Anders Isakssons Husebyminnen 

Denna skrift utgör ett urval av Anders Isakssons

nedtecknade husebyminnen. Född på Lästad i Blädinge l902 kom han tidigt med sin familj

till Huseby Bruk, där han sedan under tre decennier i olika omgångar levt och verkat.

Utrustad med en utåtriktad läggning, stor nyfikenhet på tillvaron och ett gott minne

kom han med åren att samla på sig otaliga anekdoter och minnesbilder från ett samhälle

som på gott och ont väsentligt skilde sig från dagens.

Därtill uppmanad av vänner och närstående började han på ålderns höst teckna ned sina minnen från Huseby.

Resultatet blev ett antal artiklar, som publicerades i lokalpressen och i olika skrifter.. De två sista artiklarna

publiceras här för första gången.

Anders Isaksson avled 1988 vid 86 års ålder.

Innehåll

Om en 10-öring

Jag växte upp på Ryden, ett dagsverkstorp under Huseby bruk. Vid den tid då det utspelades, som jag nu skall berätta om, var vi sex syskon hemmaboende. Våra föräldrar var mycket gudfruktiga. Andaktsböckerna användes dagligen i vårt hem Mor lärde oss många olika böner redan då vi var mycket små.

Mycket tidigt fick jag klart för mig att vi var mycket fattiga även om vi alltid fick mat vad vi behövde. Jag märkte ofta, hur mor mången gång såg bekymrad ut när hon gick till skafferiet för att plocka fram mat till alla oss barn. På torpet hade vi två kor, ett tiotal höns och tre-fyra får. Som ersättning för torpet skulle far arbeta en dag i veckan på Huseby. Eftersom vi saknade egna dragare, måste vi höst och vår låna oxar till att köra med. Oxarna måste ersättas med två dagsverken per dag. Vi måste köpa brödsäd på godset och detta måste också betalas rned dagsverken. Därför var kontanta pengar en sällsynt företeelse i vårt hem.

Om somrarna arbetade far med timmerflottning på sjön Åsnen och vistades då långa tider borta från hemmet. Då måste mor själv svara för skötseln av torpet och djuren. Varje år brukade hon lägga en höna på ägg för att på så sätt efterhand föryngra hönsstammen Av kycklingarna blev förstås i regel hälften tuppar. Så snart det syntes vilket kön de hade, kunde hon sälja dem till slottets kök.

Vi odlade lin till kläder, och ull fick vi från fåren. Mor vävde och stickade. Hon sålde också smör och ägg och fick i utbyte andra varor från affären. Något pengaöverskott gav förstås inte heller denna handel.

Detta ger en bakgrund till det minne från rnin skoltid som jag här skall försöka återge.

Året var 1911. Min syster Ester var 11 år och jag var 9. Vi gick tillsammans i Huseby skola. Vår lärare var gammal. Jag tror det var hans sista tjänsteår.

En dag då vi övade skrivning, lade han märke till att min syster inte skrev med de andra. Han gick ner till hennes bänk och frågade efter orsaken. Min syster svarade blygt, att hennes skrivbok tagit slut och att hon inte fick plats med mera i den. "Då måste du köpa en ny bok", sade läraren. "Den kostar tio öre. Du måste betala den i morgon." Så fick hon gå upp till katedern och hämta en ny bok, varefter hon kunde skriva med de andra.

Då vi kom hem på kvällen, bad min syster mor om tio öre att betala skrivboken med. "Det skulle du så gärna få, flicka lilla", sade mor, "men jag har inga pengar. När jag får betalt för kycklingarna jag lämnade i går, skall du säkert få pengar till din skrivbok. Jag bad om betalning när jag var nere på slottet idag, men mamsell bara snäste av mig och sade att hon inte hade några pengar och bad mig komma igen om en vecka så skulle hon se. Jag hade tänkt att gå till boden när jag gick hem, men jag fick gå förbi utan att kunna köpa något. De lovade mig fem kronor för kycklingarna."

(Chefen för köksregionen på slottet i Huseby kallades "mamsell" Hon var mycket myndig och en mycket bister kvinna, som inte hyste några varmare känslor vare sig for godsets torpare eller statare.)

Dagen därpå, då boken ju skulle betalas, var vi barn som vanligt samlade i skolans enda sal. När vår lärare trädde in i salen, stod vi vid våra bänkar. Han hälsade, gick upp i katedern och började läsa Fader Vår och Herrens Välsignelse. Sedan sjöng vi gemensamt "Si Jesus är ett tröstrikt namn" Därpå kommenderade han "Sitt ner" och satte sig själv Förmodligen för att få fram den rätta respekten rättade han till glasögonen, hostade till, började plocka i sina papper, tog linjalen i hand och sade: "Har du pengarna för skrivboken med dig idag, Ester? Min syster började gråta och stammade: "Jag glömde dem". Hon ville förstås inte erkänna att vi var så fattiga så att vi inte kunde betala tio öre. Läraren gick ned från sin plats och höll ett längre anförande om hur viktigt det är uti livet att betala sina skulder enligt avta] och hur det annars kommer att gå en mycket illa. Min stackars syster grät förtvivlat. Jag hatade läraren for att han var så hård mot henne.

Följande morgon upprepades samma ceremoni. Efter morgonbönen frågade läraren min syster, om hon också idag hade "glömt" sina pengar. Min syster måste då under gråt medge, att hon farit med osanning dagen innan. "Mor har inga pengar", sade hon, "men hon skall snart få, och då skall boken betalas." "Det skulle du sagt igår", sade läraren och klappade henne på axeln, det är dumt att ljuga".

En vacker dag fick mor betalt for sina tuppkycklingar. Dagen därpå svepte hon in en tioöring i ett papper med stor omsorg och förmanade oss utförligt att se till att vi inte tappade den. Glada i håg gav vi oss iväg till skolan. Skolvägen var egentligen ingen väg, utan en stig, som ledde genom en stor mörk granskog under ungefär en kilometer. Därpå kom vi ut på ett stort fält, som nyss hade harvats så att den stig som lett däröver nu måste börja trampas upp på nytt. Därute var det mycket ljusare, så vi enades om att ta en titt på tioöringen. När min syster vecklade ut papperet, föll slanten ut och hamnade i den nyharvade åkern.

Vi hade nog lite for bråttom i vår upphetsning med att lägga oss på knä och gräva med händerna i myllan, så slanten förblev borta. Vi omväxlande grät och bad till Gud och grävde men ingenting hjälpte. Till slut måste vi ge upp och gav oss springande till skolan för att inte komma för sent.

Efter en lång och plågsam dag återupptog vi letandet på hemväg från skolan Den glädje vi kände, då vi till slut återfann tioöringen i myllan, kan knappast beskrivas Min syster, som var mycket gudfruktig, såg till att vi lade oss på knä igen och tackade Gud för att han, som vi såg det, hade hjälpt oss så att vi nästa dag skulle kunna betala skulden.

Många år har gått. Min syster fick aldrig uppleva den dag, då de fattiges barn inte längre behövde oroa sig över betalningen för ett skrivhäfte. Hon dog i lungsot 25 år gammal. Men jag själv färdas ofta förbi den plats där dramat med tioöringen utspelades, och varje gång återupplever jag oerhört starkt den kväll för över 60 år sedan, då min syster och jag låg på knä i myllan och sökte var förlorade skatt och den glädje och tacksamhet vi kände, då vårt sökande kröntes med framgång.

Bild: Anders (nr 3 fr v i mellanraden) och hans syster Ester (i mitten, nedre raden) i Huseby skola)

Om mitt första dagsverke

Vintern 1913-1914 arbetade min far med att hugga sågtimmer l skogen mellan Helige Å och Sjön Salen. Ackordet var 70 öre tolften. För att ingen mannakraft skulle gå till spillo fick jag hjälpa honom genom att skjuta på i andra ändan av det stora stocksåget, som ju inte kunde handhas av en ensam man. Då far var sysselsatt med kvistning och aptering fick jag i stället ägna mig åt att hålla en brasa vid liv. Eldens sprakade och dofterna från skogen bidrog till att jag stortrivdes med mina sysslor.

