycket annat, i sin kolumn i Aftonbladet (sic!) berättat om hur roligt hon tycker det är att förändra världen. I denna roman/film får man emellertid knappast något tips om i vilken riktning hon tänkt sig.  I den mån Bengtzons ställningstaganden och exponerade attityder på redaktionen återspeglar något av Marklunds egna får man i varje fall inget intryck av att de eftersträvade förändringarna skulle innefatta något ökat inflytande för redaktionsmedlemmar som inte tillhör den journalistiska eliten. Detta lämnar en, tills motsatsen bevisats,  med den gnagande misstanken att det är själva makten att förändra som är hennes verkliga kick.

Om det är detta författarinnan åsyftar då hon påstår sig vara "politiskt inkorrekt" så är det inget att skryta med.

Tillbaka