Tillbaka

Från Goebbels till Kodak, Finax och Snickers

Något om TV och idrotten i vår tid

Spelen är ett tillfälle till propaganda som saknar motstycke i världshistorien.

Joseph Goebbels 1936

Med hänsyn till vad idrotten betyder kan en idrottsseger gagna en nation lika mycket som en militär triumf.

Gerald Ford 1974

Den som ser på amerikansk fotboll på någon av USA:s TV-kanaler kan stundom skönja, att det vid sidan av spelare, domare, coacher, läkare och ambulanspersonal också finns en man i orange väst på plan. Han märks inte så mycket, men det är om honom det följande väsentligen skall handla, även om detta inte alltid omedelbart framgår.

H. Isaksson 1996

I många avseenden är naturligtvis TV- sport överlägsen originalet. Att följa rallytävlingar, vasalopp eller maratonlöpning med bibehållande av total överblick är omöjligt utan TV-kamerornas hjälp. De flesta av oss är redan så tillvanda vid det mediala åskådandet att vi önskar oss repriser på mål och missar under ”live” hockey- och fotbollsmatcher - och vi börjar numera också få det via storbildsvideo. Att sitta en hel dag på en friidrottsarena för att för dyra pengar se åtta personer springa 100 meter under 10 sekunder, där man inte med blotta ögat kan se vem som vinner - det är ingen höjdare, när vi i TV gratis och med toalett och kylskåp nära tillhands samtidigt kan se loppet fem gånger ur olika vinklar och målgången i ultrarapid.

Idrotten är i sin moderna form i mycket en anglosaxisk uppfinning från tidigt viktoriansk tid -dvs från samma tidigkapitalistiska industrisamhälle som Marx i föga smickrande ordalag beskriver och analyserar i Kapitalet (en utmärkt skrift, som rekommenderas). Dåtidens överhet var mycket medveten om att man genom att organisera industrisamhällets spänningar och våldsutbrott, ge dem fasta regler och överföra dem i symbolhandlingar på för ändamålet färdigställda arenor skulle kunna förskaffa sig ett modernt motmedel mot upprorsstämningar bland massorna.

Friidrottens ursprungliga grenar , brottning är ju de gamla grekernas krigsövningar - spjut, slägga, diskus, löpning och hopp etc i stiliserad och snöpt form, vilka likt avdödat virus tjänar som skydd mot värre sjukdomar. Dräng- och krogslagsmålen kunde i alltmer domestikerad form framträda som boxning och till och med bli rumsren på Public Schools. Fotbollen övergick från sin urprungliga form där en lumpboll i mycket fria och stundom blodiga former sparkades fram och tillbaka mellan rivaliserande byar till en högt formaliserad kamp på avgränsad gräsplan mellan två elvor där man endast fick sparka på bollen (fast blev den roligare därigenom?).

En annan faktor som befrämjade idrottens framväxt var folkhygienen. När man packade samman de arbetande i de nya industristädernas trånga och tuberkulosbemängda bostäder blev vistelse i friska luften såväl ett tecken på välstånd som en betingelse för detsamma. Solbrännan - bondesamhällets underklassstämpel - och idrotten blev samtidigt status.

Parallellt härmed behöll överklassen - förutom ett stadigt grepp om toppen i de nationella idrottsförbunden - sina gamla sportgrenar med medeltida anor. Det gäller t ex ridsporten, officerarnas femkamp, fäktning -herrgårdsfröknarnas (av båda könen) tennis. Den som tvivlar på idrottsgrenarnas klassbundenhet kan tänka efter hur många arbetarkärringar man ser på hästryggen i olympiadens dressyrritt, respektive hur många överklassynglingar man ser på brottarmattan eller (numera) i boxningsringen. Vissa sporter har av folkmalicen direkt pekats ut som överklassnöjen - golf kallas t ex numera där jag bor för ”moderatbandy”.

För hundra år sedan, mitt under västimperialismens blomstring och sedan resten av världen i allt väsentligt uppdelats mellan dess huvudagenter, ansåg Baron Pierre de Coubertin att det var dags att återupprätta de antika olympiska spelen som en samlingspunkt för förbrödring mellan imperialistmakternas ungdom över klass och nationsgränser. Idrotten uppmuntrades nu även av militära skäl och i den allmänna värnpliktens tecken - en god idrottsman förmodades vara en god krigare (detta var före Björn Borgs och Ricky Bruchs tid). Tvetydigheten i folkförbrödringstanken underströks samtidigt genom att olympiaderna organiserades som en poängtävlan mellan de nationer som skulle förbrödras - en aspekt som först med sovjetblockets upplösning och den nya folkvandringstiden börjat komma i skymundan.

