Tillbaka

Om säljbar folkkärhet

Och fick du vad

du ville av detta liv, ändå?

Det fick jag.

Och vad ville du ha?

Att kalla mig älskad, att känna mig

älskad här på jorden.

(Epitafium på Raymond Carvers gravsten)

Riggan Thomson är fast övertygad om att han äger extraordinära talanger. Bland annat förmågan till levitation (att sväva fritt i luften) och därmed flygförmåga. Han är huvud- och titelpersonen i den flerfaldigt Oscarsbelönade filmen "Birdman" i regi och delvis manus av Alejandro G. Iñárritu.

En alltför fast övertygelse om att tyngdlagen inte helt gäller den egna kroppen kan vara ödesdiger för individen. Det har den bevisligen varit för en och annan LSD-trippare, men även hos en och annan nykter men överentusiastisk frihandsflygare. T ex Bertolt Brechts famöse Skräddaren i Ulm, som trots undermålig utrustning trodde sig kunna flyga från stadens kyrktorn - med tragisk utgång. Bland andra skall Lennart Hylands farfars far ha upprepat ett liknande experiment från Vrigstads (lägre?) kyrktorn för ett par hundra år sedan. Han visade sig inte kunna flyga han heller, men överlevde med nöd och näppe i alla fall. Båda flygarna blev enligt önskan kändisar - den ena i litteraturhistorien, den andre i Vrigstad. (se http://isakssons.eu/1hyland.html).

Själv har jag däremot helt helskinnad lyckats genomföra många liknande flygturer. Dock inte genom att, som ovanbemälda losers, störta mig ut från höga byggnader. Nej, genom egen benkraft, ungefär som när man trampar vatten, och framför allt genom viljestyrka, lämnar jag stundom jordytan för att sväva omkring i grannskapet och i fågelperspektiv betrakta människor och hus .

När jag efter mina flygturer genomgående vaknar upp i sängen, kan det ta åtskilliga sekunder att inse att det nog tyvärr endast var i drömmen som flygturen skett. Numera tror vetenskapen att flygkänslan - likt vid nedfärd i snabb hiss - troligen uppstår genom rörelser i inälvorna som trycker på diafragman, vartill sannolikt en gasdrivande diet kan bidra. Henrik Schucks tolkning av orsaken till Heliga Birgittas uppenbarelser - t ex övermått av bönor och kål - kan således mycket väl vara bättre än den hon själv - eller senare - Sven Stolpe presterade. Men åter till ämnet!

Känslan av att kunna flyga högt över marken och menigheten kan dock för en stund ändå kännas mycket behaglig och befriande. Kanske jämförbar med det en knarkare sägs uppleva vid jungfrusilen och sedan håller på att jaga repriser på med tråkiga konsekvenser såväl för hen själv och omgivningen.

På enahanda sätt verkar det förhålla sig med kändisskap - "en slampig liten kusin till äkta anseende" som en av Riggans mer insiktsfulla motspelare i Birdman uttrycker det.

Det kan räcka med att stå i strålkastarljuset några veckor som rocksångare, Robinsondeltagare eller idrottsstjärna för att få synen på sig själv och världen ohjälpligt förvrängd, med stundom lika livshotande konsekvenser som någonsin ett hopp från kyrktorn. För att inte tala om riskerna med att i fågeltrikåer upprepat uppträda som bejublad, bevingad superhjälte i en Hollywoodfilm!

Detta var uppenbarligen det som Riggan råkat ut för. På 90-talet hade han i några filmer spelat "Fågelmannen" i ett par-tre kommersiellt inbringande fantasifulla actionfilmer med publiktycke. Därefter drabbades han av ödet att behöva gestalta samma varelse i en rad än mera konstnärligt torftiga TV-serier à la Beck etc.

Verksamheten som folkkär kändis och fågelman tycks ha kostat Riggan förhållandet till hustrun Sylvia och hans delvis utflippade, men skarpsynta, dottern Sam. Och uppenbarligen därtill en del av förståndet: Det är inte bara publiken, som sedan länge helt hade identifierat hans person med superhjälten Birdman - han hade börjat tro att han liksom fågelhjälten ägde förmågan till bl a telekinesi, levitation och flygning - även om omgivningen ännu inte sett honom utföra det live. Likt drömmens flygturer emanerar nog allt från hans egen hjärna - fast sådant kan man aldrig lita på hos en postmodern magisk realist som Iñárritu .