(Bild: Anders i fridaforsskogen på femtiotalet, fällandes en fura)

En dag, då vi som bäst höll på med arbetet, fick vi se godsets rättare skymta mellan trädstammarna. "Nu är det förstas frågan om tröske" suckade far. Det var ingen långsökt slutsats Huseby Bruk hade vid denna tid omkring femhundra tunnland säd av de fyra slagen - och därtill producerade man stundom gräsfrö genom tröskning. Detta medförde att tröskarbete under det mörka halvåret var en ofta återkommande aktivitet nere vid bruket.

Far var måttligt förtjust i tröskarbete. Bäst tyckte han om den friska skogsluften. Att komma in på logen, där det var dragigt och dammigt, drog bara med sig förkylningar och eländes ansåg han.

Mycket riktigt. Rättaren kom fram, hälsade i hand och kom så småningom till sitt ärende: han hade ont om tröskefolk. Det var rikligt med snö, varför alla körare var ute med hästar och oxar på skogskörning. Därför måste han ta huggarna i anspråk för att tröska i två dagar.

"Jaha", sade far, "det blir väl inget annat än att komma med". "Pojken kan ju komma med", sade rättaren, "annars blir han ju arbetslös". "Gärna det", sade far, "om ni har någon nytta av honom. Därhemma funderar han bara på rackartyg".

Man enades till slut om att jag säkert skulle klara att "ta undan risslingar", varuti jag livligt instämde, utan att för den skull ha en aning om vad det innebar.

Så kom det sig, att jag dagen därpå vid fars sida fick vandra den halvannan kilometer långa vägen, från Ryden vid Salens östra strand till Huseby, för att såsom tröskekarl fullgöra mitt livs första dagsverke.

Då far och jag anlände till bruket var det ännu mörkt Vintertid började arbetet sällan före 07.30, ladugårdsarbetet undantaget. Det var också till värmen i ladugården som dagsverkarna nu samlades, likt bina på ett fluster i vårsolen. Ty här fanns inte bara möjligheten att töa upp frusna lemmar. Här fanns också vintertid det enda ställe, där större grupper dagsverkare kunde komma samman och den nödvändiga nyhetsförmedlingen komma till stånd. Många av de äldres läskunnighet var mycket lag, och dagstidningar var en sällsynthet. Om någon hade tillgång till Växjöbladets tvådagarupplaga togs den med hit för högläsning Här föredrogs medhavda amerikabrev. Här redogjordes för läget i Huvudstaden via utflugna pigors brevmeddelelser. Otaliga voro de historier och anekdoter som här cirkulerade - varvid en humoristisk vändning alltid skattades högre än hög sanningshalt. Ladugårdsträffarna fungerade som brukets morgontidning och saknade varken ut- eller inrikessida, familjemeddelanden, debattinlägg och skämtspalt.

Som arbetsledare fungerade fördrängen Ture Borg. När han reste sig och började dra sig åt logen var det bara för oss tröskefolk att följa efter bort till platsen för dagens mödor, till tröskverket.

Mitt på loggolvet tronade det det nya övermatade Torpsbruksverket, nästan tre meter högt, på stora järnhjul och försett med ett ytterst invecklat system av remskivor, såll, vevstakar. I den ännu sparsamma dagern syntes denna väldiga grottekvarn fullkomligt enorm - i synnerhet för en yngling som dittills knappast var bekant med mera komplicerade maskiner än pinnharvar. Uppe i taket löpte en axel med flera remskivor, som drevs med vattenkraft och som vid behov kunde brukas för att driva olika maskiner, gröpkvarn, hackelseverk, vattenpump eller ett sinnrikt system av transporthissar. Detta system för kraftöverföring erbjöd en allt annat än ofarlig arbetsmiljö, en aspekt som vid denna tid föga beaktades, trots att dödsoffer någon gång krävts.

Om jättemaskinens farlighet hade far utförligt talat på vägen. Därför tyckte jag nu att den liknade ett jättedjur, som ännu ett litet tag syntes lura tyst och hotfullt medan Borg placerade ut tröskfolket. Inalles nitton arbetare skulle betjäna tröskan. Allt efter vana och erfarenhet var de i olika mån i behov av instruktioner.

Så var alla på plats och ljuset hade kommit in i full skala. Borg yttrade de förlösande orden: "Tolv ruggor, here!" vilket betydde, att jag skulle springa så fort benen bar ned till fallet och öppna dammluckan genom att vrida kuggväxeln angivet antal kuggar med en ratt. Ordern utfördes utan problem, ty jag hade tidigare sett hur kraftmaskinen tagits i bruk för andra ändamål. Långsamt tog det väldiga vattenhjulet fart i det strida vattnet. Via en sinnrik linbana på lagerbockar överfördes kraften de tvåhundra metrarna upp till logen. Den hann förstås före en aldrig så löpvillig 11-åring, och när jag kom upp till logen hade maskineriet redan kommit igång med ett fruktansvärt rytmiskt oljud, agnaröken stod som en sky och hela rummet vibrerade så att man fick anstränga sig för att ens höra vad man tänkte.

Tröskefolket bildade nu en fint fungerande produktionskedja, väl inövad genom otaliga arbetspass. Uppe på lidret stod två man och kastade ned "nekrarna" med gafflar. Nere pa loggolvet togs råvaran emot av en man som buntade ihop nekrarna och körde fram dem med hästsläpa till foten av tröskan. Under tröskverkets matarbord stod två man med gafflar och Iyfte upp nekrarna 2.5-3 m på tröskans matarbord. Däruppe på bordet, stort som en mindre dansbana, togs de emot av två man som bar fram dem till "uppskärarna" som skar av halmbanden runt kärvarna och lade fram stråna till mataren som stoppade in dem i tröskans dånande gap.

I tröskans andra ända spyddes den urtröskade halmen ut och togs emot av tre man, som ansågs ha det minst avundsvärda, det smutsigaste och svettigaste arbetet. Här buntades halmen ihop i lämpliga paket, som med hjälp av en hissanordning förpassades upp närmast takåsen, där en man tog emot lasten. Själva slutprodukten, den tröskade säden, rann ut på tröskans ena sida i en säck. Det var alltid fördrängen som tog emot den, knöt om säckarna och som med hjälp av ytterligare en hissanordning parvis sände dem genom en lucka i taket upp på ett av sädesmagasinen.

I magasinet lagrades spannmålen i avvaktan på försäljning. Från ett av magasinen ledde en skruvanordning två våningar ner i en tvåstenars kvarnanordning, där spannmål för kreatursfoder gröpte och därpå vägdes upp i lämpliga givor av brukets inspektor.

Nu fick jag snabbt sätta mig in i vad det innebar att "ta undan risslingar". Det betydde att jag med hjälp av en träraka skulle skrapa undan agnar och strån som ansamlades under tröskan. Det kan tyckas en blygsam uppgift, men jag uppfattade den då som helt avgörande för verksamhetens fortgång. Troget höll jag fast vid min träraka hela förmiddagen lång medan ögon, öron, halslinning och byxfickor fylldes med stöv och damm. En lättnad inträdde, då de karlar som skötte utfodringen av korna infann sig för att själva bära agnar till de mest högmjölkande korna, varvid jag tillfälligt befriades från min syssla. Jag kunde då mera odelat koncentrera mig på att studera de svärmar med olikfärgade duvor som utan att lata sig skrämmas av tröskdånet kilade ut och in på logen för att snappa åt sig ett och annat korn.

Övrigt tröskmanskap kunde då och då få någon lättnad i enformigheten genom att byta platser i produktionskedjan. På grund av bristande arbetslivserfarenhet, dito kroppskrafter och på grund av arbetarskyddets krav tillhörde jag dock kategorin "svårplacerad arbetskraft". Därför var jag med ovannämnda undantag fjättrad vid min träraka dagen lång, utom mellan 12 och 13, då man tog middagsrast. Då drogs dammluckan ned till "tre ruggor", tröskmaskineriet frikopplades, och en öronbedövande Ijuvlig tystnad utbröt, varunder innehållet i matsäcken förtärdes.

Så förlöpte mitt första dagsverke. På kvällen gick jag åter i fars kölvatten,slak i benen,lång i armarna och med tröskljudet ännu dånande i huvudet, hem till Ryden och tvättbaljan. Dagen därpå upprepades proceduren. Då kändes den redan gammal och van.

