Tillbaka

Titta, vi sjunker!

Den 15 april 1912 vid tvåtiden på natten gick den engelska lyxångaren Titanic på ett isberg utanför New Foundland och sjönk på 2000 famnars djup varvid 1500 av de 2200 passagerarna omkom. Livbåtarna räckte bara till förstaklasspassagerarna och lite till. Ett tillräckligt antal livbåtar skulle ha stört utsikten och hindrat promenader och däcklekar för förstaklassfolket på livbåtsdäck. Vad gäller tredjeklassfolket uppmanades de, då som nu, att i största utsträckning ta ansvar för sitt eget liv och lita till egen initiativkraft i det nollgradiga vattnet.

Det anses därtill väl belagt att olyckan aldrig behövt inträffa om inte rederiet varit så intresserat av att marknadsföra skeppet att man tvingat kaptenen att gå för full maskin på ginaste rutt, ignorerande isvarningar.

Tjugonio dagar senare gjordes i USA den första filmen om katastrofen. I huvudrollen Ms Dorothy Gibson, själv tillhörande de passagerare som fått en livbåtsplats. Den filmen skall inte ha varit särskilt bra, ens med den tidens mått. Ingen kopia finns kvar.

Sedan dess har det gjorts åtminstone 14 filmer om Titanic. De har i regel inte varit så bra, de heller. Inte ens den senaste, regisserad av James Cameron.

Katastroffilmer är sällan det.

Varför?

För min del är det ganska självklart varför så är fallet. En unik händelse, som redan har skett inbjuder inte till gestaltningar.

På något sätt påminner det alltid om gamle överläkaren som kallar alla kandidater till en patientdemonstration och säger: ”Titta noga på det här fallet, för något sådant kommer ni aldrig att få se igen!”. Den blivande läkaren bör undvika sådana förevisningar, om han har något i huvudet, för att inte belasta detsamma i onödan.

En katastrof har i sig alltid det unika - annars är det ingen katastrof. För att göra det unika greppbart för en åskådare, som står utanför, måste det trivialiseras, oftast genom att man hittar en personlig vinkling. Långt mera intressant än att se det triviala i det unika är det när en skildring låter oss se det unika och häpnadsväckande i det tillsynes vardagliga och triviala. Sådana filmer finns också. Men de är sällan katastrofilmer.

Men katastrofen kan vara en metafor för något mera allmängiltigt, i synnerhet i den mån den kan framställas som resultatet av krafter som drabbar oss utifrån. Titanic, om något, har använts så. I regel, dessvärre, för att gestalta en av tankehistoriens vanligaste reaktionära figurer:

Vi människor (dvs ni människor) skall inte göra uppror!

Inte mot Jehova - se hur det gick när vi byggde Babels torn!

Inte mot Olympen - se hur det gick för Ikaros och Prometevs!

Inte mot Guds skaparmonopol - se hur det gick för Frankenstein!

Inte mot naturen - se hur det gick i Jurassic park 1-2 (och hur det går för Spielberg om han skulle försöka sig på en tredje!)

Inte mot den mänskliga naturens oföränderliga och oumbärliga girighet och ondska - se hur det gick för det moderna projektet och dess spjutspets, socialismen!

Att påstått säkra konstruktioner som Titanic, Estonia - eller den svenska välfärdsstaten - går till botten, får följaktligen inte ytterst bero på vissa konkreta, analyserbara, oftast ekonomiska, orsaker, utan tillskrives Mänskligt Övermod, Hybris. Genom att man fördelar skulden på hela mänskligheten får de verkligt ansvariga en något lättare börda att bära och frågan desarmeras. Och på köpet får vi än en gång lära oss att inte sticka upp.

Till den nya Titanicfilmens (nr 15?) och regissörens James Camerons försvar får väl sägas, att man inte gör hybrisköret. För 1.5 miljarder kronor byggde man upp en docka någonstans ute i Mexikanska Golfens ljumma vatten, köpte en massa datorkraft för sina animationer och lät sannolikt samma dator vaska fram ett huvudrollspar där båda kontrahenterna av People Magazine räknats in bland Världens 50 vackraste personer, fast…..nåja, sådant är ju en smaksak.

Titanicfilmen ger åt alla och envar sitt:

1. Grabbar i alla åldrar får en teknologiskt fulländad framställning (med den allra bästa research i botten) av hur det går till när en hundratusentonnare med vattentäta skott kreperar och sjunker. Det bekräftas för eventuella tvivlare att vatten rinner nedåt och åt sidorna, och att personer på ett sluttande plan ( t ex mastodontfilmregissörer), om de inte håller sig fast, kommer att glida utför detsamma. Titanic, det var stora grejor det - och storleken har faktiskt en väldig betydelse. Denna kategori av åskådare säger ofelbart efteråt med stel överläpp att filmen är ”förbannat välgjord”.

2. Småtjejerna får sig en riktig snyftare till livs med en jättesöt och jättejuste Leonardo DiCaprio och en näpet spotsk Kate Winslet som Romeo och Julia och snyftobjekt. Deras kärlekshistoria är med känslig hand tillyxad av Cameron själv. Sina färdigheter i denna typ av författarskap har han förvärvat under sin ingenjörsutbildning vid California State University, och det märks. Vad som i denna historia och dess gestaltning brister i djup, skådespeleri och trovärdighet kompenseras delvis genom tempo och rätlinjighet. Den kategori av åskådare som köpt huvudtemat säger ofelbart efteråt ingenting - de bara suckar, snyftar och blickar drömskt i fjärran.

3. För oss socialt intresserade erbjuder filmen (liksom påtagligt ofta skildringar av livet på passagerarfartyg - Rederiet är ett undantag) ett präktigt indignationsnummer. Det kom som en chock för undertecknad, när jag insåg att 1912 års juppisar (med bedragne fästmannen Billy Zane i spetsen) var precis lika stryktäcka, asociala och kriminella som 1980-talets. Framställningen är i detta avseende på pass frispråkig att SvD:s kritiker ex officio måste förklara att skildringen av förstaklasspassagerarna inte är realistisk, utan karikatyrisk. Precis som om det vore en motsättning när det gäller dessa människor.