Trainspotting

Regi: Danny Boyle

Manus: John Hodge efter Irvine Welshs roman

I rollerna: Ewan McGregor, Ewen Bremner, Jonny

Lee Miller, Robert Carlyle, Kevin McKidd m.fl.

Trainspotting går ut på att anteckna numret på loken på de skotska järnvägarna och samla på dem. Sedan kan man inte göra så mycket mera med dem. Trainspotting är således ett i stället för. Det är en garanterat meningslös syssla, en folklig, lokal och ovanligt trist variant av Glaspärlespelet.

Det finns f.ö. så mycket annat man kan syssla med i väntan på döden. Man kan exempelvis samla frimärken - fast det är mera krävande och kräver ordningssinne. Man kan sköta hälsa, äta fibrer och jogga. Det har bara nackdelen att man då får vänta ännu längre på döden, kanske. Man kan tvätta bilen, se på hästhoppning i TV, spela bingo, göra något sk. kreativt eller jobba övertid. Man kan gå på bio eller läsa romaner för att se efter och jämföra hur andra tacklar samma problem. Man kan sköta eller missköta sin privatekonomi.

Egentligen spelar det inte så stor roll. Slutresultatet blir ju detsamma.

Människolivet levereras ju numera inte med någon bruksanvisning, som Nietzsche och Sartre så riktigt påpekade.

Man kan också välja sinneförändrande droger. T ex legala som alkohol, eller illegala som cannabis, amfetamin eller opiater. Det har den fördelen, att man sedan inte behöver göra några fler val, ty drogen väljer efter en längre eller kortare inkörningsperiod åt dig i fortsättningen.

I USA, med dess atavistiska inslag av puritansk kristendom, kämpar numera de arma radikalerna för legalisering av narkotika. I vår del av världen är det borgerliga kretsar (sekulärt borgerliga eller socialdemokratisk höger) som traditionellt står för parollen ”opium åt folket” - alltifrån förbudsomröstningens tid. För att lyckas måste alkoholrestriktionerna först raseras, och kranarna öppnas, vilket vi klarat av, som så mycket annat , i EU-inträdets hägn. Ty på nykter kaluv är det inte så många som vill börja med tyngre narkotika. Jag tror de kommer att lyckas med resten också. Även om t ex totalkostnaderna för alkoholseden för samhällets del ligger på mellan 70 och 100 miljarder årligen är och förblir nämligen droger det billigaste sättet att hålla folk om inte nöjda, så passiva och förmå dem att skära halsen av varandra i stället för av sina herrar. Droger verkar specifikt på hjärnans empati- och solidaritetscentrum, och det är troligen denna egenskap som gör att i synnerhet alkoholen av borgerliga element -från Smålandspostens ledarskribent till Aftonbladets vinstänkta red. omfattas med närmast religiös iver.

1970 filmades Anthony Burgess´ framtidsroman ”A Clockwork Orange” av Stanley Kubrick. I den skildrades, utifrån ynglingen Alex´ huliganperspektiv, ett Storbritannien i sociala och moraliska ruiner. Ungdomsgäng drev omkring i fantasifulla dräkter, behärskade gatorna och utövade härligt ultravåld mot oskyldiga människor för nöjes skull, drack sig höga på ”milk plus” på Korova Milk Bar, talade ett eurospråk - en blandning av shakespeareengelska och ryska - och diggade upphetsande musik (Alex tände på elektronisk Beethoven, speciellt slutkören ur nian i elektronisk tappning).

Burgess var med sin roman egentligen ute efter den moraliska nihilism och rättspositivism som präglade det nya välfärdssamhället. Genom huvudpersonen Alex önskade han visa att Ondskan minsann visst existerade.

I filmen Trainspotting är det återigen en brittisk huligan som har ordet, ett kvartssekel efter Alex. Denna gång heter han Renton, bor I Edinburgh, Sean Connerys och världens mest alkoholiserade stad. Renton är till professionen drogmissbrukare. I filmen skildras ett gäng skotska pundares karriär från insidan. Romanförlagans författare har själv en betydande erfarenhet av heroinbruk, vilket borgar för en initierad skildring.

Danny Boyles film har rönt stor och berättigad uppmärksamhet och kommenterats flitigt av kulturskribenter på båda sidor om Atlanten. Det är den största brittiska kassasuccén sedan juppiepekoralet ”Fyra bröllop och en begravning”, som ju f.ö. endast till namnet var brittisk.

Många bedömare har ansett det vara en stor förtjänst hos filmen att den gestaltar drogbrukets positiva sida (vid sidan av de andra): droger ger lustkänslor. På så sätt kan ”pekpinnar” undvikas, vilket anses särskilt värdefullt. (Liberaler avskyr pekpinnar, om de inte är liberala förstås). Det är ett resonemang, som man tycker sig känna igen från Ian Wachtmeisters tidigaste diskurser över rasismen. Själv hade jag förstås redan förut vissa aningar om att droger ger lustförnimmelser (och det förvånar mig därför att t ex AB:s redaktion var ovetande). Åtminstone har jag har aldrig trott att folk genom drogerna låter sig degraderas till amoraliska kreatur och fysiska vrak utan att få något i utbyte.