De två dagarna inbringade mig i sinom tid sammanlagt en krona och tjugo öre - en summa som jag aldrig tillförne på långt när förfogat över. För den skulle man till exempel ha kunnat köpa nästan fem par träskor hos träskomakar Hjort.

Jag har här berättat om en tröskedag bland många i Huseby Bruks historia. Det skulle också bli ett dagsverke bland många i mitt liv. Ändå är det för mig en högst unik och minnesvärd dag.

Om vadhållning 

Vällingklockan på Huseby hade just ringt för att påminna om att arbetet tog sin början. Det var en morgon i mitten av oktober. Skörden var inbärgad för året och skogsarbetet hade ännu inte kommit igång. Därför fanns det gott om arbetsfolk till förfogande för rättaren, som nu i hast fördelade folket på olika sysslor.

Denna dag hade brukspatron förkunnat, att han önskade sex av sina torpare till reparationsarbeten på en av kvarnrännorna. Han skulle själv övervaka arbetet, ty han hade i yngre år varit ingenjör på järnvägsbyggen i Indien och arbeten av det här slaget låg honom ännu på ålderns höst varmt om hjärtat.

De sex utvalda befann sig snart på väg till den gamla kvarndammen, efter att hämtat ut den materiel de trodde sig behöva till arbetet - skruvar och tänger, spett och spadar. Morgonen var gråkall, den framförliggande arbetsdagen lång, och inspirationen hade svårt att infinna sig. Man började så sakta att plocka litet kring vattenrännan. Patron hade sena och regelbundna vanor, och väntades inte förrän 10-1 1 -tiden.

Bland de sex torparna befann sig dock en man, som var känd för att genom sin spjuveraktighet kunna sätta färg på de mest omöjliga situationer. Hans namn var Hultberg. Utan tvivel förnam han olycksbrödernas tysta förväntan, ty snart kom han upp med ett fdrslag till vadhållning, som var så fräckt, att kamraterna baxnade: När brukspatron kom, skulle Hultberg av honom få tio kronor - ett avsevärt belopp vid denna tid - utan att ens behöva be om det. Vadet gällde som alltid en liter renat kronbrännvin. Hultbergs fem arbetskamrater enades snabbt om att mera lättförtjänt brännvin ej stode att få, och skyndade sig att slå till, innan Hultberg tog sitt förnuft till fånga. Brukspatron var inte känd för att strö tior omkring sig.

Några timmar gick under mer eller mindre idogt arbete. Så dök patron upp vid horisonten, och alla vände blicken mot Hultberg för att se vad som nu skulle ske. Denne befann sig emellertid redan vadande med kläderna på ute i forsen, dykande på huvudet ibland som en dopping, ibland uppe för att hämta andan och vid dessa tillfällen utstötande de mest hjärtslitande ve- och klagorop. Patron skyndade på sina steg, och utan att ta någon notis om arbetets framåtskridande pekade han med sin käpp utåt den olycklige Hultberg och sporde, vad i hela friden denne sysslade med därute i forsen. "Jag har tappt min pängapung, patron" klagade Hultberg.

"Det begriper du väl, att du bara spiller tid därute. Den har följt med strömmen" svarade patron.

"Ja, dä tro ja mä, men va ska jag göra? Ja måste ha pängar te å köpa mat te barnen i kväll. Di har ingana å äta därhemma. Va ska jag göra?" jämrade sig den till synes desperate Hultberg.

"Hur mycket hade du i den?" frågade patron "Tie kroner" svarade Hultberg rappt.

"Vi har inte tid att hålla på så här. Kom hit, så får du tio kronor", muttrade patron, som uppenbarligen ville ha slut på hela föreställningen. "Håll nu bättre reda på dina pengar i fortsättningen".

"Tack, tack, så möcke, patron, tack tack" sade Hultberg och strålade som en sol. "Tack så möcke, tack tack".

Och så skyndade han sig upp ur forsen utan att leta vidare, allt enligt patrons order.

Efter att ha gett instruktioner lämnade patron valplatsen.

Den allmänna meningen i laget var, att Hultberg, trots sin erkända skicklighet nog ändå haft en del tur, ty patron hade denna dag varit på gott humör.

Hultberg drog av sig sina träskostövlar, vred vattnet ur strumporna och tog på sig igen Så tog man upp frågan om hur laget nu på smidigaste sätt skulle uppfylla sin del av vadet: skaffa brännvin. Problemet var inte nytt eller obekant och därför hade man snart funnit lösningen:

Det var allmänt bekant, att godsets förvaltare hade en grundmurad förtröstan på spritens livgivande och helande verkan. I denna sin tro hade han lyckligtvis ett starkt stöd hos tjänstgörande provinsialläkaren. Därför brukade hans skåp sällan vara tomt på varan. Man beslöt att sända den lagkamrat som hade det mest förtroendeinjagande utseendet, Gustav Johansson, till förvaltaren. Denne förklarade med stark inlevelse för förvaltaren, att Hultberg i sitt förtvivlade sökande i det iskalla vattnet blivit betänkligt nedkyld, och att han nu börjat få frossbrytningar och möjligen också stickningar i ryggen.

Förvaltaren förklarade på grundval av dess uppgifter, att fallet vore allvarligt, på gränsen till lunginflammation, och att snar hjälp vore av nöden. Han tog ut en ny liter ur väggskåpet och förklarade med en utförlighet, som snarast var ägnad att väcka Johanssons otålighet, att patienten skulle gå in i kvarnen där det var varmt och dricka av brännvinet tills stickningarna i ryggen upphörde.

Det är inte känt, huruvida Hultberg följde ordinationen. Vad som är säkert är dock, att patron, om han i kvällningen passerat förbi dammen med sina idoga arbetskarlar inte skulle ha återfunnit en, utan sex man, vadande i forsen i det kalla vattnet, vid märkligt gott lynne, ivrigt sökande efter försvunna skruvar och tänger, spett och spadar. Alltmedan skymningen sänkte sig över det stora godset och en ensam literflaska guppade övergivet i skummet nere vid åkröken.

Ännu en lång arbetsdag hade lyckligen gått till ända.

Om malmupptagning på Sjön Salen 1930-31

Fram till slutet av 20-talet bedrev Huseby Bruk malmupptagning från Salen i blygsam skala, tillräcklig för att täcka brukets behov vid upprätthållandet av en sporadisk drift av masugnen. Härvid använde man sig av den gamla tids- och arbetskrävande-metoden att vintertid från isen med hjälp av skaftade nätkassar skrapa ihop myrmalm på sjöbotten och lyfta upp den till ytan.

Vid slutet av tjugotalet konstruerade Brukspatron Stephens, godsets dåvarande ägare, en maskinell anläggning för upphämtning av myrmalm. Maskinen, allmänt betitlad "mudderverket", byggdes på Huseby, dess skrov av gårdssnickarna och maskinmonteringen sköttes i smedjan, under överinseende av smeden Gunnar Landin och av bröderna Johansson, två yngre ingenjörer, söner till Vislanda Mekaniska Verkstads dåvarande ägare. "Mudderverket" var sannolikt for sin tid en helt unik konstruktion.

Grundkonstruktionen utgordes av en flatbottnad pråm av imponerande format. Den maskinella utrustningen stod på däck. Den utgjordes av 2 stycken 35 hkr råoljedrivna tändkulemotorer av Mållillafabrikat. Motorerna drev en 12" centrifugalpump som var ansluten till ett 12" tjockt och 10 meter långt, ledat stålrör, som vid drift sänktes ned på sjöbotten.

Vidare fanns till kraftsystemet anslutet en 4' centrifugalpump, som dels användes för länspumpning av skrovet, dels för rensning av malmen. Malmen sögs vid körning upp genom det stora stålröret genom en vakuumbox av 2 m3:s volym, därifrån genom en fem meter lång och 1.5 meter tjock tumlare, som vattensköljdes av den lilla pumpen. Från tumlaren fördes malmen via en ränna ut i en 45 tons lastpråm som var angjord vid anläggningen. Varje kväll fördes lastpråmen med hjälp av en större motorbogserbåt in till Salstorps brygga. Under natten lossades den och malmen forslades per hästskjuts till Huseby och masugnen.

