Tillbaka

Är livet verkligen en schlager?

Jag är lapp och jag har mina renar...

Svensk schlagerrefräng.

Schlager - företeelsen är idag en kvarleva från den tid då vi i Europa höll oss med en inhemsk populärkultur. Själva ordet minner om att det en gång föll sig naturligt att låna ord från det tyska språkområdet och betyder ursprungligen "något som slår". Fast alla schlagers slår inte och begreppet anger numera en musikform utan att säga något om verkets publika framgång.

En schlager består, liksom den äldre revykupletten, av vers och refräng. Versen är den tråkiga transportsträcka som pekar fram emot refrängen och dess mer eller mindre slagkraftiga sk. hake: "Vad tar ni för valpen där i fönstret?" eller "Du ger mig bra vibrationer" t . ex.

För låtar som verkligen slår har vi numera ett engelskt ord, "hit", som ju egentligen betyder samma sak. Så till den grad har det engelska språket kommit att dominera populärkulturen att till och med ordet schlager i vanligt språkbruk och i trots av Svenska Akademins rekommendationer fått en engelsk pluraländelse - schlagers.

Och så till den grad har populärmusiken blivit en industri för varuproduktion att den, liksom elitidrotten, gjort sitt inträde på ekonomisidorna. Liksom spaghettiwesterns en gång nästan höll på att konkurrera ut originalen - och av liknande skäl - har massfabricerade imitationer av anglosachsiska hitlåtar blivit en lika viktig svensk exportartikel som en gång kullager och boforskanoner. Ingen kan tydligen idag bli svensk handelsminister utan att vara pop-fantast - lika litet som man kan bli VD för Swedish Match utan att vara rökare, eller åtminstone snusare.

Fast nu gäller det inte schlagers. Schlagers är för hemmamarknaden, för småflickor, och för oss hel- och halvgamla.

Mona Berglund i Susanne Biers film "Livet är en schlager" är varken det ena eller det andra. Hon tillhör väl snarare de småflickor som fastnat i sin utveckling och fortsatt att tralla med i carolalåtar och att mima framför spegeln även sedan hon blivit uppåt trettio, fått fyra barn (alla döpta efter schlagersångerskor), arbetslös karl och arbete som personlig assistent åt den spastiske David.

David komponerar en låt på sin synt. Mona skriver en text. Låten vinner Svenska Melodifestivalen. Hennes sjuke transvestitbror stöttar och gör vacker klänning. Lyckan är fullkomlig. Mona blir kändis. Och nu över till detta ämne.

Vem blir kändis?

Av att fostra fyra barn, vårda en arbetslös karl och en AIDS-sjuk bror parallellt med ett lågavlönat omsorgsarbete blir man ingen kändis. Ej heller om man löser cancerns eller fusionsenergins gåta eller viger sitt liv åt att lindra världssvälten. Möjligen om man cyklar till Himalaya och säkert om man deltar i Schlagerfestivalen. Ty med kändis menas nuförtiden en person som, oavsett anledning, förekommit i TV på bästa sändningstid. (På Snoddas´ tid räckte det med radio).

Om man är kändis hamnar man lätt på kvällspressens löpsedlar. Det sker om man t ex snyter sig eller har en bror med svårartad fotsvamp. Man blir inbjuden till fler TV-program på bästa sändningstid. Man får gå på Micke Bindefeldts partyn - han driver ett slags bemanningsföretag för kändisbehövande. Kändisar hyrs ut till den som vill lansera en ny hårspray eller öppna ett bankkontor. Personalen får han gratis, ty ju mindre man uträttat för att bli kändis, desto mera måste man synas för att förbli det. Kändisar, varumärken och företag solar sig i varandras glans.

I takt med att TV-industrins efterfrågan på hjärndöd underhållning som vehikel för reklam ökar, ökar därför efterfrågan på kändisar för att fylla ut sofforna. För ändamålet har flera televisionskanaler startat egen nyproduktion av kändisar, vilka i regel bär tillverkarens egen logo: Robinson-Jocke, Bar-Susanna osv.

Alla, i synnerhet kändisarna själva, tycker på förfrågan att kändisraseriet är urdumt.

