Om en humanist på okänd mark

Alla apokalypsens bleka hästar har stormat genom mitt liv, av revolution, svält, devalvering av valutan och terror, epidemier, emigration. Jag har sett massornas stora ideologier växa och sprida sig framför mina ögon.

Stefan Zweig: Die Welt von Gestern (1942, året för författarens självmord i exil i Brasilien)

Wes Anderson är väl en av ganska få aktiva amerikanska filmskapare i huvudfåran som ännu på sina föreställningar förtjänar en publik som är jämngammal med honom själv. Hans filmiska verkförteckning är kort, och kan därför vara värd att i korthet dras i sin helhet:

Han regidebuterade 1996 med den lättfärdiga kriminalkomedin Bottle Rocket.

1998 återkom han med Rushmore - en film om mer eller mindre anständigt erotiska relationer i privatskolemiljö, där den förträfflige skådespelaren Bill Murray som ena, äldre parten i ett triangeldrama gjorde debut hos Andersson för att senare hänga med i nästan alla hans filmer.

Det var genom The Royal Tenenbaums 2001, som Andersson började bli mer allmänt uppskattad bland svensk publik. Filmen handlar inte kungligheter, utan om en dysfunktionell amerikansk överklassfamilj, vars tre barn kännetecknas av stor begåvning i allt utom att växa upp och få styrsel i sina liv och där den äventyrlige, förrymda pappan Royal (Gene Hackman i sitt livs roll) försökte lappa ihop familjen, sitt äktenskap med den promiskuösa hustrun (Anjelica Huston), och framför allt sin ekonomi genom att låtsas vara döende i cancer.

I The Life Aquatic with Steve Zissou (2004) går Anderson och Bill Murray till sjöss i djuphavsforskaren Costeaus fotspår, men filmen lämnar inte familjeproblemen på land (eller hustrun, återigen Anjelica Huston förstås) för den skull, eftersom en knepig son (?) medföljer på resan. Huvudpersonen Steve Zissou har ytterligare skäl att vara deppig, ty hans förre partner har (kanske) nyligen blivit uppäten av en tigerhaj, pengarna är slut och båten angrips av pirater. Liksom Royal i förra filmen försöker Zissou lösa alla problem, återerövra sin son och sin fru, finna den mytiska hajen och socialt komma på fötter.

I 2007 års film, “Darjeeling Limited” är det återigen deprimerade tre bröder, som vanligt från en intellektuell, återigen problematisk övre medelklassfamilj på tågresa i Indien. De bearbetar sina personliga problem och sina inbördes relationer, grälar, försonas och söker sin förrymda moder (surprise: Anjelica Huston). Det är oklart huruvida de åstadkommer så mycket annat.

Den Fantastiska Räven 2009 (efter Roald Dahls bok Fantastic Mr. Fox) var en framgångsrik animerad stop-motion film (jmf Wallace & Gromit) som jag tyvärr inte har sett.

Bill Murray var på Indienresan degraderad till medresenär, ty huvudpersonernas far hade dött året förut, men Murray dyker 2012 upp som olyckligt gift far (fast nu med Frances McDormand) i nästa film:

Moonrise Kingdom, där ett par mycket unga och alienerade tonåringar rymmer från sina problematiska familjer och ger sig ut på en naturvandring i New Englands skogsmark. De sover i pojkens scouttält och utvecklar ett slags idealiskt familjeliv, i likhet med föräldrarnas utan sex. Paret möter på vägen som vanligt en massa omedvetet festliga bifigurer innan de lyckligen återförenas med sina familjer.

Även om Anderson förnekar att har driver några teser eller temata får man således lätt motsatt uppfattning: amerikanska familjer med massor av ångest och som fungerar dåligt, vilket framför allt fadern ser till - vare sig han är när- eller frånvarande.

Om man enbart läser ovanstående miniresuméer skulle man kunna tro att vi har att göra en arvtagare till Ingemar Bergman, men som gör barntillåtna filmer, varifrån öppet sex och religionsgrubbel av kommersiella skäl är bannlysta. En likhet dem emellan är att båda haft turen och skicklighet att från början samla ett stall av klyftiga och attraktiva skådespelare, som synbarligen av egen drift fortsätter att medarbeta. Men vår svenske dämonregissör är definitivt ingen inspiratör till Anderson, även om det är samma intellektuella övre medelklass som står i fokus. Han nämner i stället som föredömen François Truffaut, Louis Malle, Satyajit Ray, John Huston, Mike Nichols, Hal Ashby, Stanley Kubrick, Orson Welles, och Roman Polanski.