Mudderverkets motorer drev ett stjärnhjul som löpte mot en 300 meter lång kätting, som i varje ända hade ett jättestort ankare. På så sätt kunde anläggningen förflytta sig fram och tillbaka 300 meter mellan ankarpunkterna. Framresan, under vilken malmen upphämtades, tog 25 minuter i anspråk, medan återfärden med upplyftat sugrör tog tio minuter.

Våren 1930 stod anläggningen klar för drift. Undertecknad, som vid denna tidpunkt arrenderade torpet Karlstorp, nära Salstorpsbryggan, fick anställning vid driften av mudderverket och arbetade där tillsammans med smeden Gunnar Landin och Lennart Ljungkvist under somrarna 1930-31, dvs under hela den tidsrymd anläggningen var i drift. Mudderverket hade under april provkörts några gånger, varvid utbytet av malm dock blivit magert. Vi kunde så småningom konstatera, att orsaken till detta huvudsakligen stod att finna i olämpligt val av malmtyp och bottenförhållanden. Till vårt förfogande ställdes en detaljerad karta över sjön Salens bottenförhållanden och vattendjup, där förekomsten av myrrnalm angavs i genomsnittligt antal kg/m2 per femtiometersruta. De områden, där fyndigheterna utgjordes av kakmalm, belägen på hård botten, hade helt naturligt med denna mätmetod fått högsta värden, och man hade därför börjat upptagningen inom de områdena. Vi fann emellertid, att dessa områden inte lämpade sig för maskinell upptagning enligt denna metod, ty sugröret tenderade ständigt att täppas till av malmkakorna. Då vi därför övergick till upptagning i områden med pärlmalm inbakad i mjuk lerbotten fick vi snart mycket gott utbyte och kunde höja kapaciteten till i genomsnitt 35 ton per dag, som mest till 42 ton, trots att dessa områden på papperet ansetts vara mindre malmförande. Den mesta malmen fick vi mellan Gåsön och Öjalandet N om Osby.

Väderleksforhållandena spelade en viss roll för kapaciteten. Vid lugnt väder gick anläggningen mellan ankarpunkterna i samma spår gång på gång, varför malmen snart tog slut, och man blev tvungen ödsla tid på att byta ankringsplats. Vid varierande vindförhållanden bytte däremot verket spår för varje resa, och under dessa förhållanden kunde vi stundom utnyttja samma ankarpunkter 2 veckor i sträck.

(Bild: Manskapet på Mudderverket. Anders nr 2 fr vänster)

Arbetet på mudderverket ansågs av oss som ganska behagligt. Under gång bestod det huvudsakligen i övervakning av maskineriet. Endast vid 300-metersbanans ändpunkter behövde hela 3-mannabesättningens krafter tas i anspråk, för att lyfta och sänka sugröret, stänga och öppna ett system av kranar och stoppa och starta motorerna. Under tillbakaresans tio minuter måste vi rengöra ett galler, beläget mellan sugröret och tumlaren, från snäckor och andra föroreningar. Stundom sögs stubbar eller andra stora föremål in i röret, och det var då en något riskabel uppgift att avlägsna dessa utan att stoppa motorerna och höja röret ovan vattenytan. Vid byta av ankringsplatser måste den 300 meter långa kättingen samlas upp i en roddbåt och på nytt läggas ut, med draghiälp av bogserbåten.

Orsaken till att mudderverkets historia blev så kort sammanhänger med sänkningen av Sjön Salen. Sedan 1800-talet hade planer på att sänka sjöns yta ivrigt framförts av vissa strandägare, som önskade utvinna ny mark. Huseby Bruks ägare hade motsatt sig detta, bl.a under hänvisning till förhållandet, att Salen behövdes som reservoar för fortsatt drift av Brukets masugn, som gick med vattenkraft. Vid slutet av 20-talet gav myndigheterna klarsignal för sänkning, och den första etappen genomfördes l931. Detta medförde omedelbart svårigheter för vårt arbete, då vattnet snart blev alltför grunt för att malmlasterna skulle kunna föras in till kaj. Då skivbordet vid Huseby sänktes 20 cm, blev vattenkraften otillräcklig för att man skulle kunna tänka på att fortsatt driva masugnen. Masugnen i Huseby hade f.ö. släckts redan 1930, och den malm vi tog upp transporterades senare till Vislanda station att smältas på annan ort.

Bl.a. av dessa skäl upphörde malmupptagningen med mudderverket hösten 1931. Maskineriet monterades ned, skrovet sågades itu och drogs med hjälp av hästar förbi fal]et vid Bruket och lades vid åkröken bakom Brukets Mejeri. Avsikten var att senare återuppta malmupptagningen i Sjön Åsnen. Så blev dock inte fallet och mudderverket fick skatta åt förgängelsen. Av maskineriet torde än idag den ena Mållilla motorn finnas kvar på sågen i Huseby.

(Bild: Anders´ siluett kröner Mudderverket)

Om en båtfärd på sjön Åsnen 1912

Under ett par härliga vårdagar i slutet av april år 1912 utspe1ades det som jag här skall försöka återge - så långt minnet står mig bi och med all möjlig reservation för att decennierna som gått lagt ett försonande skimmer över de mörka och dystra drag som måste ha beledsagat den räcka muntra och lustfyllda upplevelser som dröjt sig kvar i minnet.

Vintern hade just släppt sitt grepp om sjön Åsnens många vikar och sund. Sjöfarten vi Huseby bruk, som vid denna tid var mycket livlig, skulle just börja för året. Huseby hade fyra större utgårdar kring sjön: närmast i söder Torne gård, därefter Vevik, Å1shult och längst i öster Grimsvik. Som martid spelade sjöfarten en mycket stor roll för transporterna mellan godset och dessa gårdar. Min far. Sven Isaksson, hade uppdraget att föra ångbåten "Huseby", som trafikerade dessa linjer. Det var därför som jag en vacker aprilmorgon 1912 tillsammans med min far begett mig ned från torpet Ryden till Huseby båthamn, där verksamheten denna morgon var i full gång 5.30 på morgonen.

Redan kvällen förut hade "Petter i Bjurkärr" och "Alfred i Vackratorp" kommit till Huseby medförande sin utrustning, vari de viktigaste inslagen var gryta, stekpanna, kaffe i panna, ett par kakor bröd och ett stycke rökt fläsk. Petter i Bjurkärr hade dessutom en butelj med Ljunglöfs snus, som han före avfärden hemifrån fyllt till brädden. Petter och Alfred var båda från Vevik. Petter var styrman på ångbåten och kände till sjön bättre än sin ficka, brukade far säga. Petter var 62 år, Alfred var en ung man på 25. Alfred var med för att sköta styrningen av pråmen. Tillsammans med mig och far mötte nu "Petter på Aspedalen" upp. Liksom Alfred skulle han svara för styrningen av en pråm. Återseendet blev hjärtligt då dessa sjöfarare nu sammanstrålade på bryggan. Under en lång och besvärlig vinter hade de på olika håll arbetat med skogshygge, kolning och malmupptagning till Huseby masugn. Det fanns mycket att tala om när de nu träffades.

Det fanns emellertid nu ingen tid för prat, ty nya äventyr förestod. Alla fyra var på ett strålande humör och njöt uppenbarligen av att få lämna de dystra skogarna för att på nytt få ge sig ut på Åsnens vidder. Allt mer folk samlades kring båtarna. Plogar och harvar, som under vintern reparerats i Huseby smedja lastades ombord. Så ock en mängd snickerialster som tillverkats under vintern för att möta behoven ute på gårdarna. Åtta stora stutar skulle ned till Ålshult för att utnyttja det goda betet därnere. Till hösten skulle de tämjas - man hade en allsidig användning av fäkreatur vid denna tid. Nu visade de dock mest sina talanger genom att göra envist motstånd då de skulle ombord.

