Tillbaka

Operation Cyclone

- alias Charlie Wilson´s War

 

”Det enda moraliskt oantastliga korståget i vår tid”                                                                                             (George Crile III om USA:s hemliga krig mot/om Afghanistan på 80-talet)

 

"De mest bisarra människor kan hamna i känslig och ansvarsfull ställning och spela stor roll i historien."

(Profetiskt uttalande av guvernör George W. Bush, Jr.)

 

F.d. US kongressledamoten Charles Wilson bevistade premiären på Mike Nichols’ senaste film, ”Charlie Wilson´s War”.  Filmen är baserad på George Crile III:s bok från 2003. Kriget det talas om var det som rasade 1980-1988 i och om Afghanistan.

Charlie Nesbitt Wilson är från Texas. Han blev omvald 11 gånger för demokraterna till kongressen under åren 1972-1996. Han var känd för sina, med US-mått, liberala ståndpunkter beträffande välfärd, abort och droger. Wilson var länge Somozas, Nicaraguas diktators, man inom Carteradministrationen och försökte hjälpa honom mot sandinisterna, ända tills Somoza började vänstra med en av hans älskarinnor. Wilson var tidvis också en framgångsrik lobbyist för Israels blomstrande vapenhandel. Charlie hade plats i det utskott i kongressen som förmedlade svarta pengar till dito CIA-operationer. När han 1980 uppmanades därtill av sin förmögna, promiskuösa, extremhögerkristna och maniskt antikommunistiska älskarinna Joanne Herring började han manövrera för att förse diverse afghanska upprorsrörelser med medel. Dessa muhadjedin hade ett bra tag varit verksamma mot vad som sedan 1978 var den gudlösa och f r a i USA:s terminologi kommunistiska[1] regimen i Afghanistan. Det gällde att skaffa dem vapen för att bekämpa det pansar och de bestyckade helikoptrar som Sovjet sedan nyåret 1979-80 på den sekulära Kabulregimens, mer eller mindre, enträgna anmodan, skickat in för att stötta regimen mot muhadjedin. Wilson, Joanne Herring och Doc Long, som höll i andra av kongressens hemliga fonder, konspirerade med den allierade pakistandiktatorn Zia ul-Haq om logistiken. Sällskapet besökte de överfulla flyktinglägren i Pakistan, lät sig uppröras, ropade Allahu Akbar, och blev övertygade om det ”humanitära motivet” för ökade USA-insatser.

Varken Carter- och senare Reaganadministrationen, ville någonsin öppet framträda som stridande part. USA var ju, till skillnad från vad Sovjet hävdat sig vara, inte ens formellt inbjudet till kalaset. Och detta hände på den tid då USA ännu ibland var noga med sådana formaliteter. Men det gällde, enligt president Carter, att förhindra att kommunisterna via Afghanistan, Iran eller Pakistan äntligen skulle kunna ta sig ut till Indiska Oceanen. Och om möjligt låta Sovjetunionen förblöda på kuppen, som USA självt, i Vietnam, varit nära att göra för inte så länge sedan.

Wilson slog sig för ändamålet samman med den smarte Gust Avrakotos, en CIA-man, som tidigare hjälpt överstarna i Aten mot kommunisterna för att säkra Grekland för den fria världen. Avrakotos ville, likt Wilson och hans nitälskarinna, av ideella skäl framför allt slå ihjäl så många röda som möjligt, var de än befann sig. Från bl a Israel, Saudiarabien och Egypten lyckades man skaffa de robotvapen som behövdes för distribution via Pakistan och dess underrättelsetjänst ISI. Få människor tvivlade nog på att USA i sista hand stod för fiolerna, men här i Väst låtsades vi ofta som om det regnade. Ty Ryssen var ju huvudfienden. Eller hur? Även Kina var ju med och bidrog på rätt sida.

Filmen visar till synes klart och tydligt att de afghanska frihetskämparna, så snart, och endast genom att, de genom Wilsons tillskyndan fick sina effektivare vapen, på några år krossade Sovjets krigsmakt och fick den att 1988 dra sig hem med svansen mellan benen. Vilket, antyds det, medförde att Sovjetunionen och dess ”ondskefulla imperium” (för att tala med Reagan, och filmen säger inte emot) 3 år senare föll ihop, huvudsakligen genom Wilsons heroiska kamp. Åtminstone ges vi ingen annan förklaring.