Andersson har ett par särdrag, som fördelaktigt skiljer ut honom: hans gestalter bygger på en putsad fasad och det primitiva kaos som råder därunder. Men realismen tänjs ut lagom bit bortom verkligheten och påminner stundom om Monty Pythons Life of Brian, där en historisk "Jesus" får en kort, totalt ovidkommande åktur i ett rymdskepp med några marsianer, för att strax utan vidare kommentarer släppas ned i handlingen igen. Besläktat härmed är hans diskreta, " skämtfria humor". Det förekommer i hans filmer inte några dräpande repliker som lockar till gapflabb - men även den måttligt uppmärksamme noterar, liksom en recensent, "närvaron av en konstant, fjäderlätt absurditet som uppfyller en med ett långdraget, skönt frisslande fniss". Skämten är aldrig medvetna och verbala utan ofta visuella.

Inför sin senaste film "The Grand Budapest Hotel" tycks Anderson dock ha känt att det vore dags att åtminstone för lämna den nutida amerikanska medelklassfamiljens omedvetet komiska, men ändå begränsade område och, annat än som turist, försöka ge sig ut i Europas historia. Inspirationen till The Grand Budapest Hotel har Anderson enligt utsago hämtat från den humanistiske tyske exilförfattaren Stefan Zweigs noveller från slutet av trettiotalet.

Den nya filmen börjar 1985, med en åldrande författare som berättar om sitt möte 1968 med den mycket lika åldrade, mycket ensamme Zero Moustafa , innehavare av ett nedgånget hotell i den fiktiva (Folk-?)republiken Zubrowka, en gång ett hertigdöme i ett avlägset hörn av det som en gång var det Österrike-ungerska imperiet. Zero berättar om hur han steg från ödmjuk lobbypojke till ägare av hotellet. Hans historia börjar år 1932, året före Nazisternas maktövertagande. Grand Budapest Hotel var då en av Europas mest exklusiva och eleganta resmål. Dess concierge är den briljante och svårt parfymerade Gustave H. som fyller alla de behov av hotellets stamgäster kan tänka sig, i synnerhet de mycket gamla, rika och blonda kvinnornas. Den polerade underklassaren Gustaves mest hängivna klient är den 84-åriga grevinnan, madame D. Hennes plötsliga död utlöser ett drama, där hotellet (ägt av liket) och den ovärderliga måningen Pojken med äpplena står i centrum. Gustave H. och efterhand hans skyddsling, flyktingpojken Zero berörs, genom att Gustave, som tack för sina (mest sexuella) tjänster, får ärva rubbet. Arvsdramat utspelas mot bakgrund av den politiska turbulensen - mycket diffust skildrad - i Centraleuropa och mot bakgrund av rasismen, repressionen och krigshotet. Bröstarvingarna, en ohygglig trio av döttrar och en girig, beräknande fascistoid son Dmitri , hans mycket våldsbenägne torped Jopling samt butlern och Madame D:s advokat står för den mörka sidan.

Den åldrade Zeros berättelse slutar med att uniformerade trupper invaderar Zubrovka, den humane Gustave blir skjuten utanför bild och Zero ärver så småningom målning och hotell tillsammans med sin älskade konditorlärling Agatha som hade ett födelsemärke i form av Mexico på kinden. Agatha dör snart i barnsäng och Zero lever vidare utan entusiasm som en slags vänlig zombie. Bill Murray är i denna film prominent medlem i The Society of Crossed Keys, en osannolik sammanslutning av concierger på världens stora hotell, som en kort stund hjälper Gustave och Zero att fly undan den s k rättvisan.

Anderson säger att:

"Skälet till jag ville engagera mig (i Andra Världskriget) är att dessa händelser i Europa fortfarande står i centrum för våra liv". Man kan tycka att denna motivering vunnit i styrka sedan filmens premiär. Men historisk och social tyngd är, trots Andersons eventuella ambitioner inte direkt hans bästa ämne. Liksom förlagan Zweig är han en humanist som försöker vara kosmopolitisk men har inte Zweigs självupplevda svärta och kunskap. Om man försöker se hans film, som om den verkligen handlat om Centrala Europa mellan krigen, ger man snart upp. Man övergår visligen till att avnjuta den som fjäderlätt komedi med turistiska inslag, med drag av "Allå, allå - emliga armén!" med mustascher och skärmmössor (och med en liten sorgkant, om man är på det humöret).

Fast, även när Wes Anderson inte lyckas och också om man inte köper hans daterade humanism, är han en filmskapare som jag inte gärna missar.