Äntligen var det klart för avfärd. Solen stod redan högt på himlen. Från maskinrummet tillkännagav far med en kort signal att han var redo Trycket i pannan var på topp, och pa däcket Låg ett rejält förråd med ved för eldningen. Petter i Bjurkärr gav order om att kasta loss. Pråmarna, som legat förtöjda i bifåror till Husebyån, stakades ut. Just som ångaren Huseby med en skakning började skilja sig från kajen, kom godsets mejerska och mejeripiga springande med en hink kärnmjölk till besättningen och önskade oss lycklig resa på årets första färd. Så gled ångaren förbi den första pråmen och Petter i Bjurkärr kastade över linan till Alfred, som fångade upp den. Bogserlinan spändes mellan de båda pråmarna, och snart gled de tre farkosterna stilla nedför Helgasjöns och Salens utlopp i sjön Åsnen och ut på Skatelövsiorden.

I väster tronade Skatelöfs kyrka och, till hälften dolt, i sydost, Sunnanvik, överste Hylten-Cavallius födelsehem. Petter i Bjurkärr reste sig från pallen vid ratten i hela sin imponerande längd, tittade efter att alla knappar var knäppta (enligt ett stående skämt-bland gubbarna gjorde alla kronobergare det närhelst överstens namn nämndes) och stämde upp en sång, som en kronobergare skrivit vi fältmanövern i Bohuslän 1907, och av vilken jag ännu kommer ihåg inledningsstrofen: "En härlig tavla nu upprullas för mitt öga, med havet och dess våg och klipporna de höga, ...". Sedan tog han en mugg kärnmjölk, strök mjölken ur skägget och räckte ned en ny mugg till far i maskinrummet, samtidigt som han påpekade, att denne gott kunde öka farten ytterligare, eftersom man hade en styv sydlig vind. Så skedde och farten ökade efterhand.

Utmed stränderna i Skatelövsforden låg många småbåtar och kluckade i svallvågorna, ty gäddan lekte. På land stod folk och vinkade och såg glada ut när båtarna passerade - ty vi var ett vårtecken som alla längtade efter.

Det stod inte på, förrän vi nalkades Torne bro. Ned i maskinrummet där far och jag höll på att stoppa ved i pannan, hördes Petters röst genom talröret: "Kan jag få en signal!" Far öppnade en kran, och en lång, hes signal tonade ut över vattnet. Den var ämnad för Lamek, urmakaren, tillika brovakten i Torne, som med sin syster bodde i sin kombinerade stuga och verkstad ett stenkast från svängbron i Torne. Han fick nu lämna sina klockor, och kom - som vanligt klädd i bonjour - tillsammans med sin syster springande ned mot bron för att öppna. Några skämtsamma ord växlades mellan Lamek och gubbarna på båtarna. Själv stod jag bredbent på däck bredvid kärnmjölkkannan, och för att imponera på de andra barn, som samlats vid svängbron, började jag plocka i en hög med tågvirke och försökte se allmänt betydelsefull ut - ty det var ju, tyckte jag, mitt livs stoltaste ögonblick.

Stutarna råmade och vår ständiga måseskort skriade när vi seglade ut på öppnare vatten och lämnade Torne bro efter oss. Efter ett par kilometer befann vi oss på linje mellan Julevik och Vevik och då kunde Petter från sin pall vid ratten en stund se röken från den egna skorstenen hemma vi Bjurkärr. Strax före Stommaresund korsades vår väg av en liten ångbåt med pråmar på släp. Besättningen hann tala om att man var på väg till Huleviks Träullsfabrik med virke som man hämtat på urshultssidan. Stommaresund, sade Petter, när jag stod bredvid honom på däck, var en knepig passage. Här fanns Åsnens största djup och här kunde stormvindarna mången gång spela pråmskepparen svara spratt, för att inte tala om svårigheterna vid timmerflottning. Petter pekade och berättade for mig medan vi gled fram: där på babordssidan låg det väldiga Sirkön, där på styrbord Getnö med sin skärgård av småholmar. Far kommer upp med smörgåsar med rökt fläsk och vi äter tillsammans på stående fot och sköljer ned med kärnmjölk på väg ned genom Näckhållsfjorden, ty här var det trångt och bitvis svårmanövrerat.

Skuggorna hade redan hunnit bli lite längre och vinden lite kyligare, när vi med en varnande signal gled in mot bryggan i Ålshult. På bryggan hade redan en skock nyfikna samlats for att ta emot, och snart kom gardens rättare ned för att hjälpa oss med avlastningen av stutarna till en liten hage i närheten, dit man kört ned hö och kraftfoder åt dem att styrka sig med efter resan. Pråmarna togs sedan om hand av gårdens folk for att lastas med sågspån till isstacken vi Huseby mejeri och med träkol till masugnen.

Under tiden hade Alfred nere i pråmkajutan fått eld i spisen och lagat kokt potatis med fläsk. När vi andra fyra stapplade ned till honom, väntade oss en härlig anrättning, som vi avnjöt till skenet av en stallampa. Efteråt drack vi kaffe och nu fanns det äntligen god tid att språkas vid om vad som förevarit sedan man sist träffats. Det handlade mest om vad som hänt på gubbarnas torp: Petter i Bjurkärr var förtretad över att hans bästa dragko skulle till att kalva just under vårbuket så att han måste leja oxar från Vevik - det kostade två dagsverken per oxparsdagsverk. Petter på Aspedalen hade just köpt "makorje" av en tattare åt sin gris, som drabbats av rödsjuka, och man enades om att grisen nu säkert skulle bli bra. Far frågade de andra, vad de trodde att det var för fel på "heren". Jag fick visa upp händerna, där fingrarna, enligt min bekymrade far, gick "änna upp te ärmen". Jag hade haft ont i benen hela fjolsommaren och så tyckte han att jag var för mager "fast han äter rätt bra". Till slut enades man om att det mest rörde sig om växtvärk, och att jag nog var ganska frisk, och det var ju det far min ville höra. Det förflöt ett par timmar under kamratlig och god stämning. Så var det hög tid att gå till sängs. Jag somnade

till vågornas kluckande vid fars sida nere i ångbåtens kajuta, medan de andra sov i pråmkajutorna.

Dagen därpå steg vi upp i gryningen. En del redskap skulle föras över från ångbåten till två roddbåtar, som skulle an vändas till timmerflottningen, vilken skulle ta sin början med utgångspunkt från Vevik: båtshakar, länskoppel, såg, yxor samt mat och köksutrustning. Under tiden satte far fyr under pannan och lagade till frukost: stekt fläsk och kaffe, förstås. När trycket i pannan var uppe, började färden mot Vevik. Efter ett par timmars färd i samma spår som dagen förut, fast i omvänd riktning, skymtade vi stockvältor på

stranden vid Veviks gård, klara för nedrullning i vatten. Vid framkomsten satte gubbarna igång med att plocka fram länskoppel och spika länsar.

Under arbetets gång kom Alfreds syster Signe, som sett båten komma, ned med kaffe och nybakade kringlor och hälsade på sin bror. Så vidtog stockrullningen, som jag upp skattade mycket, även om jag var strängt förbjuden att gå nära det farliga skådespelet. Jag tröttnade inte att se på när stockarna dök ned och neg i vattnet för att dyka upp igen

som lekande sjölejon.

Så tog äventyret plötsligt slut for min del. Förvaltare Jonsson kom ner till oss vid middagstiden. Far hade avtalat med honom att han skulle ta mig med på sin hästskjuts de två milen tillbaka till Huseby denna eftermiddag, ty liten som jag var kunde jag ju inte få vara hemifrån mer än ett dygn i taget.

När jag väl kommit över sorgen över att behöva skiljas från äventyrligheterna på sjön - det går fort i den åldern - började jag genast glädjas över att få berätta allt jag varit med om för mor och syskonen. Hela vägen från Jonssons sida på hästkärran, och hela vägen från godset, genom den täta granskogen på vägen till Ryden tänkte jag hur jag skulle berätta för dem och hur förundrade de skulle bli.

Den berättelse ni just läst, är vad som stannat kvar i mitt minne därav efter mer än 60 år. Under denna tid har alla deltagare i den underbara sjöresan - utom jag själv - kallats till sina fäder. De vilar nu på olika kyrkogårdar runt sjön Åsnen. Ångbåtar och pråmar har slutat plöja dess vågor. Själva sjön tycks numera ligga i själatåget. Därför har jag; som nu själv är en gammal man, velat teckna ned dessa minnesbilder, innan jag själv glömmer dem, för att den generation som idag bebor Åsnens stränder skall veta, att deras sjö också i det förflutna varit skådeplatsen för mycket liv och rörelse, arbete och glädje.

