Sövande drogtrafik

Människan är en förhållandevis högt utvecklad varelse. I normala fall är hon utrustad med jämförelsevis god förmåga att vid planeringen av sina handlingar väga in ett stort antal faktorer, att se helheter och att se till såväl individens som gruppens ja rentav samhällets bästa. Borgerliga kulturskribenter tävlar, alltsedan Dostojevskijs dagar, i att bevisa att människan i allmänhet saknar denna förmåga. Det har de allt intresse av, ty om de haft rätt vore det sk moderna projektet, och därmed t ex socialismen, en chimär.

Såtillvida har de rätt att vi också är varelser som utvecklats, om inte direkt ur amöban så i alla fall ur encelliga organismer med mycket primitiva strukturer som förelöpare till hjärna och nervsystem. I denna egenskap är människan starkt beroende av förmågan att förnimma lust-olust, av belöningar och bestraffningar. En stor del av den uppfostran och utbildning vi får går ut på att med hjälp just av belöningar och bestraffningar dämpa vårt beroende av lust-olust som enda drivkrafter för vårt kortsiktigare handlande och sålunda göra oss bättre anpassade till en planerad social tillvaro, okänd för amöbor och bakterier. Dvs att lära oss att stiga upp på morgonen för att vara nyttiga även om det känns olustigt, att arbeta i stället för att bara titta på video och äta chips i sängen (ty utan arbete funnes det på sikt varken video eller chips) eller att i yttersta nödfall utsätta oss för risken att bli blå- eller rentav ihjälslagna vid försvaret av den grupp vi tillhör och inte i längden skulle överleva utan. Dvs att bli sociala och moraliska varelser.

Men, återigen: utan vår primitiva förmåga att styras av lust-olust, smärta eller njutning skulle vi inte överleva, varken som individer eller som art. Ty den som inte känner smärta bränner häcken av sig mot lägerelden, den som inte förmår känna sexuell lust kommer aldrig att engagera sig i något så svettigt och pinsamt som fortplantningsakten. Och fråga är om ens politiska pamfletter, vetenskapliga arbeten eller filmkrönikor någonsin skulle bli författade om inte ett visst mått av lustförnimmelse vore förknippade därmed - eller åtminstone olustiga bestraffningar skulle inträda därest de inte levererades i tid.

Hjärnans limbiska system med dess "lustcentrum" är alltså fortfarande av största betydelse för vår överlevnad. Den som finner en väg att stimulera andras lustcentra har därmed skaffat sig ett kraftfullt sätt att styra/manipulera dem. Katten som stryker sig mot ditt ben för att få en godbit tycks medveten om det. Reklamindustrin lägger ned miljarder på att utforska nya möjligheter att göra det. Och i dessa yttersta dagar har ledande politiker som Berlusconi och amerikanska presidentkandidater insett vikten av denna form av manipulation[1]. Och upplevelseindustrin, varav filmen liksom prostitutionen, är en av de äldre och centrala ingredienserna, bygger till närmare 100% på den mänskliga förmågan att känna lust. Via filmduken deltar vi i de vackra människornas lustfyllda upplevelser utan att behöva ta de stundom olustiga konsekvenserna. Vi går till sängs med vackra damer och herrar utan att bli smittade och vi klättrar i Himalaya utan att få syrebrist och muskelvärk.

Ett mycket gammalt och beprövat medel att på kemisk väg framkalla lustförnimmelser är sinnesförändrande droger. Vid sidan av vapen- och oljemarknaden är handeln med droger därför idag världens mest omfattande. Vissa droger, som alkohol, är så fast rotade i stora delen av världen och så lätta att producera att de (utom t ex i den islamska världen) blivit en legal handelsvara, om än underkastade vissa restriktioner för att nödtorftigt skydda samhället och folkhälsan. Andra droger har av produktionstekniska/logistiska eller historiska skäl kunnat förbjudas och därmed gett upphov till en enorm illegal marknad. Ur kapitalets synpunkt är det en formsak om drogen är svart eller vit.

