John Waters - den filmiska finhetens främste fiende

 

Mina filmer saknar varje socialt värde

John Waters

 

Det finns filmer som man öppet kan redovisa och försvara varför man tycker om - t ex i mitt fall vissa filmer av Ken Loach, Roy Anderssons Sånger från andra våningen, nästan allt av Bunuel och Kubrick, Woody Allen och åtskilliga andra.

Sedan finns det filmmakare, vars alster man ogärna avstår ifrån utan att riktigt och på ett anständigt sätt kunna förklara varför - i mitt fall John Waters´ filmer.

John Waters´ syn på sitt verk (ovan!) är nämligen svår att förena med min egen syn på vad som kännetecknar god film. Och vad värre är - man får gräva ganska djupt i hans verk för att kunna ifrågasätta hans bedömning.

John Waters är något som numera är ganska sällsynt på film - en hädare. Sådana har det funnits förr, och därtill av större format än hans. Det finns äkta vara, som kommunisten Bunuel. Och religiösa pseudohädare som t ex anarkisten Pasolini. Som de flesta goda hädare - från James Joyce till Samuel Beckett - har John Waters en borgerligt katolsk bakgrund. I protestantismens mylla växer riktiga hädare dåligt - möjligen beroende på den här tidigt etablerade skilsmässan mellan andlig och världslig makt.

Waters föddes 1946 i Baltimore - en stad som han sedan endast i nödfall, och som hans filmer aldrig lämnar. Redan på krypstadiet uppvisade han såväl nekro- som koprofila drag och  gillade säkerligen att plocka benen av levande flugor. Från sitt katolska gymnasium blev han självfallet som varje hädare med självkänsla utkastad på grund av cannabismissbruk. Som skolkamrat hade han en annan, stor, fet och minst lika pervers yngling, Glenn Milstead, som fram till sin död (i sömnapné, förstås) 1988 skulle bli hans filmiske följeslagare i gestalt av 150-kilostransvestiten Divine. Sina första filmförsök gjorde de 1964 (Hag in a black Leather Jacket) och under slutet av sextiotalet producerade Waters en rad ytterst olämpliga, snedvridna och  undermåliga filmer, som på nätterna visades för en äcklad skara utvalda i det katolska församlingshemmet. Då hade man bildat gruppen Dreamland i Baltimore, till vilken man också rekryterat en älsklig, men anskrämligt ful, överviktig servitris vid namn Edith Massey. Edith hade bestående talstörningar efter en tandkirurgi och betydande, sannolikt neurologiskt betingade svårigheter att memorera sina repliker, men skulle länge regelbundet framträda i Waters filmer. En annan underbart usel skådespelerska som nu knöts till Watersklanen var Mink Stole (Nancy Stole), som numera är den enda överlevande medarbetaren och som fortfarande medverkar i alla Watersfilmer.

Det var först i och med Pink Flamingo (1972) som världen var mogen för osmakligheter av den art och grad som Waters och Divine exponerade på vita duken. Det som här väckte berättigad uppmärksamhet var mindre filmens kvalitet eller budskap än  Divines prestation att i filmens slutscen (utan stunting eller specialeffekter) på fastande mage förtära en ångande, färskproducerad hundskit. (Waters krävde också att Mink Stole i filmen skulle sätta eld på sitt hår, men hon lär ha backat ur i sista stund).

På något sätt förstod väl då kritiker och publik att man i John Waters funnit en skräpfilmskapare, som inte lät sig knäckas och som menade allvar. Under 70-talet gjorde så Dreamlandgruppen ytterligare ett par förnäma skräpfilmer (Female Trouble och Multiple Manics (där Divine låter sig lägras bl a av en erotoman jättehummer) som hade svårt att finna distributör).

Det var först i och med den mera genomarbetade Polyester (1981) som John Waters blev internationellt känd och som hans filmer började visas på svenska biografer. Polyester var den sista film där hela det ursprungliga Dreamlandgänget medverkade, eftersom Edith Massey avled 1984. Den var också hans hittills enda luktfilm. Då en siffra visades på duken skulle åskådarna gnugga och sniffa på motsvarande siffra på ett kort som man fick vid kassan - och inte bara lyssna till ljudet av Mr Fishpaws fjärt eller stumt betrakta hans otvättade strumpor. I denna film spelar Divine olycklig och alkoholiserad hemmafru, gift med den sadistiske porrbiografägaren Fishpaw som mitt för hennes pormaskiga näsa bedrar henne med den liderliga Mink Stole. Föga tröst har hon av sin dotter, som går på gatan, eller av sin son, som är skobög och som överfaller damer på stan för att stampa dem på tårna. Mrs Fishpaw tar sig cowboyen Tab Hunter till älskare och förskaffar sig en gruvlig hämnd på maken med hjälp av sin f.d. städtant (Edith Massey) som vunnit på Lotto och blivit nyrik.