Om en bild från Huseby då seklet var ungt

Bilden föreställer en del av arbetsstyrkan på Huseby bruk fotograferad tillsammans med rättaren, Bergkvist, en sommarmorgon 1917 i backen bakom stallarna inväntande dagens arbetsuppgifter.

Huseby bruk är idag mest känt för sina många rättsskandaler, för sin framlidna ägarinna, och för sina förgreningar upp i det svenska kungahuset. Då seklet var ungt var emellertid Huseby bruk ett stycke levande jordbruksmiljö, varom den som idag far förbi de något skamfilade byggnaderna i korsningen mellan Helige å och väg 23 knappast kan bilda sig en föreställning. Av de människor som ses på bilden är idag blott sex kvar i livet, men bland deras ättlingar har dagens män och kvinnor i staten rekryterats, och många av läsarna har förvisso - vetande eller ovetande - en förfader med bland den klunga träskoklädda män i vegamössa, keps eller slokhatt som här poserar för fotografen.

Om denne i stället varit utrustad med filmkamera, skulle vi kunnat följa arbetsstyrkans vidare göranden under dagen. Nu f'år jag i stället med minnets hjälp söka rekonstruera vad som kunde hända en arbetsdag på Huseby på den tiden det begav sig.

Från olika håll i torpen och statarbostäderna kring Huseby bruk har de samlats på stallbacken: Från Aspedalen kom allehandamannen Petter - den ståtlige karlen nummer tre från vänster i vegamössa i främsta ledet. Han skulle inom kort förolyckas i brukets benstamp, under försök att smörja maskineriet under gång. Den lille mannen till höger om honom är Gustav Nilsson på Gunnarstorp. Han skötte spånhyvling och taktäckning med hjälp av sina många barn, vilka så småningom skulle emigrera till USA. Hans fru hette Maria och var specialist på spettekaksbakning. Närmast Gustav sitter Sven Isaksson, min far, som med hustru och 10 barn bodde på Torpet Ryden vid stranden av sjön Salen. Han sysslade med att sköta brukets pråmar och med ångbåtstrafiken på Salen och Åsnen om somrarnas med skogsarbete och kolning om vintrarna.

Den unge mannen, trea från höger i främsta ledet, heter Einar Pettersson och kom från torpet Persborg. Hans far Petter Johan förlorade sitt ben då han lade grunden till ladu- gården i Nöbbeled, men arbetade trots detta med malmupptagning och skötte pråmfarten med segeldrivna pråmar med virke till Alvesta.

Uppflugen på en sten, i keps, uppe i högra hörnet sitter Gustav Håkansson, gårdsslaktaren på Salstorp med sina två söner, Bertil och Gunnar. Och så vidare

Bakom varje ansikte finns det personligheter, arbetande människor, varom Husebys skrivna historia inte mycket förtäljer. Av folk som dessa beboddes Husebys 40 torp. I översta raden sitter småpojkarna, som från tidig ålder sattes i arbete med betgallring och husdjursvallning.

Inom kort skall en arbetsdag begynna. Stallbacken fylles med folk. Klockan sex skall arbetet börja. I stallet är hästarna fodrade och ryktade och kördrängarna samlade. En vanlig dag som denna kunde t ex fem par hästar gå till Växjö med tändsticksvirke till fabriken, eller till torget med tjugo svinkroppar. Då måste skorna kontrolleras av smeden dagen innan och foder för resan vara på plats. I andra riktningen gick foror med sågtimmer till Vislanda järnvägsstation - två vändor per dag kunde man hinna med.

Vid denna tid gällde trotjänaren Sven Johans silverrova såsom brukets normaltid, och det var Sven-Johan som genom att klämta i vällingklockan förkunnade att arbetet började. De som hade egna klockor ställde tiden därefter.

Efter en kort palaver med inspektor och bokhållare började rättaren dela ut sina dagorder: fördrängen sändes med dem som saknade fasta sysslor till redskapsboden för att dela ut handverktyg. På några minuter har fjorton par hästar och sju par oxar körts ut och är redo för dagens arbete. 200 kor har körts ut på bete - sinkorna placerades alltid på utgårdarna - och tolv mjölkerskor, hustrur till kördrängarna som regel- har fullbordat morgon-mjölkningen och den sista mjölken körts ned till mejeriet. Torparnas kor hade som vanligt den 25 maj släppts ut på Husebyskogarna, där de på sommaren kunde ströva från Öja i norr till Odensjö i söder och till Vederslöfs gräns i öster till förfång för trafiken på Växjövägen som hindrades av otaliga grindar. Vallpojkarna hade vidare att ta hand om 150 får på ett fält, skilt från brukets mjölkkor.

Inom kort är stallbacken tom på folk, och bruket rullar i gång. Nere på mejeriet vid åkröken arbetade en mejerska och en mejeripiga med att forvandla morgonmjölken till ost och smör.

Vattenhjulen nere vid fallet fick börja arbeta för fullt och lämna kraft till sågen, där 7-8 man förvandlade timret från den egna skogen till bräder och plank och till material for gårdssnickaren Karl Nilsson, som i snickeriverkstaden försåg bruket med svänglar, vagnar, virkespråmar samt med färska träkuggar till kraftmaskineriet, som ständigt behövde förnyas. I brukets smedja arbetade 2 man med de metallarbeten som ständigt krävdes för att hålla maskineriet igång .

Huseby kvarn hade fem par stenar och drevs med vattenkraften från fallet. Den var vida berömd, och på kvarngården stod ständigt transporter från bondgårdar i flera socknar. Där arbetade mjölnaren med sina fyra söner, Hugo, Bertil, Helge och Erik Karlsson. Av varje säck hade man rätt till fem mått säd i tull, som fick rinna ner i en låst kista med fack för de olika sädesslagen. Varje fredag öppnades kistan, varvid mjölnaren som lön för sitt arbete fick en femtedel av säden medan brukspatron lade beslag på fyra femtedelar. På detta sätt fick man sannolikt in tillräckligt med säd för att förse brukets statare med deras naturadel av lönen.

I benstampen förvandlades ben från slakteriet till kreatursfoder och maldes grönsten från berget i Öja for användning i masugnen.

Huseby bruk var vid denna tid i mycket ett självförsörjande samhälle. Fram till indelningsverkets avskaffande vid början av seklet hade man utgjort en egen rote, och på soldattorpet, Grönadal bodde ännu knekten Frisk som tre år tidigare hade varit den som från kvarnbacken läst upp den kungliga kungörelsen om Världskrigets utbrott, om allmän mobilisering och påbjudit ringning från brukets vällingklocka.

Lite avsides vid vägen mot Växjö låg den skola, där alla brukets torpar- och statarungar av skollärare Ausenius - en stor man med yvigt rött skägg och stora Sankt Bernhardshundar - bibringades tukt och herrans formaning under några korta terminer. Nu på sommaren låg verksamheten där nere och barnen var oförhindrade att delta i arbetet på torpen och på bruket.

Vi ser på bilden en produktionsform i sin sista blomstring. Männen på bilden har ännu inte nåtts av arbetarrörelsens politiska budskap. De har för några år sedan erövrat rösträtt till riksdagsvalen, men kornmunalt foreträdes de ännu av sin brukspatron i kraft av den fyrtiogradiga skalan. Deras hustrur får ännu ett par år vänta på sin politiska myndighetsförklaring

Ännu skulle det dröja nästan trettio år innan statarsystemet slutgiltigt avskafEades. Lantarbetarnas organisation och erövring av människovärde skulle under de decennier som följde dock successivt underminera den slags produktion som byggde på arbetsintensivt jordbruk och lön in natura.

Om detta visste männen på bilden föga där de sitter uppsträckta på stallbacken den klara sommarmorgonen 1917. För dem stod det endast klart att det väntade dem, liksom deras fäder, en 14 timmars arbetsdag, innan Sven Johan med vällingklockan signalerade kvällsvila klockan 8 på kvällen. En vila som ofta innebar ytterligare några timmars arbete på det egna torpet uppe i Husebyskogen.