Man kan emellertid som bekant inte två gånger nedstiga i samma flod. De antika olympiska spelen hade inneburit att de grekiska rivaliserande småstater som deltog vart fjärde år iakttog vepenstillestånd (krig pågick annars alltid) för att på arenan mötas i förhållandevis fredlig tävlan. På nittonhundratalet hade denna tanke, att man skulle avbryta ett krig på grund av helgdagar, mörker eller olympiska lekar blivit absurd. Prioriteterna är omvända. Åren 1916, 1940 och 1944 ställdes, i bjärt kontrast till antika förlagan, spelen in på grund av pågående världskrig, och konflikterna mellan stormakter har flera gånger -t ex 1920, 1980 och 1984 lett till att ena eller andra stormaktsblocket bojkottat eller utestängts från spelen.

Massmedias expansion under nittonhundratalets första decennier gjorde idrotten till ett spektakel, dvs ett evenemang som engagerade åskådare och så småningom supporters. Därigenom blev den också ett masspolitiskt instrument. Det var fascismen i hitlertyskland och Mussolinis Italien, med sin avancerade förståelse för gesten, symbolen och metaforen, som började använda sig av idrotten som propagandainstrument. I Italien byggde fotbollsdåren Mussolini jättearenor på löpande band och Franco i saboterade varje år de förväntade Första majdemonstrationerna genom fotbollsevenemang i kolossalformat. Berlinolympiaden 1936 kunde för första gången sända spelen i television - i svartvitt och till 200000 mottagare. Den gången gick det bra att göra hitlerhälsning från prispallen - trettio år senare berövades Tommie Smith och John Carlos sina OS-medaljer för sitt tilltag att i motsvarande situation höjt näven i solidaritet med USA:s svarta.

Det skulle dock dröja till 1957 innan TV-mediet utvecklats så att videobandade upptagningar kunde göras. I de flesta västländer ser folk numera på television minst 2 timmar om dagen - i USA uppåt fem timmar. En mycket stor del av (manligt) tittande gäller idrott. Och visst erbjuder TV ett unikt medium för att följa sportevenemanger! Jämfört med den verkliga verkligheten (nåja, CNN hr här gjort stora framsteg) låter sig idrotten lättare, mot pekuniär ersättning, böjas och inpassas i de former som mediet kräver. ”Mannen i den oranga västen” har för amerikanska tittare blivit en symbol för marknadens överhöghet inom modern idrott: det är nämligen han som under footballsmatcherna ger domarna en vink om att det är dags att blåsa av för reklaminslag i TV. (Detta hade nog varit en ganska absurd prioritering för de gamla greker, som till och med avbröt sina krig för sportens skull!) Eftersom en match inte alltid låter sig blåsas av utan att det får sportsliga konsekvenser har det hänt att slutresultatet påverkats genom marknadens intervention. Lagidrotter där , liksom i football, de naturliga spelavbrotten är talrika, t ex ishockey och baseboll, har haft lätt att TV-anpassa sig. En av orsakerna till att den europeiska fot-fotbollen haft så svårt att slå igenom i USA uppges vara dess relativt långa spelsekvenser som försvårar marknadsanpassningen och verkar nerkylande på sponsorer.

Televisionen skulle innebära en revolution för idrottens roll i samhället och medföra att idrotten fick sin nuvarande funktion - från förkapitalistiskt överklassnöje, via värnplikten i nationens och propagandaministeriernas våld har den, till synes slutgiltigt, (allt förhärskande verkar ju för sin tid slutgiltigt) hamnat i händerna på Marknaden, dvs hos det media-sport-finansiella komplexet av TV-bolag, reklambyråer, utrustningsmånglare finanshajar och storklubbar). OS i Atlanta har slutgiltigt bekräftat detta regimskifte, och det med en så pass utmanande tydlighet att det retat en del känsliga och /eller efterblivna bedömare.

Televisionen har möjliggjort för marknadskapitalismen att snabbt ta ett grepp också om denna sektor av kulturlivet. De sporter som lämpar sig för televisering (ishockey, utförsåkning på skidor etc. eller genom sin sociala anknytning har lätt att vinna köpstarka sponsorer (golf, tennis) populariseras på bekostnad av mindre dramatiska evenemang (t ex orientering, längdåkning på skidor), blir efterfrågade av allmänheten, varvid föreningarna kräver anläggningar för just dessa sporter. Den idrott som inte lämpar sig för TV får i längden svårare att få anslag från det allmänna - för att inte tala om sponsorpengar. Det stora flertalet idrotter får ringa eller ingen TV-tid och tynar på sikt. Introduktionen av vissa nya grenar på OS-programmet - som konstsimning, gymnastik moderne i sommarspelen, isdans i vinterspelen har uppenbarligen i stor utsträckning dikterats mera av TV-mediets behov än av trycket från en stor skara utövare eller live-åskådare.