Fast har egentligen frågan om lust och olust att göra med hur missbruk och andra perversioner skall bedömas och beivras?

Skulle t ex Drottningen vunnit i slagkraft om hon offentligt medgett att man kan få lustbetonade, och därmed positiva upplevelser av att sexuellt våldföra sig på barn? Knappast. Frågan om lust eller olust har lika litet relevans för frågan om legalisering när det gäller droger som när det gäller lustmord och barnporr. Det är sociala och medicinska skadeverkningar - det är kravet på samhällssolidaritet som bör avgöra.

Det vet vi ju egentligen, alla vi som undfått en elementär socialisering och blivit vuxna. Det vet i varje fall storlangarna från kokainkartellen i Medellin till Philip Morris, Pripps och vinimportören som skaffar sig gratisreklam i TV. Därför går man, i den mån det kan undvikas, inte in i diskussioner där medicinska och sociala fakta och argument dominerar. Man talar i stället om den njutning drogen ger - intagen som Klass I eller i måtta, förstås. Man väljer emotionella medier som TV-reklam och populärmusik för att nå sin målgrupp. I en kultur, där upp- och utlevelser hos individen blivit det högsta goda, medan utövande av solidaritet är ”tråkigt” och rationella argument står lågt i kurs är den sinnesförändrande drogen en logisk konsekvens. ”Vem bryr sig om skäl när man har heroin?”.

Jag anser inte att filmen Trainspotting ansluter sig till denna hedonistiska drogpropaganda. Det innebär inte att denna lysande film saknar sina blinda fläckar - som också finns i romanförlagan.

Trainspotting diskuterar hedonistens dilemma ur hedonismens perspektiv: man inser så småningom att berättarrösten i filmen inte bara tolkar huvudpersonens utan väsentligen också författarens tankar. Filmen presenterar en balansräkning för drogbruket: så mycket lust- så mycket förnedring och plåga. De flesta av oss kommer onekligen utifrån denna kalkyl, liksom numera författaren själv, att säga oss att i varje fall heroin inte är något för oss. Om vi inte gör det finns enligt hedonisten inget mera att säga.

Ej heller tror jag (uppenbarligen till skillnad från författaren) särskilt mycket på pundaren då han försöker framställa sitt utanförskap som ett ideologiskt medvetet bortval av knegartillvaron - som ju dessutom för en stor del av Edinburghs och Stockholms ungdom ej längre ens är uppnåelig. Varat, i detta fall drogen, bestämmer medvetandet även för drogmissbrukaren, och pundarens arrogans är väsentligen en ideologisk överbyggnad på en biologisk vorden drift. Missbruket frodas i socialt elände, men har ej sitt upphov däri. Det kan inte vara ekonomisk fattigdom som driver oss att dagligen använda stora penningsummor till att blåsa hjärnan tom.

Burgess såg sin dystopi som en konsekvens av välfärdsstatens moraliska nihilism. Dystopin är visserligen här, men hur många ytliga likheter den än må uppvisa med Burgess´ profetia, är den inte resultatet av någon seger för välfärdsstaten. Snarare av förhållandet att huliganerna nu kommit till makten i öst och väst och raserat de folkliga framgångarna i andra världskrigets spår. De europeiska folkens elände är politiskt, inte i första hand socialt eller ens moraliskt.

Alex´ favoritmusik antogs som EU:s nationalhymn, vilket säkert skedde omedvetet, men lika säkert inte av någon tillfällighet. Korova Milkbar finns nu i kopior i många världsstäder.

Ondskan är mera på modet än någonsin, men är utprojicerad på det nya lägets förlorargrupper: främst på vissa socialt och geografiskt perifera utövare av etniskt eller sexuellt våld. I denna skepnad är den godkänd som debattämne på kultursidorna och föremål för modiga avståndstaganden från H. Majt Drottningens sida. Inom den läderinriktade ungdomskulturen lekte vissa grupper onda, för att till slut upptäcka att grimasen stelnat till anletsdrag.

Den verkliga ondskan däremot, den kan inte personifieras. Den är mest en frånvaro av godhet på samma sätt som kan kalla mörker är ”frånvaro av ljus”, kyla ”avsaknad av värme” och den auktoritära regimen i EU för ett ” underskott av demokrati”. Ondskan i våra nyliberala samhällen är en systematisk och inövad brist på empati och solidaritet. Sociopaten har ersatt socionomen som ledarnorm.

I Trainspotting upphör Renton till slut med sitt silande. Med hjälp av ett startkapital från ett försålt heroinparti och ett arbete på en mäklarfirma skall han enligt egen uppgift förvandla sig till en knegare och skaffa sig fru, barn, hund, radhus, samla på loknummer och sitta och vänta på döden. Det enda Renton har lärt är att intravenöst heroin är farligt och olagligt. Det är oklart om författaren anser att det finns mer att lära. Är detta verkligen en förtjänst hos filmen?

Den dag man uppfinner en säkrare drog kommer Renton att stå först i kön. Där kommer att vara trängsel.

Ondskan är en bristsjukdom. Sådana smittar inte, men det är livsviktigt att lokalisera orsaken och eliminera den.