Skördefesten på Huseby

(Bild: Kungligheter och andra parasitära element på slottstrappan. Florence nr 2 fr vänster)

Under åren strax före Första världskriget kvarlevde ännu på Huseby Bruk med oförminskad styrka den traditionen att herrskapet varje höst, om skörden bärgats i laga ordning, inbjöd till skördefest en lördag i mitten av oktober. Som jag själv hade börjat göra mina första dagsverken på Huseby vid denna tid kan jag berätta om hur detta kunde gå till - om jag nu minns rätt.

Höstvädret måste ha varit ovanligt gynnsamt det året. Jag minns tydligt om hur vi en dag i början av oktober låg och avnjöt vår 1 ½ timmars middagsvila som vanligt under den stora asken mellan ladugården och stallet.. Då hände det sig, att en av de äldre torparna under trädet - jag skulle annars ha trott att han varit försänkt i den djupaste sömn - satte sig rakt upp, pekade bortåt öladugården och med betydelsefull min utbrast: "Nu, ni! Nu är det dags!" Det betydelsefulla som hänt, var att han sett patron Stephens på väg ned mot ladugården - något som numera inte hände sig så ofta. För de äldre torparna var detta ett tecken så gott som något på att de första preludierna till skördefesten inletts.

De äldre visste att berätta hur det hela gick till. Brukspatron brukade någon dag i förväg annonsera att han ämnade infinna sig i ladugården för att tillsammans med ladugårdsförmannen, Magni Borg, välja ut ett lämpligt nöt för avslaktning. Det kunde röra sig om något äldre djur, som till följd av tuberkulos eller hög ålder inte orkat följa de andra korna på bete under sommaren. Det hörde till ritualen att ladugårdsförman Borg i de ljuvaste tonarter skulle prisa kons förtjänster just som slaktdjur och att patron så småningom skulle låta sig övertygas om att hon väl skulle duga som kulinarisk huvudattraktion på skördefesten.

Denna skenbart obetydliga händelse, som så känsligt registrerats av torparen under asken, blev sedan traditionsenligt signalen till en febril verksamhet, som koncentrerades kring slottets köksregioner, där den mycket myndiga och inte i alla avseenden älskade mamsell Johanna härskade. Det kallades in extra torparkärringar för att ombesörja storbak, brygd och slakt. Ostar, stora som vagnshjul hämtades upp från mejeriet vid åkröken. SÅ utgick genom inspektorn äntligen inbjudan till samtliga godsets underlydande - häri inkluderades givetvis alla familjemedlemmar - att nästa lördag, klockan fyra på eftermiddagen, då veckans arbete var avslutat infinna sig i slottsköket för att avfira Huseby bruks traditionella skördefest.

Då dagen var inne samlades godsets statare, torpare och övriga verksamma familjevis och avmarscherade till slottet, nytvättade och fina så gott det lät sig göra: männen i cheviotkostym, där sådan fanns, kvinnorna i finaste hucklet och barnen i vad som fanns att tillgå. I god tid före utsatt klockslag samlades man på slottsbacken. Det var naturligtvis inte tal om att - ens en dag som denna - gå in genom stora paradingången, som ju var reserverad för betydligt finare gäster. Nej, det blev till att ta köksvägen och via en lång korridor slussades gästerna andaktsfulla in i ett förrum, där inspektorn stod förskansad bakom ett batteri av flaskor.

Här fick den vuxna manliga delen av gästerna göra halt och mottaga ett slags nattvard bestående av en konjak och en dubbelgök - dvs en kopp kaffe med två glas brännvin i. Det sågs noga till att ingen ombackning skedde. Kvinnor och barn fick genast avancera vidare in i det egentliga köket - i sig en uppenbarelse att skåda. Här fanns nämligen elektriskt ljus, som hämtade sin energi från godsets eget elverk nere vid sågen. Karl Lek, som var maskinist vid sågen, hade för kvällen order att hålla generatorn igång även efter klockan tio, då man normalt brukade släcka ned. Det berättades att han brukade signalera efter extra tilldelning av mat och brännvin genom att låta ljuset blinka till då och då, när förråden började tryta nere vid sågen.

Männen parkerade sig sedan vid en jättestor kopparså utanför köksdörren. Den var fylld med nybryggd svagdricka som dracks med skopor i fritt mått. Här pratade man, drack och strök fradgan ur skägget länge och väl.

Längs kortväggen i köket stod fröknarna Stephens uppställda. Det var för dagen fritt fram för den som önskade gå, ta i hand och niga - mest var det kvinnor som utnyttjade chansen - för herrskapet. Man kunde också få sina ungart klappade på huvudet.

Patron själv höll sig som alltid förnämt i bakgrunden och beblandade sig inte. Hans hustru, förra hovdamen och Oscar II:s intima bekantskap Elisabeth Kruger-Stephens, var död sedan ett par år. Fröknarna var allt man fick se på. Och så Mamsell förstås.

Det var i själva verket mamsell Johanna som spelade huvudrollen i det skede av festligheterna som nu vidtog. Hon var inte omedveten därom. Mitt i köket stod hon vid ändan av ett långt bord, dukat med varjehanda markens frukter. Kvinnorna fick passera förbi henne och därvid noga redogöra för hur många vuxna och barn de hade i sina familjer. Om barnantalet angavs till fem eller högre hade Mamsell för vana att på olika sätt ge sitt missnöje tillkänna - t ex genom att sucka tungt och oroligt snegla mot bordets matvarulager. I detta sammanhang bortsågs det helt från att barnen ofta gjorde en betydelsefull insats i produktionen - de betraktades bara som tärande och som överflödiga frukter av ett tygellöst och okristligt leverne ute i torparstugor och statarbostäder.

När så vederbörande lämnat sina data till Mamsell utgick order till fyra hjälperskor som var och en förestod utminuteringen av ett produktslag: varje vuxen man skulle ha en halv hålkaka bröd, en klick smör, en bit ost och ett stycke kokt kött från den ko som fått sluta sina dagar till följd av Borgs och Patrons palaver.

Denna storstilade förplägnad intogs inte på stället, utan slogs in i kjortlar eller lades i medhavda korgar och fraktades så småningom hem för att bli söndagsmiddag dagen därpå. Under senare årtionden, då torpare och statare ersattes av yngre lantarbetare med något högre självkänsla och medvetenhet hände det att brödkakorna hamnade på gräsmattan ute i slottsparken. Detta signalerade i själva verket på den feodala eran på Huseby, och därmed skördefesterna upphörande strax därpå.

Nu hade sålunda herrskapet fått och gett sin tribut. Då vidtog den mera folkliga delen av festen - och då var inte längre något herrskap närvarande. I de flestas ögon var det först nu som festen började - samtidigt som en del äldre eller religiösa torpare redan drog sig hemåt, av trötthet, eller för att slippa hava del i de ogudaktigheter som man visste förestod.

Ovanpå smedjan, som låg nere vid landsvägen invid ån, fanns ett utrymme, gemenligen kallat Smeavinnen. Denna lokal användes långt in i vår tid för dans och muntrationer. Här samlades nu sällskapets yngre och aktivare delar för att med dans fram till småtimmarna fullborda festen.

För musiken stod den välkände spelmannen Johan Dahl från Odensjö. För livsglädjen borgade vid behov ytterligare ett antal medhavda flaskor som nu började dyka upp här och var i dunklet mellan Smeavinnens bjälklager. Ty att helt förlita sig på att Slottets traktering skulle vara tillfyllest hade ju varit oansvarigt. Stämningen började snabbt bli mycket hög sedan det dubbla trycket av herrskapets närvaro och en kvardröjande nykterhet snabbt lättat efter förflyttningen till Smeavinnen.

Slutfasen av skördefesten var traditionsenligt tidpunkten för nävättens årliga ting. Ty flertalet av de inbördes tvister som uppstått bland småfolket under året - mellan männen ute i arbetslagen eller mellan kvinnfolken hemma på torpen eller i statarbostäderna kunde ännu vid denna tid regleras med hjälp av knytnävarna. Större penningsummor var av naturliga skäl inte inblandade.

Spriten skapade den mentala beredskapen och snusdosan var ofta det vapen som kom till bruk. Ty knivar ansågs vara förbehållet "tattare och rackare", och att ställa upp enbart med knytnävarna var otillräckligt. Bäst var snusdosor av mässing eller vitmetall. På senare år hade dock snusdosmakaren Sandström i Öhr kommit fram med en dosa i kohorn, ofta med silverbeslag, som inte alls var oäven enligt dem som använt den.