Riggan har efter 20 år med fog börjat ställa samma fråga som programledaren i På Spåret : "Vart är vi på väg?".

Hans fågelhjältefantom har dessutom börjat tala till honom och försöker blåsa upp hans alltmera verklighetsfrämmande självbild. Därför har han kommit till slutsatsen att en folkkär, omnipotent superhjälte som han borde kunna vinna erkännande och kärlek även hos kultureliten genom att skriva, regissera och skådespela i ett postmodernt vardagsdrama. Riggans manus baserades på en känd novellsamling av Raymond Carver : Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek (What We Talk About When We Talk About Love ; Sv översättn Gebers 1985). Carver hade nämligen en gång, som vanligt på fyllan, innan AA botade honom, enligt Riggan på en pappersservett klottrat ner något som lät som ett erkännande av Fågelmannens potentiella talanger även som dramatiker.

Iñárritus film är byggd som en kinesisk ask. Ramberättelsen handlar således om den frustrerade Riggan, som vill sätta upp sin Carverpjäs. Riggan regisserar och deltar i detta drama i dramat. Han själv spelar huvudpersonen Mel. Hans älskarinna, hans konstnärliga rival Mike (en Stanislavskijinspirerad "method"-skådespelare som till skillnad från Riggan är en kompetent yrkesman) och dennes älskarinna deltar. En ytterligare nivå i asken blir att Riggan spelas av Michael Keaton, vilken i den realt existerande Hollywoodverkligheten framför allt är känd för sina filmroller som superhjälten Batman.

Handlingen i Carverdramat utspelas runt ett köksbord. Det pratas och dricks mycket gin. Samtalet handlar om oumbärlig och omöjlig kärlek. Konflikterna involverar uppenbarligen även skådespelarnas inbördes relationer. Den bortre parentesen mellan Riggans drama och Iñárritufilmens ramberättelse uppstår när Mel/Riggan skjuter sig, föregivande omgivningens brist på kärlek till honom. Riggan, som uppenbarligen, trots sin folkkärlek, upplever samma brist, har troligen med avsikt laddat skarpt i revolvern.

Riggan lyckas dock endast delvis skjuta näsan av sig till premiärpublikens skräckblandade förtjusning. Detta räckte för att hamna på sjukhus och framför allt på New Yorks Times förstasida. Tidningens fruktade finkulturella kritiker, som hatar folkkära fågelhjältar, kapitulerar inför Riggans totala inlevelse och sätter rubriken för recensionen: "Okunskapens oväntade kraft" (The Unexpected Virtue of Ignorance; vilket också är underrubriken till filmens originaltitel ).

Carvers sammanlagt 72 noveller har inspirerat flera filmer - t ex Robert Altmans storfilm "Short Cuts". Novellerna utspelas i under- och medelklassmiljö. De saknar i allmänhet varje poäng eller sens moral, vilket just anses vara poängen med Carvers "dirty realism". Liksom själva existensen, vilket författaren trots allt har ansett det meningsfullt att gång på gång försöker inpränta hos läsaren.

En individs värde inte en inre egenskap, utan något som, enligt den nihilistiske Carver, uppstår först på marknaden när man är "efterfrågad."

Att vara folkkär är dock bara att "bli älskad", d v s äga ett välskött varumärke och därför vara säljbar, vilket ju egentligen vittnar om alltför låga anspråk på livet hos den som nöjt sig med detta. Ändå ligger detta behov och rädslan för "utanförskap" bakom mycken ångest hos individen och gör oss därtill manipulerbara för den som inte älskar oss - t ex för dem som har samhällsmakten.

Hade Carver inte varit så uppgiven hade han i sin gravskrift ovan kanske inte önskat sig att "bli älskad" och i stället önskat sig att "älska" - oavsett föremålet är Mänskligheten, en enda person eller en gammal katt. Det vore visserligen inte något säljbart, men fördelen med denna önskan är att man själv bestämmer över dess uppfyllande i stället för att överlåta detta till en nyckfull människomarknad. Riggan/Mel hade t ex inte behövt skjuta sig.

Huruvida Riggan verkligen kan flyga eller inte låter filmen vara osagt, fast hans nya succé på marknaden må ha varit ett lyft, för den som likt Carvers hjälte inte har haft för stora pretentioner.