De olympiska spelen är numera vart fjärde år det media-sport-finansiella komplexets stora kommersiella mässa. Under det kalla krigets dagar kunde storpolitiska överväganden spela stor roll för lokalisationen av spelen: Tokyo 1964 och Seoul 1988 är exempel på detta (Nagoya i Japan sidsteppades eftersom valet av denna plats skulle ha gett den lokala tillverkaren av sportskor konkurrensfördelar på europeiska och amerikanska firmors bekostnad). I takt med att nämnda komplex och privatkapitalet ökat sitt inflytande -på bekostnad av nationella intressen - har Nordamerika blivit ett allt vanligare hemvist för spelen. Under de senaste 20 åren har spelen fyra gånger förlagts dit - där tidzonen är passande för sponsorernas reklamtid i TV och där de rikaste mediaföretagen finns- medan Afrika, Latinamerika och Asien (med nämnda undantag) ännu får vänta på sina spel. Även i Barcelona 1992 var de amerikanska sponsorernas inflytande så stort, att ett stort antal finaler fick förläggas till ofysiologiska tider för att bättre passa in i USA-TV:s sändningstider. Säg mig hur dags 100-metersfinalen i OS går och jag skall säga dig i vilken tidszon den ekonomiska makten för ögonblicket ligger!

Att Atlanta i år skulle bli spelens hemvist var en ekonomisk mera än en sportslig eller logisk nödvändighet. Bland konkurrenterna i Tokyo 1990, där saken avgjordes fanns visserligen blåbär som Manchester och Belgrad(!) vilka raskt utmanövrerades. Melbourne, som alltid hållit styvt på Olympiska Spelens statuter, eliminerades också, och Toronto lade sig i den kontinentala solidaritetens namn till förmån för Atlanta. Men att Aten, den olympiska tankens vagga och som just i år skulle fira sitt hundraårsjubileum som olympisk stad (redan tioårsjubileet 1906 gav upphov till en udda extraolympiad) skulle röstas bort, var uteslutande beroende av att Atlanta är hemvist för Coca-Cola Company ( Olympiska kommitténs sponsor sedan 1928) CNN och Delta Airlines och kunde lägga fram en budget som gick ihop sig enligt principen: OS skall betala OS. Av Atlanta-OS´ totalkostnader på 1.7 miljarder dollars täcktes 907 miljoner av TV:s sändingsrätter (varav Eurovisionen 250 miljoner). Direkta sponsorpengar uppgick till 540 miljoner dollars för rätten att använda sig av de olympiska ringarna och maskoten i olika reklaminslag. Detta satte som bekant sin prägel på spelen.

Kapitalismen skitar ned allt den rör vid. Det är en sanning som står sig, och det blev för idrottsfolkets del del äntligen märkbart i Atlanta. Den svenska kommentatorn Fredrik Belfrages slutord till svenska TV-tittare från 1996 års sommar-OS var i komprimerad form och fritt översatt: ”Aldrig i helvete åter i detta kommersiella rövhål!”.

Men det saknas inte nya pretendenter som även i fortsättningen vill ställa sitt territorium och sina medborgares ändalykter och plånböcker till förfogande för det media-sport-finansiella komplexet och dess kringresande gladiatorer av små och storföretagare.

Stockholm lär stå först i kön av idioter som vill anordna OS 2004.

Styrkommittén för det planerade evenemanget har dock ett visst problem med att övertyga ens stockholmarna om det förträffliga i att stå där. Visst skulle det finnas vinnare för den eventualitet det passar olympiska kommittén och dess huvudsponsorer att förlägga spelen hit.

Guldet skulle gå till NCC och Skanska med underleverantörer som skulle få bygga anläggningar, samtidigt som vi lägger ned skolor och sjukhus. Silver till Stockholms småkrämare, som skulle fröjdas och restauratörerna som skulle få ett uppsving och raskt få alla krav på utökade utskänkningsrättigheter beviljade.

Brons till fastighetsägarna som likt i Atlanta temporärt skulle göra sig av med olämpliga hyresgäster och hyra ut lägenheter från Norrtälje till Gnesta för ockerpriser under flera veckor. Kommunen, som satsar allt på OS, skulle hålla dem om ryggen.

Vi andra skulle få betala notan på hösten. Ty de betalningsstarka mediabolagen i Nordamerika skulle denna gång inte stå för femtio procent av kostnaderna med mindre än att spelen förläggs nattetid och stavhopparna använder neonribbor och pannlampor av märket Adidas eller Western Electrics - vilket tiden ännu inte är mogen för.

Enligt pressen letar man nu efter en ny Marit Paulsen, dvs en person med visst folkligt förtroende -och framför allt folklig image - som är beredd att mot lämplig ersättning avyttra detta förtroendekapital till ett behövande näringsliv. Det är nämligen inte troligt att Marit Paulsen kan återanvändas.