Det kom sällan till allvarligare skador vid skördefesten. Det fanns alltid någon som hade tillräckligt mycket förstånd i behåll för att gå emellan då det började se kritiskt ut. Det förmäls emellertid att förtänksamma hustrur plägade medtaga linnetrasor för att vid behov kunna anlägga ett första förband på sina närmaste manfolk. Så fast etablerad var slagsmålsritualen vid skördefesten på Smeavinnen.

När brännvinet var urdrucket och stridslusten ebbat ut var det dags att ge sig hem, i vissa fall mindre rena och snygga än man givit sig iväg åtskilliga timmar tidigare. Söndagen var vilodag, åtminstone för dem som inte hade mjölkning eller ladugårdsarbete.

Så förflöt det evenemang som skulle hålla småfolket på Huseby med samtalsämnnen fram till jul. Inte heller på den tiden hade man roligare än vad man gjorde sig. Å andra sidan stod man inte vår tid efter då det gällde att arrangera livliga fester.

Bild: Ester Värn, sedermera Isaksson (fr t höger, hennes syster Anna fr t vänster samt väninnan Inez (ovan tv) samt Anders´ syster Ester Svensson - alla uppklädda i fotoateljén i Torne 1918.

Om sjöfart på Sjön Salen

Det som vi något slarvigt i vår hembygd kallar natur är ofta bara det mer eller mindre väl förvaltade arvet efter våra förfäders arbetar- och odlarmöda. Betraktade på detta sätt kan till och med en stenhög eller några tegelskärvor få intresse för en sentida vandrare.

Den som således av någon anledning tar sig en promenad längs Sjön Salens strand, mellan sjöns sydspets vid väg 23 strax väster om Huseby och åmynningen vid Lissbro kvarn, kommer, tyvärr ofta utan att veta om det, att passera viktiga minnesmärken över ett blomstrande näringsliv längs Salens stränder.

Det första man märker är förstås, att framkomligheten är starkt begränsad av en ymnig vegetation av vide, al och asp. Den täcker en bred landremsa, som till föga nytta torrlades vid sjösänkningen 1932. Men inbäddade i denna grönska kan man finna två större stenpirer. Dessa skjuter ut över den nuvarande strandlinjen - den ena vid Salstorp vid Salens sydspets, den andra på Oby Gårds ägor vid Bruket, nära Lissbro.

Dessa ganska imponerande landmärken låter en ana att här försiggått en ekonomisk verksamhet som inte kan ha varit ringa, och som uppenbarligen omfattat tunga sjötransporter. Om detta finns det dessvärre inte så många kvar som kan ge besked.

Då det gäller traktens herresäten finns det ganska gott om skrivna dokument över historien hundratals år tillbaka. Till och med torp och backstugor har i begränsad utsträckning börjat kartläggas av entusiastiska hembygdsforskare. Men om vi vill veta något om produktionslivets historia i våra bygder finner man., redan om man vill gå 80-90 år tillbaka i tiden, att kunskaperna inte tillnärmelsevis är lika stora som den vi har om Egyptens pyramider, trots att dessa är åtskilliga tusen år äldre.

Ändå är det bara drygt femtio år sedan pråmarna med myrmalm slutade lägga till vid Salstorpsbryggan och timmerflottarna slutade gå över Sjön Salen.

Timmerflottningen över Salen, från de stora skogarna på Lästad och Oby till sågen vid Huseby har gamla traditioner. Författaren själv deltog som elvaåring 1913 vid flottningen av grovtimmer från Lästadlandet till Huseby. Dåförtiden hade vi ingen bogserbåt att dra flotten med, utan fick använda spel och repankare. En man fick ro ut 300 meter i färdriktningen med ankare och tåg, varefter två man, stående på den inlänsade flotten, vevade hem denna och sig själva med hjälp av ett spel. Flotten fick aldrig tillåtas stanna, varför man måste ha två ankaren som användes växelvis. Metoden krävde lugnt väder, men också då fick man ganska långa armar innan man tagit flotten de cirka 4-5 kilometrarna fram till åmynningen vid Osby. Där öppnades länsorna och timret tog sig i spridd ordning men för egen maskin fram till Huseby.

Vid denna tid flottades även vid något tillfälle massaved från Lästad via Huseby till Mörrumsån och Fridafors. Man använde därvid samma metod att flytta flotten över Salen. Nere vid Helige Å:s mynning i Åsnen lades nya länsor ut, varefter flotten bogserades de 3-4 milen ned till Mörrumsåns mynning i sjöns södra ända.

Pråmtrafiken på Sjön Salen har med säkerhet också den gamla anor, bl a genom malmupptagningen. Tillkomsten av stambanan vid mitten av 1800-talet gav med ens Huseby en vattenväg ända fram till järnvägsspåret vid Alvesta Station, som dåförtiden ju låg nästan vid sjökanten.

Vid seklets början var "Petter Johan på Persborg" och författarens far, Sven Isaksson, skeppare på den segelpråm som trafikerade leden mellan Salstorpsbryggan och Alvesta Station. Deras farkost var vid denna tid en cirka 15 meter lång och 4-5 meter bred, klinkbyggd och flatbottnad pråm, som saknade motor men hade ett råsegel på cirka 30 kvadratmeter. Pråmens huvudsakliga last var sågat timmer från Huseby, som transporterades till Salstorpsbryggan med häst och vagn. Efter lastning kunde det hända att man fick vänta i dagar på avgång, ty pråmens primitiva rigg medgav knappast någon kryssning. Det gällde därför att ha sydlig vind då man gav sig iväg.

Om vinden mojnade eller bytte riktning fick man, om vattendjupet medgav, staka sig fram, annars blev det till att kasta ankar och invänta bättre tider. Detta skedde i så fall lämpligast i akterkajutan, som var inredd med två sängar och kokmöjligheter.

I regel klarade man dock resan till Alvesta på dagen, ty vid gynnsam vind kunde man komma upp i 2-3 knop. Vid Alvesta Station lastades virket över på två järnvägsvagnar. Sedan måste man avvakta nordlig vind innan man kunde återvända.. Man kan utgå ifrån att tid inte i samma utsträckning som nu var pengar för dessa män eller deras uppdragsgivare!

Författaren minns ännu hur han kunde få stå i timtal och vänta på att seglet, som syntes i fjärran över vattnet bortom Gåsöarna, skulle föra hans far hem till bryggan.

Denna trafik upphörde ungefär vid Första världskriget. Därefter fortsatte emellertid nya bogserpråmar för malmtransport att gå över Salen och betjänad malmupptagnings-maskinen "Mudderverket" fram till 1931, då magugnen tystnade och sjösänkningen snart gjorde pråmtrafik omöjlig och ställde stordelen av stenpirerna på torra land.

Också från Salens västra strand fanns en utskeppningshamn vid stenpiren vid "Bruket", nära Lissbro. Här fanns tidigare ett tegelbruk (därav den kvarlevande beteckningen på området), men detta var rivet redan vid Första världskrigets utbrott. Idag är det endast spridda tegelskärvor i marken kring stenpiren som påminner om verksamheten. Fortfarande finns på trakten dock gamla hus täckta med taktegel från Oby Tegelbruk. Av allt att döma tog bruket sin lera från de stora håligheter väster om vägen mellan Lissbro och Oby Gård, där under Florence Stephens tid försök gjordes att odla fisk.

Från Brukets stenbrygga, som låg alldeles intill tegelbruket, skeppades tegel av olika slag till Alvesta.

Ovanstående är blott några minnesfragment från en tid för inte så längesedan, då Salens stränder i långt större utsträckning än nu var befolkade. De som där bodde hade också sin verksamhet förlagd till bygden även under arbetsdagen - och denna var ofta 14-16 timmar lång året runt.

Nog kan de märken dessa människor lämnat efter sig vara värda att meditera en stund över. Det moderna skogsbruket med intensiv bearbetning av marken kommer på sikt att utplåna spåren efter kolbottnar, tjärdalar och husgrunder. Detta är inte ägnat att beklaga, men väl att notera och bör mana oss som ännu kan att företa exkursioner i lokalhistorien.