Härskarklasser, inklusive dem som idag styr i Sverige och Europa har traditionellt haft en kluven inställning till droger. Å ena sidan tenderar kraftfulla sinnesförändrande droger som alkohol, cannabis och opium att överglänsa de lustförnimmelser som härrör från andra, mer socialt nyttiga belöningssystem. Personer som är beroende av droger blir därmed oberoende av sådan njutning som t ex kommer av ett gott samvete till följd av uppfyllda plikter mot familj och samhälle. De tenderar att söka all sin belöning via drogen eller att åtminstone undvika den svåra bestraffning abstinenssymptomen innebär. Drogernas allvarligaste skadeverkningar är inte medicinska (även om t ex alkohol i Sverige årligen dödar tiofalt fler människor än t ex trafiken), utan sociala. Om människan skall gå under kroppsligt till följd av drogbruket måste hon först gå under socialt. Bl a därför har alltsedan Hammurabis tid myndigheter lagstiftat för att kontrollera bruket av droger.

Å andra sidan erbjuder drogruset ett för de härskande ofarligt substitut för social och politisk frigörelse. I minst lika hög grad som det en gång sades om antisemitismen gäller om drog- och krogromantiken att den är "de dummas socialism". Och droger ger grova profiter, förstås. I vårt land har t ex traditionellt de politiska högerkrafterna varit långt mera villiga att ge folk möjlighet att söka sin frihet i ruset än i politiken. Men så komplicerad är politiken att det i länder med annan historisk (och religiös) bakgrund, t ex USA, anses vara en radikal, ja rentav vänsterpolitik att förespråka frihet till drogbruk. Fast då rör det sig ofta om länder med starkare religiösa tabun eller utan tillgång till erfarenheterna från en bred och välorganiserad arbetarrörelse. Arbetarrörelsen har nämligen, i synnerhet i revolutionära perioder, alltid varit principiellt drogfientlig.

Det ovanstående kan tyckas vara en ovanligt lång inledning till en kort filmrecension. Men jag tyckte att det var på sin plats med lite historiskt, biologiskt och neurofysiologiskt bakgrundsmaterial till drogproblematiken. Detta emedan den film jag sett, den fyrfaldigt oscarsbelönade Traffic, i regi av den numera uppburne cineasten Steven Soderbergh (Sex, lögner, Videoband, Erin Brockovic osv), egentligen inte förmedlar så mycket information om någonting i ämnet.

Traffic bygger på Simon Moores brittiska TV-serie Traffik från 1989 - vilken dock skildrade drogtrafiken mellan opievallmons Pakistan och Storbritannien. Här är handlingen omplanterad till Nya Världen och uppges skildra det sk krig mot droger som en gång initierades av Ronald Reagan - ett krig som hittills inte lett till så stora framgångar vad gäller att reducera missbruket men som gett jobb åt många tjänstemän inom tull, polismakt och DEA och som gett USA ytterligare motiv och möjligheter att intervenera i det Latinamerikanska närområdet.

Handlingen är tredelat parallell som i en TV-såpa, och utspelas i Washington och maktens korridorer; i San Diego - en av södra USA:s viktigare inkörsportar för kokain; och i Mexico . Vi får följa den republikanske DEA-chefens vedermödor i jobbet och på hemmaplan med sin knarkande och stryktäcka dotter. Vi får ta del av ett par mexikanska polismäns vedermödor med att slåss mot en lokal drogkartell med förankring högt upp i staten utan att veta att man bara röjer väg för en annan kartell. Vi får följa en halvstor USA-baserad drogimportörs och hans hustrus metoder att tvätta pengar, hålla sig utanför fängelse och att tysta vittnen.

Varje handling har sin egen början och sitt eget mer eller mindre lyckliga slut:

Drogimportören slipper ut ur häktet, slår ihjäl sin dubbelt svekfulle penningtvättare och advokat och DEA:s jakt går vidare - det antyds till och med att han kan åka fast.

