Någon viftar med dig, lille vän!

-Varför viftar hunden med svansen?

-Därför att den är klyftigare än svansen. Om svansen vore klyftigare skulle den vifta med hunden.

Ingress till filmen Wag the dog.

TV-utbudet har på senare tid dominerats av Killinggänget eller ”The Killing Gang”, som varje afton sänt små snuttar om konsten att göra någon illa, eller till och med om att dö - t ex ”En liten film om konsten att göra någon illa”, ”En liten film om döden”, Rapport, Aktuellt osv.

Killinggänget omfattar normalt Robert Gustafsson , Andres Lokko , Johan Rheborg, Jonas Inde och Martin Luuk. Just nu uppträder gänget förstärkt med en annan känd utländsk stand-up performer: Bill Clitton med hans stentuffa stuntkvinna Madling Allright plus ytterligare några kontinentala statister, inklusive Werner von Braun.

Varje kväll avslutas med fyrverkeri. Titta nu, betala senare!

Kring varje inslag har det varit trailers, för- och eftersnack, precis som under fotbolls-VM, med någon hemvävd expert som förklarar för oss vad det är vi skall se eller vad vi har sett. Ty ingenting är ju vad det synes vara och okommenterade skulle ju dessa föreställningar kunna leda till att vi förväxlar hemmalag och bortalag, kirurger med knivgalningar eller bödlar med offer.

Vi måste ju tänka om, sedan vi nu äntligen har hamnat på vinnarsidan (den högra) i den globala klasskampen, om än tills vidare bara på reservbänken. Hemmalaget är bra i luften men har dåligt fotarbete, i synnerhet då planen är ojämn. Vi måste därför göra oss av med vanan att schablonmässigt betrakta terrorbombningar som ett uttryck för aggression eller testosteronöverskott och att i stället se dem som ett möjligt och nyttigt vapen i humanitetens tjänst. Sådant tar tid och kräver pedagogiskt arbete.

Länge undrade USA vad man skulle skylla på då man nu kände sig bombnödig igen efter flera månaders abstinens ( Irakbombningarna varje vecka ger ingen kick längre och räknas inte). Enligt den amerikanska tidskriften Counterpunch var det Madling Allright som till slut övertygat försvarsdepartementet och Chefen om att mänskliga rättigheter borde anges som motiv för de senaste bombningarna. Därefter har man övertygat våra medier som i sin tur övertygat oss. Ett flertal humanitära organisationer i USA, däribland Amnestys USA-avdelning har erbjudits sponsra balkanexpeditionen för att öka trovärdigheten hos det ädla syftet, och har lovats att i gengäld inom kort bli emottagna i audiens av Ms Allright personligen. Vem kan motstå ett sådant erbjudande?

Amnestyledningen har uppenbarligen hörsammat vinken, och i ett pressmeddelande tillkännagett att ”kränkningar av de mänskliga rättigheterna ligger till grund för den aktuella konflikten i Kosovo och har så gjort sedan den utvecklades under 80-talet.” Ännu efter en vecka av intensiva missilattacker mot Jugoslavien hade deras organ Human Right Watch inte lyckats upptäcka några civila dödsoffer av NATOs attack.

Varje kväll syns således i min TV en liten albansk bondflicka fly ur en brinnande by med en katt i famnen. Jag tycker mig ha sett henne förut, men minns inte var. Inte var det i Krajina. Man blir verkligen till skillnad från James Bonds dry martini både skakad och rörd. Trots att TV ju bara redovisar kalla, om än selekterade, fakta.

Nu viftar svansen alltså med oss igen. Och de flesta av oss, i synnerhet den selektivt humanitära samvets- och själsbärande eliten, följer med i svängen. Detta enligt de enkäter media regelbundet kostar på oss för att följa upp resultatet av sitt verk och att ytterligare påverka oss i samma riktning genom att till informationstrycket lägga ett majoritetstryck. Typ AB:s läsarfråga ”Vad tycker ni om Perssons ledarstil?” efter ett års massiv kampanj som beskriver Persson som en psykologisk Neanderthalare . Denna kampanj var för 99,9% av läsarna den enda informationskälla som skulle kunna ligga till grund för ett ställningstagande i enkätfrågan.

Tycker ni, liksom den samvetsbärande Anette Kullenberg i AB 24.3. att man bör ge Milosevic nackskott? Ja eller nej! Kör hårt!

Men visst har Kíllinggänget något visst.

Och nog var Gunnar Rehlin en träbock, vars ansvar för det som skedde då han till slut måste avlivas av TV-ledningen inte får förglömmas. Om han skall hållas ansvarig för folkmord eller inte kan man tills vidare ha olika uppfattningar om. Men man måste i synnerhet noga syna de element i sömmarna som genom att tiga om Rehlins gärningar som filmkritiker i TV kan misstänkas indirekt stödja slakten på miljoner afrikaner. Eller hur många det nu var – kanske var det femton personer, men vad spelar antalet för roll, därom finns intet stadgat . Hårklyverier lämpar sig för cyniska petimätrar och gamla hopplöst passerade historierevisionister som säkert skulle ifrågasätta gasugnarna i Irak , Libyen och Nordkorea också om de bara tordes. (Aj fan, ibland blir jag så ivrig att jag till och med viftar före…)

Problemet är bara att vi just in time till Valborg nästan hade lovats bilder på Milosevicfamiljens svårt sargade kadaver. Om påsken, som det påstås i Killinggängets ”En liten film om döden” handlar om döden och fet mat så handlar nämligen Valborg ytterst om döden och brännvin.

Tänk er själva – doften från valborgseldarna blandas med den från brinnande olja, bränt kött och rött diktatorsblod mot den spirande grönskan! Snabba klipp fram och tillbaka! Sjungande Handelshögskolestudenter på Observatoriekullen! Dirigent P. Wallenberg. Schyman demonstrativt nykter på första bänk. Därefter en enkät bland fördrivna kosovoalbaner: ”Tycker ni det var rätt att Milosevic straffades?” Ja eller nej! Härigenom löses ansvarsfrågan slutgiltigt.

Sie haben es gewollt! Och nu vägrar fanskapet att dö. Leveransproblem är det jävligaste som finns. Får inte förekomma. Förtroendet rubbas.

I nödfall kan man alltid hoppas på ett kvinnligt styckmord att kasta in. Eller Björn Skifs.

Vem har talat om manipulation och förytligande? Snuttifiering är en fara vi alla är medvetna om. Visst kan och bör TV ge historisk bakgrund. Och gör så: Då en konvoj med flyktingar massakreras av hemmalagets (fast på bortaplan) missil mitt på dagen får man den pedagogiska uppmaningen att inte glömma vems fel det är att de råkade stå i vägen för bomben just då. Både vid redigering av film och av historia är timing centralt – att klippa på exakt rätt ställe. TV har kurser för sådant.

TV:s nyhetsprogram är liksom våra ledarsidor ovärderliga informationskällor. Om inte de hade funnits – hur skulle vi då ha kunnat lista ut att USA och NATO är sända från ovan att frälsa oss levande eller döda?

Vi sitter alltså fint i TV-soffan och flåsar med tungan hängande utanför:

När behagar svansen vifta med oss härnäst?

Kom till väska!