Det är så korkat att det nästan bara är vanligt folk som skulle gå på det. Men är man kändis är man ju tack och lov inte vanligt folk längre. Och det ger pengar. Och man blir synlig. Det är numera en accepterad sanning att den eller det som inte syns på TV egentligen inte existerar.

Det allra finaste är trots detta numera att vara en sk doldis. Dvs att inte synas men att vara känd för det. Tack och lov räcker det inte bara med att inte synas för att bli doldis - annars skulle ju vem som helst kunna kalla sig doldis och då vore det ju ingen vits.

Jonas Gardell t ex, har blivit känd för att han är så homosexuell samt i någon mån för sitt mycket expressiva scenartisteri. Han skriver även en och annan bok, men hade han nöjt sig med det hade han nog inte blivit så känd, ty så särskilt bra skriver han inte, eller rättare, tänker han inte. Hans manus till "Livet är en schlager" t ex, är nog bl.a tänkt att ironisera över kändisskap och kändisvärld och att upphöja den "vanliga lilla människan". Distansen till och ironiserandet över den värld han själv är halvkung i är dock inte större än att han fått en stor del av samma värld att ställa upp i filmen och spela sig själv. Distansen är m.a.o alltför liten, eller Gardell alltför korrupt i sammanhanget.

I Gardells kändisvärld finns sålunda, av denna film att döma, mest trevliga och vackra människor, inga affärsintressen. Här luktar det parfym och champagne, inte haschrök och spyor. Nog för att bögar och transvestiter kan vara i behov av ännu en tids positiv särbehandling på vita duken. Det skall ändå bli skönt när våra fördomar till den grad lindrats att man vågar framställa dessa individer som normalt goda, normalbegåvade och normalt empatiska i stället för som övermänniskor. Dit har vi ännu inte nått, att döma av denna film. Pekoralet ligger inte hotande nära då den AIDS-sjuka transan Candy Darling på sin dödsbädd med tårar i ögonen på TV-skärmen skådar sin systers TV-triumf iförd hans egenhändigt designade klänning. Pekoralet är ett sedan länge fullbordat filmiskt faktum.

Några reflexioner över varför i hela friden vanligt folk tycks ha ett så omättligt behov av en parallell fast högre skenvärld att begapa och beundra - om det nu gäller Himmelriket, Kungahuset, Familjen Ewing i Dallas eller Kändisvärlden - mäktar inte Gardell. Ändå måste förklaringen härnere i denna världen, i det liv vi lever på riktigt, inte i den värld där vi bara lever via ombud. Kritiken av vår mediala skenvärld måste ta sats mitt i den verkliga världen och det verkliga livet. T ex i förhållandet att så många av oss lärt sig förakta det arbete vi har, vår egen samhällsklass, det liv vi lever, våra närmaste, och hålla dem för ett intet. Och utreda frågan vem som lärt oss att göra det, och varför.

Men hur skall en person, för vilken skenvärlden egentligen är den egentliga världen finna den fasta punkt utifrån vilken skenvärlden kan kritiseras?

Slutligen - om Gardell avsett att kritisera, inte hylla, kändis- och mediavärldens falska glitter - varför framställer han det som en triumf och en happy end när Mona till slut vinner tillträde dit?

Kan han verkligen inte komma på något annat sätt att gestalta den "vanliga lilla människans" upphöjelse än att låta henne leva ut sin exhibistionism? Hon är ju förlorad för den omsorgsverksamhet där hon ändå gjorde någon nytta och där de verkliga hjältarna, ofta hjältinnorna, faktiskt finns?

Hennes insatser för musikkonsten hade vi kanske kunnat klara oss förutan.

Musik, ja.

Ännu för några decennier sedan, då jag var liten, var det ganska tyst ute i skogarna i Södra Småland. Några gånger om dagen gick ett tåg förbi. En och annan koskälla hördes på avstånd och om mjölkningen dröjde råmade en och annan ko. Om någon dött ringde det i kyrkklockorna. Hästar fanns, men var tysta och användes till att dra, inte till att rida och rykta. Bland grannarna fanns det bara en som hade traktor. Och TV:n fanns inte alls. Man kunde gå runt knuten och kissa utan att behöva lyssna på annan musik än den man själv åstadkom mot marken. Man utsattes nästan enbart för nyttiga och meningsfulla ljud.

Vissa saker var bättre förr.