Eftersom hederliga män i alla länder, särskilt på bio, känner igen varandra och håller ihop finner de hederliga mexicanska snutarna och de strävsamma DEA-männen varandra över gränsen, en korrupt polisöverste straffas och småpojkarna i den mexikanska gränshålan får som belöning lyse så att de kan utöva sin traditionella nationalsport (baseball) på kvällstid.

Den idealistiske DEA-chefen går med fru och dotter på AN-möten och ägnar sig åt den lilla världen i stället för kontinentala storkrig mot knarket. "Man kan inte föra krig mot sin egen familj" lyder hans kryptiska avskedsord.

Soderbergh berör med sin film ett område som är föremål för politisk strid , också i USA. På samma sätt som Mexicos och USA:s drogkrigare finner varandra över gränsen har nyliberaler och flumradikaler funnit varandra under legaliseringsparollen. Stora pengar är inblandade - de stora tobaksmånglarna i USA lär redan ha färdigdesignat omslag till 20-paketen med marijhuanacigarretter.

I den svenska debatten uppträder legaliseringsförespråkarna mera hovsamt, men de finns. Huvudargumenten lyder:

1. "Knark är kanske skadligt, men största skadan uppkommer genom den kriminalitet som följer av drogers illegala status". Om man då t ex invänder att samma argument skulle kunna användas för att legalisera offentlig försäljning vad som helst, t ex granatkastare och att den största dödaren av alla är den i regel legala alkoholen blir andra försvarslinjen ofta 2. "Knark är kanske egentligen inte så farligt" - och på Internet publiceras massor med föregivet vetenskapliga argument för drogers medicinska ofarlighet.

Om man då, med hjälp av 300 års erfarenhet och volymer av statistik, invänder att droger, legala eller illegala, bevisligen vållar skador på individ och samhälle kommer frihetsargumentet fram: "Vad jag stoppar i min egen kropp bör vara min privatsak". Det är här pubertetsungen, flumradikalen , nyliberalen och fnasket - för vilka alla den enskilda människan, liksom amöban, inte är en del av en kontinent, utan en ö - till slut finner varandra. Och det är slutligen här de alla kommer på kollisionskurs med allt vad arbetarrörelse och socialism heter.

Soderbergh tycks i alla fall acceptera att knark är skadligt - och det är ju mer än vad som alltid kommer ut av amerikanska filmer numera, där jointen ivrigt marknadsförs som frihetssymbol till en trånande tonårsvärld.

Men han accepterar utan vidare också sin regerings officiella syn på vem som bär huvudansvaret för nederlaget i kriget mot narkotikan - korruptionen i de södra grannländerna. Han hade kunnat nämna att de stora och respektabla USA-bankerna också torde vara gravt involverade med drogkapitalet - liksom de är det i USA:s statsledning. Här vore den avgående DEA-chefens ord om att man inte kan föra krig mot sin egen familj verkligen tillämpliga. Och han avstår från att behandla fråga om hur mycket mutor amerikanska tjänste- och ämbetsmän, på pappret involverade i kriget mot drogerna, uppbär - flera fall har faktiskt påvisats på senare år. Bl a av dessa skäl stannar hans analys på ytan. Och när han som enda exempel på offer för narkotikan visar upp en bortskämd överklassstudent, och ställer polisiära åtgärder i motsats till individuell vård kan man knappast säga att han gräver djupt i missbrukets sociala rötter. Vi kan aldrig komma åt missbruket genom att låta alla missbrukare i världen gå på AA eller AN - även om det kan hjälpa individer.

Den defaitism som speglas i påståendet att man inte "kan föra krig mot sin egen familj" ( f.ö. - varför skulle man inte kunna det - missbrukarna gör det?) har av många tolkats som ett stöd åt legaliseringsfronten. Soderbergh förnekar varje budskap, bl a detta, men jag tror att hans film väsentligen fungerar så.

Att den dessutom är ganska rörig, lång och ställvis lite tråkig gör inte saken bättre.

[1] Förr i tiden tvingades politiker ljuga - den moderne mediapolitikern behöver snart inte ens tala osanning, bara substanslöst, vilket är etter värre.