För den som aldrig sett en John Watersfilm är Polyester en god introduktion till hans universum och till hans persongalleri - därifrån kan den som känner sig stark gå bakåt i videovärlden till hans tidigare filmer. Den som känner sig mindre stark bör i stället gå framåt, ty från 80-talet började Waters finna ett bredare auditorium och det har i hans senare filmer inte längre varit aktuellt med att äta hundskit eller klippa av varandra genitalierna med plåtsax för att  slänga till katten. För sin nya publiktillvändhet anklagas han numera stundom, ofta därtill av samma personer som i recensioner några år tidigare ondgjort sig över hans filmiska plumpheter. I Hairspray (1988) introduceras för första gången en då sprallig och smällfet tonårsflicka vid namn Ricki Lake, som numera, 45 kilo lättare, tjänar dollarmiljoner som programledare för snyft- och skvallershower i TV(3) men som ändå blivit Waters trogen när han gör film. Tyvärr blev det Divines sista film, innan han snarkade ihjäl sig. Och i Serial Mom (en mer eller mindre sann historia om en  pedantisk medelklasshemmafru som blir seriemördare) får han med sig storstjärnan (i dalande) Kathleen Turner och knyter till den stående ensemblen Patty Hearst, miljardärsdottern, som 10 år tidigare blivit berömd som kidnappningsoffer för, sedermera aktiv deltagare i terroristorganisationen "Symbiotiska Befrielsearmén".

Den film som nu är någorlunda aktuell på biograferna är Cecil B DeMented, som på sitt sätt är en självbiografi över Dreamlandgruppens stormiga och haschdränkta begynnelseår. Under stridsropet "Familjefilm är bara ett annat ord för censur" kidnappar i filmen Waters´ alter ego (titelrollen) A-filmstjärnan  Honey Whitlock, vilken  precis som sin gestaltare (A-stjärnan Melanie Griffith) befinner sig i en karriärsvacka, för att inte säga utförsbacke. Precis som Patty Hearst och rånoffren på Norrmalmstorg fattar hon tycke för sina kidnappare och hjälper dem att bilda en filmterroristgrupp som går till storms mot den gängse hollywoodfilmens slätstrukenhet och förljugenhet. Blod flyter. Saker flyger i luften. Puritanen Cecil B kräver absolut fysisk och psykisk hängivenhet av sin besättning.

Reformationsålderns puritaner ansåg att blommor i fönstret, färger och konstverk i altarrunden eller vältalighet hos prästen var djävulens distraktionsförsök. På samma sätt anser Cecil B, och sannolikt även Waters, att döma av hans hittills 16 filmer, att varje anspråk på uppbygglighet i stoffet, stringens i handlingen, högre skådespelarkonst eller filmteknik står i vägen för det rena filmiska uppsåtet. Och denna puritanism hos Waters och Cecil B är inget konstgrepp - de har sett till att omge sig med skådespelare som faktiskt inte kan bättre.

Men den slutgiltiga, "rena" film som skulle bli resultatet av terrorgruppens verksamhet får vi aldrig se. Det är som sig bör, vi skall vara Cecil B och Waters tacksamma för det. Det finns ingen "ren" humor och ingen film helt fri från socialt och politiskt budskap. I själva verket är det just dessa föroreningar som gör konsten och humorn meningsfull för oss. Det gäller även John Waters´ filmer. I umgänget med en bredare publik är varje form av minimalism ett dåligt skämt, och all intressant film görs just för en bredare publik. Och om ordet smakfullhet yttras i kultursammanhang bör varje sann upprorsande liksom Waters osäkra sin revolver.

Det finns goda skäl att anta att Waters´ filmer är mera kontroversiella i hemlandet än här. Ty här saknar vi tack och lov andra moraliska majoriteter än dem som varje vecka av media tillfälligt piskas ihop mot slarviga statsråd, pedofiler och slakteriägare. Hädelse kräver troende, och i USA finns mera av tro och troende än i Europa. Och däröver spelar den kristna religionen och moralismen ofta fortfarande en politisk - reaktionär - roll. Men gemensamt för våra länder är att stora kolonier av den goda smakens pingviner alltjämt övervintrar och terroriserar stora delar av befolkningen såväl i som utanför biosalongerna. Så länge de finns fyller folk som Waters sin funktion.

Den aktuella filmen slutar med en massaker där Melanie Griffith sätter eld på håret och Cecil B DeMented på sig själv. Något annat slut är knappast möjligt eftersom Cecil B, i trohet mot sitt program, inte kan ge sin kamp något annat innehåll än den rena, negativa frihetens.

Frågan är nu bara vad Waters tänker göra härnäst, sedan han (liksom Griffith) tömt ironins bägare i botten och druckit upp sig själv.

Man får hoppas att han gör allvar av sin ambition att filma "Dumskallarnas sammansvärjning" av John Kennedy Toole - något av en syskonsjäl som vid 32 års ålder, ständigt refuserad, för tre årtionden sedan tog livet av sig i New Orleans. D v s på den dystra tid då Waters och Divine ännu nöjde sig med att hemsöka Baltimores goda borgare med  sina filmiska vidrigheter .

 

 

Filmer i manus o regi av John Waters. * efter årtalet betyder att

filmen visats på svenskabiografer (enligt min kännedom),

Cecil B. DeMented (2000)*

Pecker (1998)*

Serial Mom (1994)*

Cry-Baby (1990)*

Hairspray (1988)*

Polyester (1981)*

Desperate Living (1977)

Female Trouble (1975)

Pink Flamingos (1972)

Multiple Maniacs (1970)

The Diane Linkletter Story (1969)

Mondo Trasho (1969)

Eat Your Make Up! (1967)

Roman Candles (1966)

Hag in a Black Leather Jacket (1964)

Tillbaka