Filmen sammanfattar i sluttexten USA:s, d v s Wilsons, insatser sålunda[2]:                                                        

 

Dessa saker hände.                                                                                                                                                De var ärorika och de förändrade världen.                                                                                                            Sedan knullade vi det till finalen”. [3]                     

 

Det må vara att dessa ord någorlunda sammanfattar vad filmen Charlie Wilson´s War påstår, bortsett från att vi inte får se så mycket av själva tillknullandet. Men hur det med filmens förankring i historien, som vi nu känner den?

 

”Dessa saker hände.”

Jovisst, bland annat. Men ”bland annat” var knappast Afghanistan jungfrulig mark för CIA eller MI6 m fl, som åtminstone hade verkat där i 25 år och slagits om inflytande med ryssen, som länge under olika regimer hade varit Kabuls huvudsponsor. Och som skulle fortsatta att vara det åtminstone flera år efter det att deras trupper dragit sig hem.

Det är heller inte oväsentligt när dessa saker hände. Nämligen året efter det att USA förlorat Shahens Iran i en muslimsk revolution och därmed sin främsta infiltrationsväg. Samma år som Carterdoktrinen formulerades för att markera att USA avsåg att till varje pris slå vakt om Mellanösterns olja. Samtidigt som Irak, till en början med entusiastiskt USA-stöd, försöker invadera Iran. Men före och efter kriget mot Sovjet (dvs historien) existerar i stort sett inte för denna historiska film.

Och därtill: när Sovjet tågar in och Wilson och Herring våren 1980 anser sig behöva öppna ögonen på USA och CIA för behovet att stöda och beväpna muhadjedin har CIA:s Operation Cyclone på President Carters order redan sedan den 3/7 1979 varit igång med att göra just detta. Upproret, såväl som CIA-operationen, föregick således Sovjets invasion. Upproret riktade sig ursprungligen till yttermera visso i stor utsträckning mot just liknande reformer som USA:s nuvarande  marionetter, genom 2001 års krig mot Talibanerna och genom ockupation av 40-50000 ISAF-soldater, inklusive 320 svenska, berömmer sig att ha säkrat – med undantag för den viktigaste, jordreformen, som man definitivt inte brytt sig om.

”De var ärorika och de förändrade världen.”

Att intervenera i ett inbördeskrig i ett strategiskt beläget land i Tredje Världen är i och för sig vardagsmat för CIA och USA. Vare sig för dem eller för det mera ovana Sovjet skänkte det ära eller nya beundrare. Det kostade afghanerna en miljon döda – hittills. Ty det är inte färdigt ännu, även om ryssen har dragit sig ur. Tillvaron för de överlevande, som inte befinner sig i landsflykt, är sannolikt sämre än 1978, när mullorna och jordägarna (ofta samma personer) började göra uppror mot den sekulära regimen. Filmen tycks på allvar mena att kriget var ett pris man (afghanerna) borde betala för att krossa Sovjetunionen åt oss.

Oavsett vad man tyckte om Sovjet är detta nog nonsens. Sovjet förlorade i allt 15000 man på åtta års krig – långt mindre än man gjorde per dag under kriget mot tysken. USA förlorade 60000 man i Vietnam i ett minst lika orättfärdigt krig, utan att för den skull gå under. De siffror på skador på sovjetiska helikoptrar och tanks som filmen hävdar att Stingermissilerna åstadkom anses numera ha varit lika uppblåsta som någonsin medlemsantalet i ett svenskt politiskt ungdomsförbund. SIS ville visa fina resultat och uppmuntra sina vapenfinansiärer att skicka mer grejor.

Hur världen skulle ha varit om Sovjetunionen hade överlevt kan vi ju inte veta. Men inte har världen blivit bättre, fredligare eller tryggare sedan det försvann. Att Sovjet gick under berodde inte på kriget, utan främst på grund av invärtes åkommor. Att Wilson och hans älskarinna nämnvärt skulle ha påverkat historien är definitivt en Hollywoodmyt.

”Sedan knullade vi till det i finalen”

Detta påstående är det närmaste filmen kommer en självkritik för USA;s krig. Det erinrar om den oförbätterlige rattfylleristens, som inför rätta hävdar att hans framfart gått alldeles strålande – ända till de sista tio metrarna. Detta trots att alla förstår att han över huvud taget aldrig borde ha fått körkort.

Kort sagt, Charlie Wilson's War är en för våra dagar ovanligt osminkad filmisk kallakrigspropaganda. Det vore tragiskt om folk så snart efter USA:s massaker av Irak skulle svälja ett sådant missledande nonsens. Denna film är inte bara dålig historia –sådant är vi vana vid – den är mera elakartad än så. Den försöker medvetet få oss att tappa minnet.